1
  TEMA: OM TILLSTÅNDET I KONSTEN
 
 
Nina Öhman
Andlig åverkan

När Otte Sköld inviger Moderna Museet 1958 med att visa samlingen ser man på gamla fotografier hur sammanhangen känns naturliga: kronologin, vänskap invid vänskap — vackert disponeras samlingen som vore den sedd som en helhet.
     Decennium efter decennium fortsatte omtanken om varje enskilt verk. Hänga några Picasso invid Braque — vilken vänskap! — strax intill några mästerverk av Léger och Gris. Matisse, en solitär, vad gör man honom? Något eget.
      Jag inbillar mig att hängningen följde en doft av hur det var "den gången" och lät varje verk uppföra sitt solo mellan korus. Kören av olika stämmor i den samlingen är sällsynt klangrik.
      Länge existerade inga andra idéer om presentationen än skönhetens, kronologins och rytmens. Man utgick, kort sagt, från det enskilda, självständiga verkets Jag. (Någon frågade mig under en färd mellan museet och Narvavägen om jag trodde att ett autonomt verk finns och jag minns att jag av pur häpnad höll på att köra ner i Nybroviken.)

Nyanställd i Moderna Museet drillades jag i Otte Skölds, Pontus Hulténs och Björn Springfeldts "metod": placera det enskilda verket efter aura och särart så att nästa verk känner sig hemma och finner sig till rätta — som dansande par följer varandras steg utan att snubbla. Om en målning hamnar i dåligt sällskap känns det i hela rummet. Varje verk har ju ryckts ut ur både sin tid och platsen där det tillkom. Det måste tas om hand med varsamhet och kärlek. Ett kvinnoansikte av Picasso, målat 1907 på Montmartre i Paris och nu placerat på Skeppsholmen i Stockholm, måste aktas. Högt.
      Att uppskatta det unika verket har idag ersatts av allehanda påfund, åtminstone när det gäller museer för modern konst. Där skall konstverket "tillgängliggöras för alla", "kureras", "genomlysas". Det skall "väcka debatt", med ett flottare ord "provocera", gärna "épater le bourgeois". Helst av allt skall det "dra folk", "öka publiksiffrorna" och få kiosker att välta. Det skall synas i sömmarna beträffande "mångfald", "genus", "h-b-t", barnperspektiv. För mig är det andlig åverkan.
Vad skall inte ett mästerverk tåla?

Någon gång mot slutet av 80-talet, början av 90-talet sas det från pressinformationshåll att det inte längre räckte att kalla Moderna Museets samling för samlingarna i annonsen - läsarna visste ju inte vad ordet innebar; gör istället temautställningar av utvalda verk, hette det. Jag gjorde några sådana hängningar, en kallades "Femtiotalet i Paris" och blev både vacker och rik. Visst. Men vad händer med permanensen, museets raison d'étre, om mästerverk skyfflas från ett tema till ett annat? Det avlider av kvävning när det enskildas syre missbrukats av det tillfälligas syfte. Föreställningen om att dammet snart skulle lägga sig i de permanenta salarna tycks ha framkallat moderna museers verkliga fasa — att berövas jakträttigheten till nyheter och evenemang.
      Hur kan höga besökssiffror framkalla andlig åverkan? Ett exempel. När Barnett Newmans änka donerade skulpturen Here I till Moderna Museet var det för att bland annat understryka släktskapet med hans redan befintliga målning Tertia. Målningen och skulpturen är så nära besläktade att de kan omfatta varandras ljus och skugga, rum och yta — vara varandras "andre".
Inte längre. För att skydda skulpturen från besökaranstormningen (detta var under fri-entré-tiden), eller tvärtom, hade den placerats inträngd i ett minimalt hörn mellan två dörröppningar. Man kan bli beklämd för mindre.

"En målning måste hålla sig lugn på väggen. Den får inte åsamka betraktaren ett uns bekymmer eller oro, utan stillsamt föra in honom i det slags kroppsliga tillstånd där han varken behöver spela dubbelliv eller stiga ut ur sig själv. En målning måste inge en djup tillfredsställelse, den renaste ro och glädje i en uttröttad själ."

Citatet är hämtat ur Matisses utvikning 1929 från hans anteckningar 1908 där han liknar en bra målning vid en bekväm fåtölj för en arbetande människa. Den som känner till Matisses eget måleri kan inte ifrågasätta hans auktoritet på området. Han visste eftersom han sett. Mötet med en målning är en affär mellan dig och den. Ni är ett. Vilken kopplare var han inte!
Att samtidigt känna ro och glädje — både andas ut och upplivas — inför ett konstverk kräver å ena sidan museets, rummets, ljusets, hängningens respekt för betraktaren, å andra sidan betraktarens ansvar — vara sig själv, lämna främlingskapet och låta hänförelsen flöda fritt. En stund. Det borde vara möjligt för var och en som inte tagit ordet kulturpolitik på allvar. Tyvärr öppnar sig en avgrund mellan kulturpolitiska mål och en uttröttad själs behov av att hänge sig en stund åt njutning.

Men när den som söker en stunds levande ro istället känner vämjelse och förtvivlan, rentav främlingskap, i den lokal han befinner sig gäller det att snabbt finna utgången. SORTIE.
      En som nått dithän är den franske författaren och musei­mannen Jean Clair. I sin bok, Malaise dans le musée (Obehagskänsla i museet), utkommen hösten 2007, är han tydligare än någonsin.
      Upprinnelsen till hans ilska är president Chiracs beslut att över huvudet på all sakkunskap låta deponera en större samling mästerverk från Louvren i De Förenade Arabemiratens huvudstad Abou Dhabi. Ett gigantiskt museum skall byggas på en konstgjord ö där också så kallade lyxhotell och golfbanor skall rymmas. Konsten åt turistnäringen! I kortare och längre passusar öser han galla över "öknar av glas och betong" — vår tids nybyggda museer; "kulturen" som mist sitt ursprung: kulten; sättet att förpassa ett föremål från att ha varit heligt, d.v.s. konst i kultens tecken, till "objekt".
      På sitt klassiskt bildade språk, det aldrig svikande eller slarviga, men förfinat rika, ser han sig stå utanför sin tids museer. De har övergivit honom. Och därför avrättar han det ena efter det andra. Auran kring ett föremål har försvunnit. Det som tidigare skänkt samlingen en stämning och som fått honom att njuta är nu rivet eller ombyggt och omhängt — "anpassat" till de "ökade publiksiffrornas" och "kulturlivets" fromma. Jean Clair är rasande, förtvivlad och uppgiven inför konstens akuta tillstånd.

Stockholm i oktober 2007
© Nina Öhman, Intendent, Thielska Galleriet

1
Konstnärsnämnden |  Om projektet   |   Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text