Göteborgs Konstmuseum visar under våren och sommaren en av Sveriges förnämsta målare, nämligen Vera Nilsson (1888-1979). Museet citerar henne själv och kallar utställningen "De är dramer allihop". Sammanlagt omfattar den 35 målningar från perioden 1910-1938.

Med katalogen i hand vill vi på Omkonst passa på att tipsa om detta utmärkta tillfälle att återknyta eller stifta bekantskap med Vera Nilssons rika konstnärskap. Hon tillhörde en generation som på plats hann ta del av den tidiga modernismen i Paris innan första världskriget bröt ut. Debuten ägde rum redan 1917 i Köpenhamn. Van Gogh och El Greco nämns som viktiga förebilder och många valde tidigt att kalla henne expressionist, vårt svenska utskott på den franska och senare tyska stammen. Sanningen är väl snarare att hon utvecklades under den kanske mest dynamiska perioden inom europeiskt måleri som någonsin förekommit. Influenser från kubister till expressionister sögs upp och bearbetades och formades till att passa just hennes karaktär och syften. Måleriet är sällsynt medkännande och inlevelsefullt, utan ett spår av sentimentalitet eller patetik.

Färgskalan omfattar dova mullrande brända bruna och röda toner som fortsätter ända upp i rosa "falsett". Den gula bitande ockran tillsammans med svärtan i några av ölandslandskapen utstrålar i sin sakliga framställning en ödesmättad stämning, vilken lånar sig till närmast undergångsmässiga associationer. Hennes skildringar av dottern "Ginga" är hon särskilt uppskattad för. I "Lillan skriver" känner man barnets fasta grepp om pennan och hur handen noggrant präntar de första orden. överläppen är spänd av koncentration och blicken fokuserad. Så levande skildrad, opåverkad av den vuxnes vanligen idylliserande översitteri, tillåts barnet vara sig självt och tas på fullaste allvar.

Stockholm 2005-05-11 © Susanna Slöör

Göteborgs Konstmuseum | Omkonsts startsida

"Lillan skriver" olja på duk, 1925-26, 40x30 cm

"Terrängstudie, öland" olja på duk, 1917, 86x76 cm