www.omkonst.com:
Tonernas sekvens
Otto G Carlsund, Liljevalchs konsthall, 22/9 2007 – 6/1 2008
Text: Susanna Slöör

Om man skulle rangordna de viktigaste förutsättningarna för ett framgångsrikt konstnärskap, skulle jag sätta restposten ”diverse omständigheter” högst. Personliga egenskaper som talang och drivkraft är självfallet av betydelse. Men att befinna sig på rätt plats i rätt tid är avgörande. (Eller att man postumt uppmärksammas i rätt sammanhang.)

"Megafonmannen", 1926,
olja och ripolin på träpannå
125 x 59 cm

"Hyllning till Mondrian"
1944, skiss

"Grön maskinist", 1926
skiss till målningen
30 x 15 cm

Hur hade mottagandet av Otto G Carlsunds nydanande ”konkreta konst” varit om inte Sverige och resten av världen gått in en kraftig lågkonjunktur i början av 1930-talet (både ekonomiskt och politiskt). Tänk om modernismen/funktionalismen så som den presenterades på Stockholmsutställningen 1930, hjälpt av goda tider, istället hade fått ett sådant genomslag att det även spillt över på bildkonstnärerna. Då hade kanske även dessa kunnat bidra till utvecklingen av den nya arkitekturen, vilket senare skedde i större skala på 1950-talet i Sverige. Troligen hade vi haft ett antal nybyggen med större muralverk signerade Otto G Carlsund. Nu finns knappt ett enda, så när som i Liljevalchs Konsthall. Där har man i samband med den aktuella utställningen tillfälligt återuppfört utsmyckningen av matsalen ”Lilla Paris” i Parkrestaurangen från Stockholmsutställningen 1930. Dessa väggmålningar bildar en storartad entré till denna mycket genomarbetade och vackra presentation av Otto G Carlsunds konstnärskap.

Någon utslagsgivande verkan för egen del hade inte ens Otto G Carlsunds goda internationella kontaktnät.  Han hade en ledande roll vid bildandet av konströrelsen ”Art Concret” i Paris 1930, med konstnärer som Theo van Doesburg (de stijl) som medlem. Han var god vän med Le Corbusier (purism), Piet Mondrian (de stijl) samt läraren Fernand Léger (kubism). Möjligen bidrog uppdraget att arrangera en utställning i Stockholm med ett 100-tal verk av vännerna till att relationerna blev frostiga under några år, då den ekonomiska framgången uteblev och återleveranserna av målningarna inte skedde som de skulle.

"Komposition för bibliotek"

"Tonernas sekvens", 1929, 78x 78, 5 cm

Otto G Carlsund blev kvar på hemmaplan och fick se sitt konstnärskap gå på sparlåga, samtidigt som hans betydelse som konstskribent och kritiker istället växte. Endast två separatutställningar genomfördes under hans livstid: 1927 i Paris och 1947 på Konstnärshuset i Stockholm. Han avled samma år och fick aldrig ta del av uppsvinget för den konkreta och konstruktiva konsten som inträffade Sverige endast ett par år senare. Under mellanperioden sökte han sig även mot rent figurativa uttryck i sin sparsamma produktion.

Begreppsbildningen kring det konstnärliga uttryck eller den stil som man främst förknippar Carlsund med är knappast enkel eller tillfredställande. Med begreppet ”konkret” konst ville man markera att innehållet i målningen härleds till det som faktiskt syns i den, inte till något utanför. Sammanställningarna av linjer, färger och formelement fungerar istället likt musikaliska kompositioner. Tankarna brukar härledas till Kandinsky som redan i början av 1910-talet, om inte tidigare, intresserade sig för att skapa ett motsvarande notsystem och partitur för bildkonsten som inom musiken. Men det nya ”formalistiska” formspråket går även att söka i förlängningen av kubismen och futurismen.

"Komposition för tambur", 1928
olja, 50 x 50 cm

"Lokomobilen", 1924
olja, 35 X 27 cm

I Carlsunds samlade verk som det presenteras på den generösa och mycket sevärda utställningen på Liljevalchs kan man se hur han experimenterar med reduktionen och koncentrationen som utgångspunkt, med mer eller mindre ”konkreta” resultat. I programmålningarna från 1930 ges bland annat prov på detta. Här finns Carlsunds egen signatur i ”den andra programmålningen”, med något skevade linjer och en mer bruten färgskala än hos den vördade kollegan Mondrian.
      Några höjdpunkter på utställningarna är experimenten med att transponera musik till bild som i verken ”Tonernas sekvens” (1929) och ”Tonens vibration” (1929). Här visar Carlsund med all önskvärd tydlighet hur man kan expandera sin förståelse av exempelvis abstrakta fenomen (som känslor) genom att låta en företeelse uttryckas genom ett väsensskilt medium. Detta är ju i mångt och mycket det ”trick” som alla de olika konstarterna delar. Musiken som överför och förmedlar känslan i en sekvens av toner eller cellons karaktäristiska klang som vibrerar i evighet i Carlsunds målade bild.
      I höst kan man även se Carlsunds efterföljare Olle Baertling på Moderna Museet. Han tillhörde generationen efter Carlsund som fick uppleva det stora genombrottet för den konkretistiska konsten i Sverige och även internationellt.

Stockholm 2007-09-25 © Susanna Slöör

Liljevalchs konsthall | Omkonsts startsida


 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text