1
  TEMA: OM TILLSTÅNDET I KONSTEN
 
 
Nicolas Hansson
Vad kan man göra när allt är möjligt?

Ett försök att förstå
Om jag tittar ut på det utvidgade fältet idag så kan jag inte låta bli att undra vart vi är på väg. Det är splittrat. På den ibland lite svårtillgängliga svenska topografin springer lösa rondellhundar omkring och slår in öppna dörrar. Lite längre bort, nästan i periferin, bedrivs trevande och desorienterade försök till konstforskning. Estetikens strävan efter formen och det visuella anslaget är mer närvarande än på många år. Måleriets ständiga återkomst tenderar att för varje gång bli alltmer historielöst och ointressant. Men formens försök till övertag gentemot ett innehållsbegrepp skapar visserligen affekt men märkliga effekter. Vad finns det för angelägenhet i att ge erkännande åt en tredjegenerationens Cobragrupp?

Man har sagt att det råder permanent undantagstillstånd inom konsten. Det uppfinns nya roller åt konstnärer på företag som egentligen bara är förtäckta arbetsmarknadsåtgärder. Längre bort i hagen leker KRO publicister och glömmer bort sitt egentliga uppdrag, och frågan är om någon orkar bry sig. Över hela fältet kan man höra olycksbådande stämmor om konstkritikens tynande tillvaro.
      Merparten av våra samtida framkantsgallerier har valt att dunka rygg på Hudiksvallsgatan. De börjar mer och mer framstå som ett gäng slimmade bilhandlare som ska sälja exklusiva varor till en exklusiv målgrupp. Tyvärr erbjuder de alltför snarlika bilar. Få sticker ut. Eller rättare sagt alla sticker ut på samma sätt. Giorgo Agambens Homo Sacer är den nya IKEA-katalogen för konstfolk. Gårdagens katalog var länge Tusen Platåer av Gilles Deleuze och Felix Guattari.
      Allt detta är en liten glimt från mitt närområde. Runt om i världen ser tendenserna i stort sätt likadana ut, då konsten som bekant är gränslös. Möjligen kan man tillägga att det också råder allmän biennalinflation världen över. Till och med Eslöv har en biennal…
      Oavsett vad vi tycker om det hela, eller några av ovannämnda enskilda företeelser så måste man ju konstatera att det råder en febril aktivitet på det utvidgade fältet. Det i sig är inte negativt, tvärtom. Men konsten står inför en rad avgörande problem och vägval.

Konst går inte att kategoriseras som exempelvis andra bruksföremål som t.ex. en bil eller en mössa. Det finns olika slags huvudbonader och bilar men de kan ändå föras tillsammans i respektive släkt. En bil från idag och en bil från förra seklets begynnelse skiljer sig åt rent utseendemässigt men den har fyra hjul, motor och samma syfte nu som då. Det fungerar alldeles utmärkt att sätta T-Forden och Volvo årsmodell 2007 i samma rum och de kan ingå i samma diskurs.
      Plockar man fram några exempel från konstfamiljen och visar Venus från Willendorf, Gauguins cypresser, Olafur Eliassons artificiella sol och Tobias Bernstrups datorsimulationer får man en brokig familj i vilken det är svårt att se blodsband.

För att ytterligare spä på problematiken kan man om man vill, också dra en gräns mellan en bildbejakande konst och en annan konst som är mer uttalat konceptuell och mer dematerialiserad där man försöker föra över bilden till språket. Det innebär att vi har två parallella riktningar inom den samtida konsten. Olika trender pågår i sin tur i respektive riktning. Som tur är låter sig de flesta konstnärer inte begränsas av fixerade definitioner och arbetar således sällan enbart inom en av dessa riktningar. Formen och innehållet är idag mer jämbördiga än tidigare. Personligen finner jag inget intresse eller nöje i att skapa en polemik mellan dem båda. Och jag tror heller inte vi behöver vara rädda för en utbredd ikonoklasm. Även den mest akademiska konsten vilar på betingelser av en visuell estetik och form. I konstens absoluta nolläge finns innerst inne alltid en plastisk skaparlust. Dessutom är hela vår moderna populärkultur förankrad i den visuella upplevelsen.
      Som jag ser det har båda riktningarna sitt berättigande så länge det finns en samtidskänsla och en inneboende autonomi. Däremot finns det på sikt ett problem om denna öst och väst-känsla fortgår under en längre tid. Den ena med en utpräglad samtidskänsla och akademisk innehållsmässig tillhörighet. Den andra med en inneboende autonomi och krav på transparens där konsten är vad den är. Den förra förändrar sig ständigt. Den sistnämnda stretar emot. Det fungerar nu, men den schizofrena splittringen är ohållbar i längden, i varje fall om bägge riktningar yrkar på sin giltighet och känsla för det samtida. Det förvirrar och exkluderar på ett sätt som underminerar och vittrar sönder konsten inifrån.

Roten till dagens situation är att vi fortfarande lever i de långa efterdyningarna av Duchamp. Vi har befriat former och färger från deras grund. Det utvidgade fältet utvidgas ständigt i en form av överflöd och överproduktion av motstridiga smaker, dofter och seenden. Trenden är att trender avlöser varandra i allt snabbare tempo. Konsten är i ständig rörelse, vertikalt och horisontellt. Allt är möjligt inom det spelrum vi kallar konst idag. Det finns inget som längre överraskar och det är på många sätt en förbannelse. Detta sammanbrott skapar också ett tomrum och minskad skärpa i våra sinnesförnimmelser.
      Ingen vågar på allvar beröra eller närma sig den stora och avgörande frågan: Vart är vi egentligen är på väg? Och framförallt, vad återstår att göra när allt möjligt?

Ett sidospår

Jag minns ett uttalande av Maria Lind när hon tillträdde som chef för Iaspis för ett par år sedan. Det gick i runda drag ut på att konsten kan erbjuda alternativ och deltagande i ett samhälle där fler och fler känner sig frustrerade över den parlamentariska demokratin – och därmed vara angelägen.
      För en tid sedan sorterade jag kataloger hemma och råkade bläddrade i den danska konstnärsgruppen Superflex Tools. Året var 2001 och jag kom ihåg hur entusiastisk jag var, hur brännande det kändes att utveckla ett portabelt biogassystem till Kambodja, eller när de tillfälligt upphävde penningsystemet genom att låta alla varor i en butik vara gratis. Allt detta och mycket mer innanför konstens ramar. Samma upprymda känslor fick jag av att läsa den franske curatorn och teoretikern Nicolas Bourriauds Relational Aesthetics. Jag slukade den från pärm till pärm. Om jag inte minns helt fel köpte jag till och med ett extra exemplar på franska…

Det rådde en form av nysituationism där visionerna stod högt på dagordningen och utopin var kung. Äntligen en konst som motsvarade det anslaget som fanns fyrtio tidigare, en konst som hade kraften och ambitionen att verka som ett reellt dialogiskt verktyg med det omgivande samhället. Bågen spändes, men vad hände? Den undersökande socialaktivismen kom av sig.
      Gårdagens relationella estetik är idag förpassad till sophögen. Alla som verkligen trodde på den hävdar unisont att de aldrig riktigt trodde på den själv. Jag trodde däremot på den, därför att jag antog att konstnärer verkligen brydde sig och vill engagera och förändra sig själva och relationen till mottagaren. Men jag misstog mig, många av dagens konstnärer har sällan en utarbetad vision i sitt konstnärskap. Var och en är sig själv närmast. Visionen ligger i de enskilda projekt man företar sig, man hoppar från tuva till tuva i det utvidgade fältet. Detta beror på lite olika saker. Dels finns det en uttalad och påbjudande förändringens och hastighetens kultur. Dels tvingar dagens verklighet konstnären att alltmer ta på sig rollen som opportun entreprenör. Det gör att engagemanget blir en chimär och den utåtriktade samtidskonsten förblir en ”lösning” i modellform med kort bäst före datum. Konstnären som aktivist i en sociopolitisk sfär utgör i bästa fall en kvick bitande kommentar, men inte mer. I längden bedrar man sig själv och sin omvärld.
      Jag trodde, eller rättare sagt ville tro på konsten som en gränslös frizon, en möjlighet till motstånd och alternativ bortom det politiska samhällets dolda agenda. Men de medverkande svek och mottagarna också. Vi hamnade på konsthallar istället för på gatan. Det blev ingen vital öppning mellan ”det riktiga” livet och konsten. Det blev en imitation av verkligheten.
      Några initiativ lyckades där konsten faktiskt kom utanför sitt pojkrum och hade en förmåga att utnyttja kryphål. Ett av dem var den danske konstnären Jens Haanings sociala experiment och några av nämnda Superflex projekt tycker jag fungerade. De bragte i oordning och problematiserade vår vardag och de socioekonomiska mönster vi skapar och lever i - dessutom inte sällan med en plastiskt verkan.

Appropriering och snabb framgång

Historien, den nära såväl som den fjärran, tenderar att läggas i lager på lager istället för i en given utvecklingslinje. Det får konsekvenser i brutna kronologier och ett befriande förhållningssätt till tradition och genre. Det har hjälpt fram visa konstriktningar och utvidgat synen och skapat gränsöverskridanden mellan medier och material.
      Men stilmässigt har det också fått till följd att mycket av den nyexpressionism som råder enbart upprepar äldre ideal och tillför väldigt lite för framåtskridandet. Man approprierar och remixar till förbannelse. Tolkningens och remixens företräde och det historielösa förhållandet resulterar inte sällan i en charmerande ytmässighet men ett innandöme av dött kött. Så upplever jag till exempel mycket av dagens måleri och ljudkonst. Man kommer inte vidare in i det där unika vi kallar för konstupplevelse, när det sinnliga och det transcendenta kommer i samklang och skapar en annorlunda ordning än den vi är vana vid. Bortom ytmässigheten finns väldigt lite idag. Istället kretsar samtalet kring denna ytmässighet och det är just då i denna stund som konstverkets unikum töms på sina sinnliga och transcendentala beståndsdelar.

I strävan efter snabb framgång tenderar många unga konstnärer att bry sig alltför mycket om åskådaren istället för sitt eget jag. Det resulterar i att vi får en hel mängd av utövande harar som ligger helt rätt i tiden med snarlika uttryck men sällan vågar eller kan korsa motorvägar. Det är inte direkt mediokert men det är inte heller ”det där”. Självcensuren och nymoralismen i dagliga debatten har även drabbat och begränsat konsten hårt. Det finns en nedbrytande kultur där ändamålsenlighet och lojalitet premieras. Allt detta och mycket mer får vi som ett brev på posten när vi befinner oss i det utvidgade fältet – därför att allt är möjligt. Vi har ju långsamt och omedvetet strävat efter det och på vägen uppehållit oss på olika hållplatser där olika ismer och ideologier varit rådande. Det här är framtiden som så många skymtade långt bort i horisonten, en pragmatisk civilisation med en relativistisk och nihilistisk värdegrund – och därmed blir konsten likadan.

Angelägenheten och spänsten hittar jag numera hos kusinerna design, arkitektur, hantverk och mode – men inte i konsten. Det har tidigare sagts att konsten ställer frågor och designens uppgift är att besvara och lösa frågor. Numera är frågeställningarna från konsten få och trivialt navelskådande. Designen och arkitekturen däremot tar plats i transformationsprocesser och ställer både frågorna och ger svaren. När den är som mest brännande och engagerande skapar designen en målmedveten framåtrörelse som handlar om något och är något i det samtida uttrycket. Det är där ”det händer”.

En möjlig väg

Det är brukligt att man, för dramaturgins skull, rundar av en artikel genom att dra ett streck över det man har problematiserat och börjar om på ny kula. Man skakar fram en lösning oftast för sakens skull med ett ”Så här ska vi göra istället”. I det här fallet ser jag inga lösningar däremot kan man tänka sig olika tänkbara vägar.
      Ska vi sträva efter ett fastare konstbegrepp? Skulle vi bli lyckligare av att bli berövade dagens obundna och platta system och ingå i ett tydligare sammanhang? Att vara bakåtsträvande och i samma stund frihetsberöva den frigivne är en mindre lyckad idé och dessbättre också omöjligt att genomföra.

Jag tror däremot att det är hög tid att skrota nuvarande nihilistiska konstbegrepp och ersätta den med en idé om ett gemensamt och övergripande integrationsprojekt där forskning, teknologi, ekonomi och konst med flera skulle kunna samverka.
      Det handlar först och främst inte om att blottlägga materiella förutsättningar med ett idealistiskt utopiskt syfte eller att förvandla konsten till en slags förnuftig artikel som kan placeras in i ett system av intellektuella kategorier. Men jag tror också att vi måste för vårt eget bästa se det utvidgade fältet mer som ett positivt begrepp där hybrider och gränsöverskridande samarbeten kan uppstå. Jag ska villigt erkänna att jag inte vet hur detta projekt ska se ut, men relativismen och nihilismen i dagens samtidskonst måste bort.

Samtidigt kan man inte låta bli att undra om konsten nu ska ingå i ett bredare samarbetsprojekt och behandla sin samtid, på vilket sätt kan den tillföra något som andra parallellt verksamma fält inte kan? Är konsten ett reellt alternativ till att skapa alternativa modeller och strukturer i ett risksamhälle med tänkbara och framtida ekologiska, ekonomiska och politiska hot? Inom en inte alltför avlägsen framtid är det möjligt att problemet löser sig av sig självt i och med att vi troligtvis kommer stå inför en rekonfigurering av ett helt samhälles materiella och symboliska konstitution. I en sådan situation utvecklas konsten likaså och förändras för att passa in med sina kritiska ambitioner.

Tanken på gränsöverskridandets tid och frihet är någonstans en följdriktig utveckling av 1900-talets ständiga omformande av konstbegreppet och representationens ordning. Det ligger helt i linje med den processen om konstverket, som ju sedan dess gradvis befriats från pretentionen att respektera och avbilda den ädla gestalten. Så det här är egentligen inte några omvälvande tankar.
      Oavsett utveckling eftersträvar jag mer av det som är konstens kärna - subjektivitet och ett fritt utflöde i vilket man vågar ta i och ta för sig i den egna terapeutiska processen. Det finns definitivt alltför lite av det idag. Haren måste våga gå över motorvägen. Trots konstnärsrollens allt bredare utveckling genom åren går det inte att bortse från att den konstnärliga utövningen i en djupare mening är en existentiell praxis. När konstupplevelsen tillåts komma i kontakt med det inre inom oss kan vi uppfatta en känsla som tillfälligt upphäver den fysiskt omgivande verkligheten. Det är här som det illojala och irrationella uppstår som hjälper till att reda ut och ge skärpa. Där går vi från det rena och enhetliga till det smutsiga, illojala och sammanblandade. Den kraften får konsten oavsett riktning aldrig frånsäga sig. Det är det som är kärnan oavsett om det är en forntida skulptur eller en artificiell sol.

Malmö i november 2007
© Nicolas Hansson, konstvetare och kritiker

1
Konstnärsnämnden |  Om projektet   |   Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text