www.omkonst.com:
Att söka livsformen
Eva Lange, Konstakademien, Salarna och Tengbomhallen, 30/8 – 30/9 2007
Text: Susanna Slöör

Eva Lange visar i sin utställning i Salarna och Tengbomhallen i Konstakademien att hon är en av våra subtilaste skulptörer, som med känsla och självklarhet tar sig an dessa synnerligen krävande rum.

Vy över mittsalen © Eva Lange

Sällan ser man den avlånga mittsalen så i samklang med verken. De höga väggarnas magistrala hållning veknar och formas till en spröd behållare för Eva Langes stillsamt vibrerande innehåll. Materialen är alabaster, marmor och granit men framför allt gips. Den självklara tyngden och stabiliteten i verken åstadkoms därför inte främst av materialet. Detta väljs snarare utifrån sin förmåga att bära ljuset och formernas inneboende röster. Det är också med en sinnesöverskridande utgångspunkt som man spontant närmar sig hennes verk. Här mullrar vitheten och hennes ”Öron” smeker fram en värld av toner som slungas ut och träffar betraktaren ur kraterlika öppningar. De på utsidan skålade formerna bär upp insidans nästan helt utslagna blomsterskål som hypnotiskt drar in oss likt sockerrusiga insekter.

© Eva Lange

Skålformerna finns med i olika stadier av sin blomning. I skulpturerna med familjenamnet ”Vallmon” finner man den fasta knoppen, på väg att veckla ut sin praktfulla skrud. I ”Öronen”, blommans sista skälvande slutstadium, skildras ögonblicket innan de vilande bladen med ett stilla knäpp släpper från stjälken.
      Eva Langes avklarnade väl övervägda formspråk bygger på den instabila jämviktens dynamiska grund, där avsteget och exaktheten i en förskjutning är de parametrar som skänker skulpturerna liv. Varje beskrivande linje rycks nogsamt ur en alltför symmetrisk position. Linjerna bågnar, viker sig och skevar enligt ett mönster som just bygger på att det inte går att formmässigt förutbestämma. Formen uppkommer i samspel med ljuset, storleken och sammanhanget som den sakta lär sig att nästan självalstrande beskriva. I ”Lalindas” havande form förnims hjärtklappningen av nytt inneboende liv, som formar magens utsida allt bestämdare ju närmare födsloögonblicket man närmar sig.

Den väl avvägda asymmetrin och förskjutningen återkommer även i placeringen av verk på utställningen, där varje enskild skulptur kopplas samman med rummet och de övriga verken genom ett avsteg mot sin förväntade placering. Detta bidrar inte minst till att förrycka styrkeförhållandet mellan rummet och dess innehåll, till det senares förmån. Ett exempel är ”Huset” som inte står centrerad i öppningen mot östra salen, sedd från mittsalen. Förskjutningarna bort från symmetrin och de regelbundna grundformerna alstrar en spänning som också hänger samman med processen bakom verken. De av frigolit armerade gipsskulpturerna konserverar handens rörelser i skulpturernas kornigt matta ytor, (som smekts och slipats fram i lager på lager av värmande gips). Man anar tusentals timmar av överväganden och envisa ifrågasättanden av formen som hamnat nära en alltför bländande fulländning. Tidens inneboende rörelse som bygger upp och bryter ned har fångats och förtingligats i verken. Eva Langes samlade erfarenheter av livsformen finns där för oss att långsamt ta del av.

Stockholm 2007-09-05 © Susanna Slöör

Konstakademien | Omkonsts startsida


 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text