www.omkonst.com:
Tidsbilder - en värld i förändring
Färg och Form, Konstakademien, Salarna, Galleri Väst, 6/10 - 11/11 2007
Boknytt: "Färg och Form", Bokförlaget Langenskiöld
Text: Eva Runefelt
  Färg och Form är vida ord, möjliga att fylla med innehåll av skiftande slag. Trots det ringar namnvalet in den konst det avser. Det rör ju en faktisk plats (låt gå för att den bytte lokal några gånger), ett bestämt galleri. Namnet är inte ansträngt symboliskt, tillskruvat eller högstämt, utan fokuserar på och förstorar det väsentliga.

Konstakademien ställer nu ut (t o m den 11 nov) en diger samling konstverk av konstnärer verksamma runt första världskriget, mellankrigsåren, andra världskriget och en bra bit framåt i tiden. Utställningen åtföljs av en imponerande innehållsrik bok (Bokförlaget Langenskiöld) som tar fasta på Färg och Forms långa levnad mellan 1932 och 2002. Konstboken slår en båge med början i 1900-talets första decennier, en mörk tid som givetvis fällde skuggor också över länder inte direkt indragna i det första världskriget.
     Museimannen och konstkritikern Hans Eklund bidrar med ett flertal belysande och faktaspäckade artiklar - skrivna jämsmed denna tid - om de konstnärer som bodde eller besökte Smedsudden på Kungsholmen i Stockholm; en oas man inledningsvis fick ta båt för att nå. På Smedsudden, under nuvarande Västerbron, låg Sjövillan som kunde nyttjas för ateljéarbete och sällskapsliv.

Sven X:et Erixson, Tidsbild, 137x138,5, 1937, Moderna Museet   Axel Nilsson, "Vårbrytning, utsikt från Smedsudden", 37,5x50, 1921, Moderna Museet

Utlandsresor var svåra att företa sig i krigstid vilket ingalunda innebar att motivvalen minskade. Detta var åren då stad mötte landsbygd och livsbetingelser förändrades. Konstakademiens ständige sekreterare Olle Granath skriver om de så kallade naivisterna under 1910-talet: "Beteckningen naivism måste användas försiktigt. Dessa konstnärer var ingalunda omedvetna om det som skedde ute i Europa åren före krigsutbrottet. Men av flera skäl gav kriget dem en anledning att fördjupa sig i det som fanns närmast omkring dem. /---/ Fanns det, /---/ en möjlighet att förstå det som nu skedde med den svenska delen av mänskligheten och därmed också förstå varför vi inte kastats ut i samma elände som resten av Europa?"
     Om galleriets namn, Färg och Form, poängterade påtagligt flödande intensiva färger och egensinnigt sjungande former, fanns där också hemvistens betydelse och en vetskap och känsla för en värld i förändring.
     Konstnärernas färgbehandling var öppet språksam och dialogisk. Liksom en människas sätt att tala avslöjar medvetna eller omedvetna ställningstaganden och känslor, gör färger detsamma - de kan berätta om flyktighet och tungsinne, tankfullhet eller ångest. Färgernas samspel smälte samman med lågmälda eller högljudda former, lika blixtsnabbt attraherande och omöjliga att ducka för, som musikaliska stycken. Kammarmusik, solostycke, orkesterverk, suggererande melodi - olja i rörelse hörs.

Hilding Linnqvist, "Stockholm, sommarnatt", 107x90, 1924   Gideon Börje, "Barn vid stranden",
41x38, 1918

Verken som Konstakademien och bok visar, har som musiken en direkthet snabbare än ord och medvetet knådad tanke. Omedelbarhet utan förenkling.
     1932 startade Färg och Form som galleri och kunde sedan hänga nästan 900 utställningar innan det 2002 stängde porten för gott.
     Sven X:et Erixson, Bror Hjorth, Albin Amelin, Eric Hallström och Hilding Linnqvist är bara en handfull av de konstnärer som är aktiva denna epok - de sjunger inte samma sång, de står inte stilla under galleritaket, de arbetar i sina egna sfärer. Men för ett barn av senare tid ger konstverken bilden av en genomlyst stad, full av rörelse och i stadigt växande. Från rastlöst blåsvart genom jordigt barkbrunt, lågande tegeldis, till upprört rött och nästan venezianskt (stockholmskt!) vattengrått brer palettens nyanser ut sig. Konkretion och poesi är ett, tillsammans föder de upplevelsen av att se något för första gången, ordentligt förnimma -  i denna utställning framför allt huvudstaden med dess nära omgivningar.

Eric Hallström, "Torsgatan i snö", 77x154, 1919

Det är en fysiskt kännbar eufori att så betrakta och sedan dras in i målningarna  - i utställningssalar likväl som i bok.
     Hustak och neonskyltar i skymningen, några passerande i svart antydda människor längs Torsgatan, vattnet vid Smedsudden som ännu inte stillnat i målningen - det sker i detta nu, framför mig och en intimitet uppstår. Tidsbilder som ännu är mycket närvarande även om de nu kallas minnen.
     Jag ser en frånvaro av rädsla, också i de verk där ett dovt sinne genomsyrar målningen. Här finns inget kretsgångeri, men en rak öppenhet. Ögon som inte kan blunda, världen på vid gavel. Betraktaren tumlar in i en förtätad prosadikt, en längre novell - en berättelse.
     Efter Hans Eklunds ord om Smedsuddens inledande faser och medverkande, följer essäer av konstkritikern och akademiledamoten Ulf Linde. Om Hilding Linnqvist skriver Linde: "Genom att känna på ett ting uppfattar man egenskaper hos tinget - taktila kvaliteter - som man annars inte skulle ha uppfattat. Och analogt: genom att måla av ett ting uppfattar man mer hos det än man annars skulle ha gjort. Från den synpunkten framstår måleriet som ett slags sjätte sinne. (Känseln är ju ett sinne.) Måleriet kan bryta en stumhet hos tingen, eller häva en bedövning hos den som ser - känseln återvänder i domnade vävnader, något väcks till liv." (ur en essä från 1986)
     Ulf Lindes essäistiska porträtt har exakt gehör vad gäller konstnärernas verk, framväxten av dem och miljöerna där allt blev till. Också läsaren bjuds in som självklar gäst i det förflutna, till personliga möten där Linde träffar konstnären han skriver om.

Bror Hjorth, " Ängeln och det levande liket", 46x38, 1925,
Bror Hjorths Hus, Uppsala

Vera Nilsson, "Gamla Slussen", 79x88, u.å.

Vera Nilsson tillhörde inte Färg och Formarna särskilt länge och är blott omnämnd i boken, men på utställningen hänger några Nilssonmagnetiska målningar, bara de värda ett besök.
     Boken avslutas med en artikel om galleriets utställningsverksamhet under de sjuttio åren, (skriven av bokens redaktör och utställningens kommissarie Susanna Slöör, som också skrivit ett förord) och för kalenderbitaren  är det ett nöje att kunna ta reda på exakt när en utställning var aktuell. Den siste ensamutställaren var Lennart Carlheim-Gyllensköld, 18 april - 5 maj 2002, före galleriets final med en stor samlingsutställning.
     När utställningen på Konstakademien är slut rekommenderas varmt “Färg och Form. Färgglödens mästare i svensk 1900-tals konst”. Bokens formgivare Jan Thunell har gjort ett förträffligt arbete och denna bokliga utställning behöver tack och lov aldrig slå igen.

Stockholm 2007-10-13 © Eva Runefelt

Om boken och utställningen | Bokförlaget Langenskiöld |
Konstakademien | Omkonsts startsida |


 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text