www.omkonst.com:
Templet i Frihamnen firar 20 år – nyandlighet utan gestaltning
”To be continued…”, Magasin 3, 7/9 – 9/12 2007
Text: Susanna Slöör

Den privata konsthallen Magasin 3 i Frihamnen firar sin 20-åriga historia med en hyllningsutställning, ”To be continued…”, till sina tidigare utställare och visar ett urval verk ur den permanenta samlingen. Den höga ambitionsnivån och valen av ofta internationellt välrenommerade konstnärskap har varit genomgående under åren.

Mona Hatoum, ”Undercurrent”, 2004. Foto: Mattias Givell
Courtesy: Samling Magasin 3 Stockholm Konsthall

Från att ha varit en sluten storhet i avskildhet med ytterst begränsade öppettider, bjuder Magasin 3 i dag mer generöst in publiken till konsthallen. De tystlåtna, svartklädda, vakterna, som gav associationer till en munklik, initierad sekt, har ersatts av entusiastiska guider, vältaliga - eller som gärna talar. Dessa tvekar inte att öppet sprida sitt beröm över utställningen oavsett om besökaren bett om det eller inte.

Den här aktuella mönstringen är intressant av flera skäl. Utan tvivel har konsthallen byggt upp ett gott internationellt renommé och med samlingen skapat ett tydligt utsnitt av den samtidskonst som producerats under de senaste två decennierna. Det gör den till en betydande samling, om än inte heltäckande för perioden. Det visar inte minst den aktuella utställningen. Man är snarast tacksam över att det idag finns så pass många institutioner (i Stockholm) som hjälper oss att genomleva vår liv och spegla det ur olika aspekter, vissa med självförtroendet att inte alltid följa samtidskonstens strömfåra. Något som exempelvis Moderna Museet numera ger prov på.

Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, lamporna är nu nästan helt släckta. Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, glödlamporna har sakta tänts på samma uppräkning och nått sin klimax igen. Med en taktfast och ritualiserad andhämtning - in och ut - vägleds betraktaren in i en närmast sinnesfrånvänd meditation. (Jag tror att den vara bra mot högt blodtryck.) Mona Hatoums väv av glödlampor sammanflätade med sina ledningar som en sol, sammanfattar väl intrycket av jubileumsutställningen. Det är påfallande hur konsthallens permanenta samling, med verk ofta skapade på plats, genomsyras av en nyandlig underton, med sikte mot det rituella snarare än det visuella.

Cosima von Bonin, ”Item”, 2001
Foto: Anna Kleberg
Janine Antoni, ”Moor”, 2001
Foto: Martin Runeborg

Courtesy: Samling Magasin 3 Stockholm Konsthall

Rötterna kan man delvis söka i tankegodset från de konströrelser som började växa sig starka i slutet av 1950-talet och senare 1960-talet i främst USA. Trådarna går till minimalismen, konceptkonsten och i förlängningen postmodernismen, med sin ambivalenta inställning till det visuella. Med minimalismen uppmärksammades situationen som uppstår i rummet mellan betraktaren och verket. Även om det i dessa rörelser fanns en mer eller mindre uttalad kritik mot konstobjektet som köp- och säljbar fetisch och kultföremål, blev den ritualiserade akten som sådan tydligt manifest och blottlagd. Det arvet lever i min mening kvar i den fåra av samtidskonsten som exponeras på Magasin 3.

Cosima von Bonins båtform med sin sydda dräkt kläs av och på under utställningen. När installationen ”uruppfördes” var alla inblandade klädda i olika sjömansdräkter. Janine Antoni flätar in persedlar och andra tillhörigheter från familj och vänner i sitt med varje utställning förlängda rep, likt ett radband för personliga minnen och historier. Pedro Cabrita Reis skapar en utopisk trädgård där blommorna ersatts av lysrör i ett försök att ”vända blicken neråt, bort från maktgester och Gud i höjden, ner mot det gudomliga i människan själv”. Charles Long har skapat ett verk som pumpar ut antibakteriell handkräm, som beskrivs som ett ”nav där människor samlas och renar sig tillsammans”. James Turell, som tydligen har en bakgrund i kväkarrörelsen, närmar sig i sin både eteriska och fysiologiskt manipulerande ljusinstallation, en meditativ inåtvändhet, som för tankarna till buddhismens avståndstagande från det förgängliga, som tingen och kroppen, eller snarast det synliga i omvärlden.

Pedro Cabrita Reis,
”True Gardens #2 (Stockholm)", 2001
Foto: Neil Goldstein
Charles Long & Stereolab, ”Unity Purity Occassional”, 2000
Foto: Neil Goldstein

Courtesy: Samling Magasin 3 Stockholm Konsthall

Denna ikonoklasm, eller motvilja mot bilden, finns intressant nog att söka inte bara i österns livsåskådningar. Det finns även en historisk grund inom en lång rad andra läror med religiösa förtecken, inte minst i de ökenreligioner som idag återigen vinner mark i sin påverkan på samhälle och omvärld, som kristendom, judendom och islam. Gemensamt för dessa senare är att det är ”Ordet” lika med den ende ”Guden”, som måste försvaras mot hyllandet av avgudar och blasfemiska avbildningar. Även om oviljan mot bilden inte är lika öppen i alla, och kanske främst mer historiskt betingad, finns den där latent.

Jag kan inte låta bli att dra en parallell till det utsnitt av konsten som jag ser som signifikativt för Magasin 3:s utställningspolitik under sina första två decennier. Den färgas av postmodernismens och indirekt minimalismens och konceptkonstens (tvetydiga) motvilja mot det exklusiva konstobjektet. (Även om institutionerna och det storskaliga samlandet i efterhand har funnit nya vägar att snillrikt återerövra detta.) Denna riktning har i mina ögon lyckats med konststycket att låna in den här närmast religiösa nomenklaturen, harmlös på 1960-talet då sekulariseringen i världen snarast nådde sin yttersta utbredning. Det är en konst som ofta i självvald avsaknad av en självständigt bärande visuell gestaltning måste ledsagas av texten eller en redan initierad ledsagare. Det bekräftas ju inte minst av att konsthallschefen, David Neuman, i katalogförordet vänder sig till publiken och tilltalar den som ”entusiastiska läsare”.

Stockholm 2007-09-15 © Susanna Slöör

Magasin 3 | Omkonsts startsida


 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text