1
  TEMA: OM TILLSTÅNDET I KONSTEN
 
 
Mårten Castenfors
En fd konstkritikers solkiga bekännelse
En text om längtan
1

Jag drar mig till minnes Baudelaires usle glasmästare – den stackars ambulerande handelsmannen som poeten i sin vindskupa tvingar upp för de många branta och smala trapporna. När glasmästaren till sist, stånkande och svettig med sitt då kantstötta glas, kommer upp och in i vindsrummet blir han omgående nedsparkad för trapporna eftersom han, trots sin tunga börda, inte bär på några färgade eller förtrollade glas.
       Den korta historien i Prosadikter från 1859 avrundas med att glasmästaren, väl nere på gatan, träffas av en från ovan välriktad blomkruka och glasmästarens samlade förmögenhet, går i kras, allt medan skönanden däruppe i sitt vindsfönster, hysteriskt skriker: ”Ett liv i skönhet, ett liv i skönhet” – och därefter, inför läsaren något efterklokt, erkänner att sådana galna infall ofta står en dyrt.

Det är över hundrafemtio år sedan Baudelaire skrev sitt prosastycke och en fullt berättigad fråga är vad berättelsens extatiska, för att inte säga överspända, skönandeattityd har med konstens tillstånd i dag att göra. Eller uttryckt på ett annat sätt: Kan verkligen Baudelaires text säga något om konsten i dag, speciellt som vi bakom oss har ett helt 1900-tal med otalet effektiva konstnärliga skönhetsattentat?
       Allt är som bekant konst sedan Duchamp fick sin signerade pissoar accepterad och utställd 1917, och i dag är det endast en alltmer konform och nervös konstvärld som sätter konstens yttersta gräns. Konstens aktörer tillhör en egen självspelande global jättefamilj i vilken det finns ett tillsynes oändligt utrymme för alla konstens yttringar. Somligt konstligt tittar så fram och blir hastigt och kortvarigt synligt på ett galleri, en mässa eller en biennal, annat håller sig på sin kant, men fungerar likväl utmärkt, just på sin kant.  I den estetiska frihet som råder finns naturligtvis oanade möjligheter, men också grogrund för en total värdeanarki och därmed en dörr vidöppen för godtycke.
Ibland hamnar konsten under religiös och politisk lupp med infekterat tal om censur som yttersta konsekvens. När så sker rycker konstens familj oftast mangrant ut till försvar för konstens frihet och snart är ordningen återställd och medierna jagar vidare till nästa säljande nyhet. Den som beaktar en sådan hätsk censurdiskussion i ett förlåtande ljus kan hävda att uppståndelse påvisar konstens oanade kraft. Den som har ett mer luttrat öga kan samtidigt hävda att konsten håller på att urvattnas och att den allt som oftast nedfaller i spektakulär gestik som i sig väcker frågor om enskilda konstnärers personliga moral och omdöme. Oavsett vilken blick som anläggs är en sak tämligen säker: den på djupet omstörtande konsten, den konsten som förmår förändra ett mänskligt beteende och liv, är en konst som sällan eller aldrig kommer i ett medialt ljus eftersom den, utav sin inre mångskiftande logik, skyr ytans spektakelretorik och istället riktar sig direkt från en individ till en annan.
 
Med beaktande av ovan, och med handen på konstens oändliga bibel: Är det så konstigt att man ibland erfar en djup förtvivlan över sakernas tillstånd? Är det verkligen märkligt att man vill blotta förnuftets hals och erkänna sin samhörighet med den där överspände poeten som saknar ett liv i skönhet? Det jag längtar efter är själva överraskningen och berörelsen och som en blödig romantiker envisas jag i min tro på att konst kan skänka mig denna unika berusning; denna inblick i en magi, i en insikt bortom vardagen.
      Som en konsekvens av denna längtan envisas jag med att tro på att en konstnärlig handling kan bottna i något mänskligt, i något på djupet syftande. Vad är det för fel med konst på, och om, allvar? Måste verkligen en lågmäld konst utförd med humor, med värme och intelligens, avföras som något otidsenligt och sekunda? Vad är det för fel på begrepp som eftertanke? Måste man be om ursäkt för att man tror att konst faktiskt kan bottna i ett existentiellt behov, vars fulla kraft blottas först när man är som mest sårbar och själv befinner sig där nere i avgrunden? Jag tror på konst som en väg för överlevnad, varken mer eller mindre. Idel stora ord, men skall inte konst kunna skrivas med stora ord?
       Med tanke på hur det ser ut i konstvärlden i dag så befinner jag mig på ett sidospår. Det som är hett i dag är främst en konst som blott illustrerar eller dokumenterar skeenden, som verkar genom en underordnad visuell retorik, där konsten poserar med platt och programmatisk gestik, lealöst i sin övertydlighetsiver. Vi talar om ett dugligt uppvisande istället för en omstörtande konst och som en konsekvens därav blir det ofta torftigt och trist och därtill illa gjort. Det sägs att det ”forskas” och ”undersöks” men komplexiteten i undersökningarna är ofta pinsamt låg. Vi talar om en spjutspets utan udd som främst verkar sikta på sin egen självbekräftelse och som ofta lanseras av räddhågsna och osjälvständiga utställningskuratorer med karriär i blick. Det vi ser är en konst med kort bäst före-datum som valsar runt och bekräftas av den egna homogena gruppen. Jag kan inget annat än gäspa!

Minst lika tröttande är all den modernism som i dag rullar runt på tomgång. Det är smärtsamt att se verk av konstnärer som en gång satte viktiga avtryck, som en gång fick färg och form att andas, vars alster i dag skramlar tomt på en marknad som redan är mättad genom att den utsatts för en orgie i urvattnad modernistisk gestik. Luften har således gått ur mången karriärbubbla, inte minst ekonomiskt då konstens maktstruktur befolkas av en ny generation som genom inköp och stipendier naturligtvis premierar sina egna mer jämnåriga kamrater. Men man kan också fråga sig vilket ansvar konstnären själv har, och vilket ansvar man skall lägga på alla dessa gallerier, denna stundtals förödande marknad, som pumpat ut dussinvaror under alla år under täckmantel av att det som vi betraktare har haft framför oss är stor och betydande konst. Den dystopiske kan hävda att konstlivet i dag bryts sönder från två håll: å ena sidan en spjutspets utan spjut, å andra sidan en modernism på krampaktig tomgång.
       Men likafullt finns det både tröst och hopp i ett gränslöst motstånd funnet i verk som vittnar om stolthet och självkänsla hos utövaren. Där, framför en envis tilltro till det egna uttryckets bärighet, händer det ofta något. Där, i en konstnärlig vilja att med visuella medel säga något viktigt till en annan människa, i viljan att beröra, finns kraften och möjlighet till dialog. Vi talar lycka när varje streck, figuration och åtbörd bottnar i kontakt med konstnärens väsen. Vi talar närhet, den närmast intima, när din värld övergår i min. Vi talar det obegripliga och hisnande stora i att föra ett naket och förtroligt ordlöst samtal med någon endast genom något vi ser eller hör eller känner.

Min känsla av sorg ligger i det faktum att det ordinära industriglaset överskuggar det fortrollade, färgade och unika glaset. Att ständigt konfronteras med det ofta dugliga och vällovliga, men knappast upphetsande. Att undantagen – när jag verkligen känner något – oftast lyser med sin frånvaro. Varför skall då min nyfikenhet acceptera alla dessa exempel på utslätad konformism? Varför skall jag le och premiera alla dessa försök till likheter? Varför skall jag i ord brodera om sådant som egentligen inte på djupet intresserar mig?  Varför skall jag se sådant som bara gör ont i ögonen? Varför skall jag läsa kritikers inte sällan torftiga prosa som vällovligt och distanslöst presenterar det mediokra? Varför är det så sällan som jag överraskas av en penna, av ett utbrott, av en mänsklig värdering?  Och varför har jag själv, som kritiker, under många år bidragit till detta urvattnade förhållningssätt?  Och hur ser framtiden ut när man av konstelevernas vilsna resultat ser att det på konsthögskolorna saknas visuell vägledning och en mer allvarig diskussion om varför man egentligen väljer ett sådant yrke som konstnär? Tänk om empati och nyfikenhet kunde ersätta den närmast parodiska och stelbenta motsättningen mellan generationerna, speciellt eftersom båda poler löper risk att skramla lika tomt.

Men så bränner det plötsligt till. Jag möter något som stannar kvar i minnet, det uppstår en störning, något oförklarligt. Jag möter något som inte avhumaniseras till ett dött ting utan som söker sig vidare in i kroppen som en rysning, en lätt feber, ett stick. Den omtumlande berörelsen som talar förälskelsens språk och som väcker längtan om att gå vidare in i det okända, det osäkrade. Denna lust att plötsligt riskera allt, att fullständigt tappa fotfästet, för ett liv i ovisshet i vilket det förflutna hastigt, och kanske mindre lustigt, blir till ett vagt mycket suddigt minne. Där, i Dan Wolgers fallna Kristus – ett objekt med Kristus som marionett, som en från korset nedfallen ängel endast kvarhållen av tunn sytråd – huserar även min bräcklighet och smärta. Där, i Venedig i den tyska biennalenpaviljongen 1989, i mina fumlande steg mot Hans Haackes sönderslagna marmorgolv, hör jag historiens grymmaste slag. Där, i Shirin Neshats dubblerade videoprojektion, i spelet och den geniala kontrasten mellan en sångerskas urkraft och de uttryckslösa mörkklädda männens vita skjortor, finner jag tecken för det andlösa. Där, i den självklara kraften efter en pensel mot en duk, i ett absolut berättande färgstreck av Jarl Ingvarsson, finns en röst, en nerv, ett liv. Och där, inför Cindy Shermans fotografiska öga, en frusen blick av ren och skär ondska och förtvivlan, finner jag ingen nåd, där måste också jag våndas.
       Inför dessa konstnärers verk ser vi inte längre dussinglaset. Här är det istället det färgade förtrollade glaset som skimrar.

Stockholm i september 2007
© Mårten Castenfors, Verksamhetschef SAK

1
Konstnärsnämnden |  Om projektet   |   Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text