www.omkonst.com:
Mot tiden och vintagebarnvagnar
Mot tiden, Bonniers Konsthall, 12/9 - 25/11 2007
Text: Björn Larsson

I en tid när relationen mellan text och bild är särskilt aktuell inom konsten genomför Bonniers konsthall utställningen ”Mot tiden” tillsammans med systerbolaget Albert Bonniers förlag. Och visst låter det som en bra idé? En konsthall som ska göra något om det förflutna, berättandet och litteraturen i konsten kan väl knappast hitta en bättre samarbetspartner än Sveriges största bokförlag?

Leif Holmstrand, Barnvagnar [Prams], 2005
Med tillstånd av Malmö Konstmuseum.
Foto: Mika Korhonen

  Annika von Hausswolff, Esoteric Forensic, 2007.
Med tillstånd av konstnären och Galleri Andréhn-Schiptjenko.

Samarbetet går ut på att författare knutna till förlaget medverkar i boken ”Anakronismer” som säljs i anslutning till utställningen, samt att förlaget skjuter till en del originalutgåvor av romaner som placerats i en bokhylla i utställningens läshörna. Till samarbetets grundförutsättningar hör att läshörnan, komplett med läslampa och skön fåtölj, på ett svårförklarligt sätt känns som utställningens mittpunkt?
      I utställningssalarna är det mycket svart, vitt och grått, mycket film, 1800–tal, nationalromantik och ockult. Ulla von Brandenburgs väggmålning av en äldre uppsättning av Strindbergs Fadren från 1908 har en befriande lätthet. Gerhard Byrnes iscensättande av en intervju med några berömda science fiction–författare i Playboy från 1963 är avsiktligt teatral. Annika von Hausswolffs inglasade draperier har en oåtkomlig, sensuell och mystisk kvalitet men vi har sett dem tidigare i Stockholm så sent som i vintras.

Ulla von Brandenburg, Stage III [Scen III], 2007. Med tillstånd av konstnären, Produzentengalerie och Art:Concept

 

Gerard Byrne, 1984 and Beyond [1984 och senare], 2005-2006.
Med tillstånd av konstnären, Lisson Gallery och Green on Red Gallery.

Bland de svenska bidragen finns också mindre lyckade inslag; Johan Thurfjells Tillbakablick (som om det varit en övning) från 2003 har ett innehåll som väl knyter an till temat, men känns som konst i hobbyskepnad. Ulrika Minami Wärmling söker ett tidlöst formspråk men hennes akademism slår över i skuggromantik och pueril symbolism. Leif Holmstrands nätfångade vintagebarnvagnar sträcker sig mot det existentiella men blir i slutänden gullig retro.
      Författarbidragen i ”Anakronismer” handlar till stor del om intertextualitet i litteraturen. Lotta Lotass´ skriver om berättartekniken hos bland andra Samuel Beckett och William Burroughs, och om Picassos idéer om sambandet mellan kubism och franska militärens kamouflagemönster. Gerald Murnane bidrar med en text i Marcel Prousts anda om läsningens överlappande, ömsesidigt påverkande mekanismer. Fabian Kastner skildrar en person som bestämmer sig för att läsa om alla böcker han någonsin har läst, vilket leder till den nedslående upptäckten att stora delar av hans medvetande i själva verket består av slumpvisa och meningslösa minnesfragment ifrån just dessa böcker.

Lina Selander, Timmarna som rymmer formen (Ett par dagar i Portbou), 2007. Med tillstånd av konstnären.

  Ulrika Minami Wärmling, Baby the Stars Shine Bright [Stjärnorna lyser så starkt], 2005.
Med tillstånd av Galleri Charlotte Lund och Larsen Collection.

Det känns som att konsthallen och förlaget har gått in i samarbetet med helt olika förutsättningar. Bredvid den ständigt föränderliga bildkonsten, med sin förmåga att rymma materialiteter och uttryck som innefattar en mängd olikartade discipliners teknologier och språksystem, framstår författarbidragen i ”Anakronismer” som stilsäkra men i sammanhanget text/bild ganska förutsägbara. Det handlar mest om lättrörliga associationer och korsklippningar mellan olika författares texter. Magnus Berghs förord, som inte sträcker sig längre än till anknytningar av redan erkända storheter som Thomas Pyncheon och Prousts På spaning efter den tid som flytt, känns bara oengagerat.

Men när Marie Silkberg i sin text Matter out of time drar läsaren med sig och landar i en reflektion om den franske dokumentärfilmaren Chris Markers filmer Sans Soleil och Level 5, sätter hon samtidigt fingret på Mot tidens problem. Många av konstverken i utställningen saknar känslomässigt djup och utstrålar en sval esteticism. Här saknas något riktigt kulörstarkt, gripande, förvånande, vulgärt eller originellt. Med sina täta och subjektiva filmer, fyllda av obesvarade frågor om sorg och saknad, är Chris Marker i själva verket en föregångare till mycket av den fiktionaliserade dokumentarism som dyker upp i konstvärlden idag. Lina Selanders film Timmarna som rymmer formen (ett par dagar i Portbou) om tortyr, insekter och tågstationer är bara en av de alltför anonyma efterföljarna.

Stockholm 2007-09-25 © Björn Larsson

Bonniers Konsthall | Omkonsts startsida


 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text