www.omkonst.com:
Att välja sin roll
"Speglingar", Hannah Cullwick, grevinnan de Castiglione, Claude Cahun, Cindy Sherman. Kulturhuset, Galleri 3, 24/1 – 18/4 2004
Text: Leif Mattsson

På Kulturhusets Galleri 3 visas just nu en utställning av fyra kvinnor som på olika sätt använt masken och förklädnaden som uttrycksmedel. En något haltande presentation av kvinnlig självbespegling blandas med ett starkt konstnärligt uttrycksbehov.


"Untitled #225" fotografi, 1985, © Cindy Sherman. (Collection Olbricht)

Att låta den kraftfulla Cindy Sherman (född 1954) ingå i en grupputställning har sina sidor. Hennes kyligt registrerande, överraskande humoristiska och äcklat provocerande bilder dominerar lätt en presentation av denna karaktär. Det krävs mer än en narcissistisk grevinna Virginia de Castiglione (1837-1899) och en socialpornografisk Hannah Cullwick (1833-1909) för att ge Sherman det nödvändiga motståndet. I någon mån verkar Claude Cahun (1894-1954) med sina androgyna självportträtt som en värdig medutställare. I hennes små och närmast privata självbespeglingar, där hon ständigt intar nya skepnader, förebådas ett bildspråk som långt senare får sitt definitiva genombrott i rockmusiksestetiken. Men ändå är hennes bilder knappast att betrakta som självständiga konstverk. Snarast är de intressanta som visuella vittnanden om ett utanförskap och en könsdefinitionens alienation.

Jag är inte intresserad av kamerans sanning utan de lögner den möjliggör, säger Cindy Sherman (fritt översatt) i Mark Stokes film ”Cindy Sherman, Nobody's Here but Me”. Filmen som visas i anslutning till huvudutställningen ger flera ingångar till detta intressanta och svårplacerade konstnärskap. Sherman gjorde sig först känd genom sina kyliga, svartvita bilder från (fingerade) Hollywoodfilmer, alltid med sig själv som modell. Detta var på sjuttiotalet, men gradvis har den registrerande kylan ersatts av en inre mullrande vrede som till exempel i de närgångna studierna av mänskliga uppkastningar, som hon arrangerat så att de i sin skönhet och ljusdunkel framstår som barockstilleben. Hennes fascination av film har naturligtvis påverkat henne i detta fall. Inte långt bort ligger Peter Greenaways åttiotalsfilm ”ZOO”, som innefattar närgångna studier av förruttnelse och som hon naturligtvis sett. Skräckfilm är en annan stor inspirationskälla och i sin serie där hon sammanfogar människoproteser till nya omöjliga kroppskonstellationer skapar hon ett slags bildmässig bårhuspornografi som inte lämnar någon oberörd.

Att Cindy Sherman ständigt återkommer till sig själv som modell verkar knappast vara av narcissistiska skäl. Snarare använder hon sig själv som lydigt arbetsredskap. Hon behöver heller inte utsätta en modell för de stundtals förnedrande exponeringarna utan sätter själv den bortre gränsen för sin kropps exploatering. I de humoristiska parafraserna på olika konstbilder (se bild ovan) skapar hon ett fritt spelrum för de mest kitschiga konstellationer, hämtade från Caravaggio, Botticelli och andra barock- och renässanskonstnärer.
I Kulturhusets utställning sätter Shermans bilder den konstnärliga nivån. Hennes verk är vida mer komplexa och utvecklade än begreppet ”det vidgade kvinnliga rummet”. Snarare arbetar hon med ”det mänskligt vidgade rummet”, men jag tror knappast hon själv skulle skriva under på sådana inskränkta konstteoretiska generaliseringar. Hon står sällsynt fri i sitt konstnärskap trots vissa försök att ikläda henne olika könsrollsrelaterade förklädnader. Hon väljer själv sin roll.

Stockholm 2004-01-25 © Leif Mattsson


Länk till Kulturhuset, Stockholm

Tillbaka till startsidan för omkonst

skriv ut denna text