1
  TEMA: OM TILLSTÅNDET I KONSTEN
 
 
Fred Andersson
Ingen rök utan eld

Först litet självbiografi. Min schartauanska uppfostran i en liten ort på Västkusten lärde mig tyvärr att betrakta arbete som en sorts straff. I bakgrunden fanns ständigt den hårda maxim som gamle Schartau lär ha myntat: ”den som icke arbetar skall icke heller äta”. Maximens ursprung är höljd i ett mytiskt töcken: den kan mycket väl vara skapad i efterhand av alla präster som utlade ”denna sanna läran” för vettskrämda församlingsbor i min hembygd. Det tog heller inte så lång tid innan jag fattade att dessa prästers livssyn var en anakronism i det sekulariserade Sverige på 1970-talet. Biblioteket och radion, dessa frälsarkransar för oss som kommer från ingenstans, gav mig andra idéer. Skolan gav mig vänner med arbetarföräldrar som var socialdemokrater och glada ateister. Flytten hemifrån till en universitetsstad förde in mig i det moderna livet. Det var en total omvälvning.
      Samtidigt hade jag arbetsmoralen bokstavligen inslagen i ryggmärgen, och den sade mig att utan hårt arbete skulle en sådan som jag inte komma någonvart. Det var delvis en förbannelse (jag missade antagligen många chanser till intressanta nöjen) men också en välsignelse. Genom att pina mig igenom även sådant som inte var så roligt lyckades jag skaffa mig en del allmänbildning. Jag insåg att jag snabbt måste in i den för mig helt främmande kulturvärlden, och skickade texter kors och tvärs till tidningar och tidskrifter i hela landet. Till slut blev det napp, och jag kunde börja skriva konstkritik redan under mitt första år som student. Det var i början på 90-talet. Först skrev jag för Nya Wermlands-Tidningen i Karlstad, senare för andra landsortstidningar och till slut för Svenska Dagbladet. Under tiden läste jag kurs efter kurs med en växande besatthet som till slut förde in mig på den yttersta besatthetens väg: forskarens. Forskaren, liksom konstnären, kan varken hoppas på någon lön eller på något resultat eftersom man aldrig vet i förväg vad resultatet ska bli.

På väg till forskarlivet och doktorsavhandlingen hittade jag marxismen, och med marxismen en syn på arbete som var en välgörande motsats till den jag fått med hemifrån. Den centrala formuleringen är välkänd: ”Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”. Antagligen är jag fortfarande, 15 år efter att världen började öppna sig för mig, i full färd med att försöka förstå vad detta synsätt innebär och vilka omvälvningar det har givit upphov till. Min uppfostran lärde mig att arbete är ett straff som man underkastas därför att man har behov: behov av att äta, av att tänka, av att umgås, av att njuta. Hur svårt ska det då inte vara att förstå att man ibland kan få något för att man behöver det, och utan att prestera något för att förtjäna det? Detta är kärlekens princip, men också konstens. Den som skriver om konst lär förr eller senare inse att arbete och flit inte räcker för att uppfatta dess innebörder och förnimma dess kvaliteter. Skillnaden mellan en begåvad och en obegåvad kritiker, eller en begåvad och en obegåvad författare, är att den begåvade har gjort vissa erfarenheter, har känt närvaron av en viss eld. Och kanske bränts av den. Det finns olika uppfattningar om vad denna eld är, i grunden. De religiösa uppfattningarna ska jag inte ta upp, för jag betraktar mig inte längre som troende.

Den freudianska uppfattningen passar bäst för eldmetaforen: vi drivs av vårt sexuella begär, vår libido. Allt vårt samhällsbyggande, all vår kultur, all vår konst, är sublimeringar av denna libido. Min valda rubrik, ”ingen rök utan eld”, skulle då kunna tolkas som att det under den rök som utgörs av varje intressant verk finns en libidinös kraft, ett otillfredsställt begär. Freuds teorier var banbrytande och frigörande, men också kännetecknande för den borgerliga miljö som var hans. De drivkrafter som pekas ut är förknippade med individen och det individuella livet, de konflikter som analyseras är begränsade till den sociala kärna som familjen utgör. Marx och marxismen ger oss en annan världsbild, en världsbild koncentrerad till det ekonomiska utbytet. För Marx är de fundamentala drivkrafterna inte de inre utan de yttre: med andra ord vår materiella existens och de sociala relationer som avgör hur mycket vi behöver arbeta och vad vi får för vårt arbete. Det är en kollektivistisk filosofi som så småningom också utmynnade i kollektivistiska lösningar. Men utan en djupgående och konsekvent analys av de sociala och ekonomiska relationernas historia skulle principen ”åt var och en efter behov” inte ha förblivit något mer än en tom, idealistisk fras. Och detta blir kanske särskilt tydligt när det gäller behovet av kultur och konst. Hur ofta har inte orättfärdiga samhällssystem rättfärdigat sig själva genom ett överdådigt tillfredställande av diverse behov? ”Bröd och skådespel åt folket”, sade redan de gamla romarna, men ändamålet med skådespelen var att få folk att känna sig mindre vanlottade och på så sätt undvika protester. Konsten var den rök som fick maskera de egentliga, ekonomiska drivkrafterna. Jag skulle inte skriva det här, eller skriva över huvud taget, om jag inte trodde att det förhåller sig på i stort sett samma sätt idag. I marxistiska termer hör konsten till den överbyggnad av ”ideologi” (i ordets vidaste mening) som avspeglar samhällets ekonomiska relationer och den härskande klassens intressen.

Det kanske kan verka långsökt att i dagens svenska konstliv med dess pluralistiska öppenhet och dess blandning av offentliga och privata initiativ se manifestationer av den härskande klassens intressen. Själva talet om ”härskande klass” kan verka underligt och anakronistiskt för den som i åratal matats med viss postmodern retorik där klassernas upplösning basuneras ut. Men den empiriska grunden för denna retorik är svag eller obefintlig. En effektiv motbild ges av sociologen Martin Gustavsson, som i tidskriften Fronesis (nr 24, tema ”Borgerlighet”) visar att den härskande klassen i Sverige är ungefär lika stor (dvs. lika liten) och bestående av ungefär samma familjer som för ett femtiotal år sedan. Dessa fakta är ingen rök, utan verklig eld, i likhet med de verkliga erfarenheter av underordning och underlägsenhet som driver mig och många andra att göra klassresor. Och jag skulle bli förvånad om inte de flesta av mina medresenärer håller med mig när jag säger att den samtida konst och den samtida konstkritik vi sett under vår resa har innehållit ytterst få referenser till de miljöer, villkor och erfarenheter som är våra. Det är de intellektuella mellanskiktens världsbild och språk vi möter i konstlivet. Och till mellanskiktens egenheter hör att de i praktiken om än inte alltid i teorin understödjer den härskande klassen. Om jag har den minsta oro för ”tillståndet i konsten”, så handlar det om denna klassbundna konsensus, en konsensus som också innebär en brist på konfliktperspektiv och tydliga ställningstaganden.

Hur förhåller det sig då med min egen verksamhet, konstkritiken i dagspressen? Under min egen relativt korta tid som kritiker (från 1993 och framåt) har jag påtagligt upplevt hur kritikens villkor har förändrats: textutrymmet har blivit drastiskt mindre när nästan alla svenska tidningar förvandlats till tabloider, allt färre utställningar och arrangemang kan bevakas, i många landsortstidningar har avgränsningen mellan nöjes- och kultursidorna helt suddats ut. Det så kallade ”featurematerialet” (korta, snabba kulturnyheter utan kritisk vinkling) har i allt högre grad fått ange tonen. Jag är ganska säker på att denna utveckling innebär en fragmentering och en likriktning. Fragmenteringen ger ett ökat fokus på enstaka, individuella insatser och stora ”namn” som fungerar bra i rubriksättningen. Jag är också ganska säker på att denna fragmentering och individualisering försämrar villkoren för den kritik som skulle behövas, nämligen en kritik som snarare än att fungera som smakråd för medelklassens konstrundor och kulturturism vidmakthåller sin opinionsbildande funktion.

Min tro på denna opinionsbildande funktion har fått mig att intressera mig för Immanuel Kant, den man som lade grunden för den moderna estetiken med sin kritik av omdömeskraften. Att en marxist som jag läser Kant verkar kanske förvånande, särskilt med tanke på att han representerar en höjdpunkt i den tro på ”det eviga förnuftet” som Marx och Engels snabbt kunde avfärda. De såg att, citat, ”detta eviga förnuft i själva verket inte var något annat än det idealiserade förståndet hos det mellanskikt som redan då snabbt närmade sig bourgeoisens position” (Engels i ”Anti-Dühring”). Men det finns mer hos Kant än så, och mer än den förmodligen ganska inkrökte professor som regelmässigt hånas för sina ord om konstupplevelsen som ett ”intresselöst” skådande. Kant är torr, krånglig och svårtolkad, men många av dem som hånar honom har uppenbarligen aldrig läst honom. Jacques Rancière och andra marxister eller före detta marxister har på senare år börjat betrakta Kant som en i första hand politisk tänkare. Den centrala roll han ger omdömeskraften, som en förmedlande länk mellan människan naturbundna bestämmelser och hennes frihet, kan ges en politisk tolkning.

Om smak kan man, som Kant själv påpekar, ”strida men inte disputera”. Med andra ord har smak inget att göra med egenskaper som finns objektivt mätbara i objekten. Jag kan aldrig bevisa mitt smakomdöme eller göra det till föremål för disputation. Däremot kan det i högsta grad göras till föremål för strid, för någon annan kan bedöma objektet på ett helt annat sätt än vad jag själv gör. Denna potentiella oenighet har en politisk dimension, eftersom den förutsätter en jämlikhet och en frihet från etablerade auktoriteters inflytande. Den enskilda individens omdöme grundar sig enligt Kant i ett ”obligatoriskt välbehag” som är ”giltigt för envar”, men detta behöver inte innebära något mer eller mindre än att alla har förmågan att avge omdömen. Man kan jämföra med ekonomins värld och säga att alla har förmågan att värdera och sätta ett visst pris på en vara. Ibland är den bedömda varan en människas arbete. Så snart det råder oenighet om bedömningen har vi en konflikt, så snart konflikten förs upp på ett samhälleligt plan har vi politik.

Jag tror att måttet på en intressant text, konstkritisk eller av vilket slag som helst, är att den på liknande sätt kan ge upphov till debatt och konflikt. Och jag tror att förutsättningen för detta är att den ger uttryck för omdömen och inte bara åsikter. Precis som med omdömen kan man argumentera för och emot en åsikt, men omdömet får andra konsekvenser. Jämför prissättning: att bedöma en varas pris är något helt annat än att ha en åsikt om priset, för bedömningen avgör det pris som till slut sätts. En konstkritik som håller sig med åsikter men avstår från omdömen avstår också från sin kraft att påverka, estetiskt såväl som politiskt. Själv skulle jag inte ha något emot att få ägna några år åt att undersöka hur konstkritiken i Sverige har förändrats under 1900-talet, eller åtminstone under efterkrigstiden. Men i den undersökningen ska det i så fall ingå en kartläggning av förändrade ägar- och konkurrensförhållanden i pressen. För inte heller här tror jag att det finns rök utan eld.

Rom i november 2007
© Fred Andersson, Filosofie doktor i konstvetenskap, konstkritiker

1
Konstnärsnämnden |  Om projektet   |   Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text