www.omkonst.com:
Ett mästarmöte
Auguste Rodin och Carl Milles, Millesgården 26/5 – 26/8 2007 
Text: Susanna Slöör

Förra hösten skapades ett möte mellan schweizaren/fransmannen Alberto Giacometti och svensken Bror Hjorth på Liljevalchs. Nu i sommar kan man ta del av ett nytt fransk-svenskt mästarmöte mellan Auguste Rodin och Carl Milles på Millesgården. Här ges tillfälle till en uppföljning och ytterligare fördjupning i det tidiga 1900-talets skulptur.

Auguste Rodin
"Tänkaren" 1881-02, brons (detalj)

Auguste Rodin
"Ovidius Metamorfoser" 1886, marmor (detalj)

Carl Milles (1875-1955) lärde känna Auguste Rodin (1840-1917) i samband med Milles refusering på Parissalongen för sin tre meter höga skulptur ”Dantes himmel och helvete” år 1898. Rodin sökte därefter upp honom och undrade om inte Milles ville komma och arbeta som assistent i hans ateljé i Meudon nära Paris. Först två år senare vågade han sig dit för att anta erbjudandet hos den äldre mästaren. Milles precis som många andra inspirerades inte minst av Rodins banbrytande skulptur föreställande den franske författaren Balzac från 1897. Flera andra senare bemärkta konstnärer var under perioder knutna till ateljén, som Aristide Maillol, Camille Claudel, Contantin Brancusi. Bland dem fanns även Antoine Bourdelle, som på 1920-talet drev den skulpturskola vid vilken både Giacometti och Hjorth var antagna.

Carl Milles, "Dantes himmel och helvete"
1900, (rekonstruktion)

Carl Milles, "Man från Martinique "
1899, gips

Med på den aktuella utställningen finns exemplar av Rodins ”Tänkaren” och ”Skuggan” som ingår som element i ”Helvetesporten”. Den tjänade som inspiration till Milles ovan nämnda refuserade verk, som endast finns bevarat som ett gipsfragment. Tematiken är tidstypiskt intressant. Rodins muskulöse tänkare låter sina bryderier bakom pannans djupt rynkade veck komma till uttryck i kroppens oroliga muskelspel, trots den vilande posen.
      Då fanns det en del för människan att fundera över: I spåren av Darwins banbrytande arbete om arternas uppkomst 1859 hade människan förlorat positionen som länken till skaparen. Hon fick nu vackert inrangera sig bland övriga arter som en del av samma natur. Och ta ansvar för både den himmel och det helvete som bär hennes signatur. Med filosofen Nietzsche proklamerades ju även guds död och därmed fanns det ingen högre utanförstående makt att likna, eller för den delen skylla på.

Auguste Rodin, "Balzac" 1897, brons

Kanske är det därför som kroppen/utsidan hos sekelskiftesskulptörerna återigen fick rollen som bärare av insidans budskap, en roll den hade redan i den grekiska skulpturen tvåtusen år tidigare. Både hos Milles och hos Rodin kan man se exempel på såväl den självmedvetna människan, som den som bär hela sitt släktes famlande sökande inpräglat i anletsdrag och lemmar. Hans människoporträtt stirrar på oss ur sina urgröpta håligheter som om vi gäckfullt gavs chansen att se innanmätet bakom dessa själens dubbla portar.
      Med den moderna skulpturens intåg, som Rodin representerade, ifrågasätts allteftersom människans heroiska och divina drag. Hyllningen får ta sig andra uttryck och omsättas i en ny form. Projektet att rasera distinktionen mellan yttre och inre - människan och hennes inre himmel/helvete - inleds och får senare sin kongeniale deltagare i Alberto Giacometti

Stockholm 2007-06-14 © Susanna Slöör

Millesgården | Omkonsts startsida


 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text