1
  TEMA: OM TILLSTÅNDET I KONSTEN
 
 
Margareta Persson
Färgens betydelse inom samtidskonsten

I början av 1900-talet ifrågasatte Marcel Duchamp djärvt själva konstbegreppet genom sina ”objets trouvés” och olika dadaistiska aktioner medan Picasso och Braque gjorde upp med illusionismen i måleriet genom sina collage sammansatta av verkliga bitar, inte målade former. Matisse undersökte samtidigt färgens dekorativa effekt på den platta ytan där han känsligt vägde samman rumsliga och färgpsykologiska faktorer. En tillämpning av Chevreuls, Goethes med fleras forskning kring upplevelsen av färg och begrepp som färgkontrast. Det skulle dröja ända fram till 1960-talet innan färgens subjektiva funktion ifrågasätts på allvar. Och det sker genom användandet av moderna material och industriella metoder, som direkt tar avstånd från färgens kulturella och emotionella konnotationer.
      En sådan revolt mot traditionella färgharmonier och betydelser blir tydlig bland annat i den amerikanske minimalisten Donald Judds verk. Där andra koloristiskt intresserade konstnärer sökt sig till symboliskt, emotionellt eller perceptionspsykologiskt fungerande möten mellan kulörer och toner fokuserar Judd snarast på motsatsen. Han utgår från färgen som materia, fysikaliskt närvarande och oskiljbar från målarunderlaget. Han väljer därför ofta kulörer hämtade från kommersiella färgkartor där den enskilda kulören saknar associationer eller betingning av kulturella eller andra referenser. Färgen står i stället naken, distinkt och tydlig i hans verk. Man skulle också kunna säga att han egentligen frigör färgens rent dekorativa aspekter till en punkt där det inte handlar om relationer mellan färger utan där färgens uppgift är att medverka i tydliggörandet eller friläggandet av en idé, eidos.
      Tittar man på svensk samtidskonst skulle jag vilja hävda att Ann Edholm använder färgen på ett snarlikt sätt i sina ofta demonstrativt orange, vita eller svarta verk som till exempel ”Jag och du” från 2001. Det plangeometriska formspråket tillsammans med den allt utom insmickrande färgen hänvisar tillbaka till betraktaren. Färgen gör motstånd och utmanar betraktarens föreställning eller förväntningar om själva färgvalet och sättet att applicera färgen på för att uppnå de hela, opersonliga, föga insmickrande ytorna.

Själva frigörelsen av färgen från en harmonisk, expressiv eller symbolisk representation i bildkonsten pågår under 1960-talet också hos postmodernismens tidiga företrädare inom popkonsten. Andy Warhol bryter medvetet mot förväntningar om renhet, närvaro och stil i sin användning av färgen i sina screentryckta porträtt bland annat. Själva förutsättningen för hans uppbrott från den modernistiska eller traditionella estetiken tror jag finns i hans användning av fotot i den konstnärliga processen. Det tillsammans med screentekniken ger honom möjlighet att arbeta i serier där han utifrån en given form och gestalt låter färgen samtidigt arbeta både illustrativt och oberoende av det formala motivet. Han inför en slags nonchalans i förhållandet mellan färg och form på ett sätt som ingen riktigt vågat tidigare. Färgen beskriver inte längre motivet vare sig emotionellt, symboliskt eller mimetiskt. Färgens roll blir i stället att beteckna ett annat verklighetsplan än det visuella dvs figurativa. Han låter färgen bli en uttryck (en signifiant) för en kontext. Mediabruset, discodunket, TV-flimret, ”zeitgeist” om man så vill. Och till denna fragmentariska verklighet hör inte längre harmonin utan snarare disharmonin, kaos i stället för ordning. Färgen blir då hög, vulgär, kontrastrik och oväntad i förhållande till konsthistorien men förunderligt träffande i beskrivningen av sin tid. Och oväntat skön i sina häftiga möten mellan till exempel cerise och orange.
      Detta sätt att frigöra färgen från sin tidigare deskriptiva roll i fråga om emotionell, symbolisk eller mimetisk representation har bland annat filmaren Gunvor Nelson anammat i sina mindre kända databearbetade stillbilder på papper. I hennes verk är färgen framför allt en signifiant för olika händelser. Man skulle också kunna säga att hennes färg har en slags illustrativ abstrakt funktion precis som hos Andy Warhol och som man idag kan se hos många konstnärer som arbetar utifrån ett fotobaserat material. Videokonstnären Nathalie Djurberg, fotografen, bildkonstnären Berit Jonsvik är andra exempel.

För Gunvor Nelson, Berit Jonsvik med flera skulle man kunna säga att färgen på ett sätt inte betyder någonting. Den har i deras verk en mer kognitiv funktion, som hos till exempel Donald Judd. De enskilda kulörerna är utbytbara: det handlar med andra ord inte om en undersökning av en given färg. Det gör det däremot i hög grad hos en sensuell och samtidigt transcendental målare som Hans Gothlin. Här finns ingenting av slump eller tillfällighet i hans utomordentligt exakt avstämda verk. Gothlin söker sig vidare i en tradition från de amerikanska abstrakta expressionisterna företrädd av bland annat Mark Rothko. I Gothlins verk finns ingen ironi, utan långsamt och varligt appliceras färgskikten på hans målarunderlag där varje del av målningen utmärks av närvaro och autenticitet, just dessa kriterier som postmodernisterna ifrågasatte och revolterade mot. Det finns något tidlöst i betydelsen klassiskt i Gothlins användning av färgen. Skickligt utnyttjar han oljefärgens matta lyster för att förstärka upplevelsen av färgen som materia och sinnligt närvarande. Hans färgskala är återhållen och består ofta av de så kallade icke-färgerna svart och vitt. Men till skillnad från den ryske suprematisten Kasimir Malevitj redovisar Gothlin målarunderlaget i tunna utsparningar mot målningarnas kanter. På det sättet häver han illusionen av transcendens samtidigt som han åstadkommer ett kontrastfyllt möte mellan den sinnliga oljefärgen och målarunderlagets transparens eller opacitet i form av till exempel plexiglas. Gothlins verk handlar inte om illusion, de handlar om ett sökande efter upplevelsen av färgen, tinget i sig. En frigörelse även här, men av annat slag än hos föregångare som Malevitj eller Judd.

En på ett sätt ännu mer asketisk väg kan Kent Lindfors sägas ha beträtt. Hans ämne är dessutom pilgrimens. Försakelsen som medel för att uppnå en andlig upplevelse. Den finns där i hans utsökta slitna målningar oftast uppbyggda med den ljusskildrande, närmast abstrakta temperafärgen. Han bygger upp med spektrats olika kulörer, river ned för att bygga upp igen. Han söker till synes nästan desperat efter formen, die Gestalt, och tvingas precis som Giacometti att hålla till godo med spåren av sitt sökande där den rena färgen under hand fått offras. Kvar ett skimrande grått, som målande berättar om den långa vägen från inloppet till Göta älv och ned till Santiago de Compostela.
      Också Karin Wikström brottas med färgen i sitt måleri men utifrån andra utgångspunkter. Karin Wikström tecknar med färgen, berättar med färgen om det som varit eller kunde vara. Det gör hon i målningar som ofta kännetecknas av ett grått som levande gestaltar upplevelsen av saknad och förlust. Måleriet blir ett sätt att kompensera förlusten av detta något som kan vara barndomen, de första stegen, de första orden, djuren. Hon låter formligen färgen också dikta om det som skulle kunna vara.
 
I ett nytt verk ”The Beautiful Robot” från 2007 har Matti Kallioinen tagit konsekvenserna av färgen som optiskt fenomen, detta svårsmälta faktum att färg egentligen inte existerar utan endast är reflekterat ljus av olika våglängd, som läses av i hjärnan som olika kulörer. Andra varelser uppfattar andra färger… Matti Kallioinen intresserar sig särskilt för artificiell intelligens och har gjort en videoinstallation i vilken den vackra roboten får uppgiften att erfara färgerna. Verket ingår i Magasin 3´s utställning ”To be continued…” och har formen av ett rum som utvändigt är uppbyggt av starka närmast självlysande klanger av grönt och kallt rött samt silver, vitt och svart. Artificiella färgklanger som kommer igen i videons figurer mot en kuliss av naturens gröna. Här uppstår det paradoxala mötet mellan människan och roboten där vi upplever att vi är del av den verkliga världen men till vilken hör det obestridliga faktum att hur starka färgerna än är så finns de egentligen inte? Vari består egentligen skillnaden mellan oss och den artificiella intelligensen? Är den artificiella intelligensen mindre verklig än till exempel vår upplevelse av färg?
       Maria Lindberg
undersökte i en utställning på Galleri Andréhn-Schiptjenko 2005 också färgens egenskaper men på sitt lakoniska vis. I ett verk på papper hade hon med färgkritor strukit upp tre olika ytor kompletterade med en anteckning om respektive färg nämligen rött, orange och gult. Ett verk som med kännedom om Maria Lindbergs rötter i Göteborg både blir en kommentar till Kylbergs färgromantiska måleri och ett verk som underfundigt prövar färgen i sig som motiv. I ett annat verk från samma utställning låter hon olika kulörer gestaltas genom färgen på de bilar som hon fotograferat på en parkeringsplats någonstans. En dubbelbottnad kommentar till både det bilburna samhället och färgromantikerna.

Andra konstnärer har alltsedan amerikanen Dan Flavins minimalistiska installationer med masstillverkade lysrör arbetat med möjligheterna att använda verkligt ljus, inte illusionen av ljus i sina verk, det gäller till exempel Peter Ojstersek. På sin debututställning i Göteborg i mitten på 1990-talet visade han bland annat målningar i vilka han integrerat levande ljus, som också var den ljuskälla han använt vid målningarnas tillkomst. Peter Ojstersek har sedan arbetat vidare med integrerade ljuskällor i form av lysrör i sina målningar som till exempel ”Nico” från 2002. Belyst av ett verkligt lysrör vilar en mansgestalt horisontellt utsträckt i ett klaustrofobiskt trångt utrymme. Ett arbete i vilket gränsen blir flytande mellan verkligt ljus och illusionen av ljus. Ojstersek har 2007 invigt en monumental exteriör väggmålning på Folkhälsocentrum i Laholm i vilken han undersöker färgens transparens. Verket är avsett att kunna ses dygnet runt genom att målningen belyses kvällstid. I den lack Ojstersek använt har han blandat glasgranulat för att få fram upplevelsen av transparens. Dagtid framhävs färgen som materia med målningens raspiga ytstruktur medan dess immateriella, genomskinliga karaktär framträder kvällstid när glasgranulaten reflekterar ljuset.
      Francoise Ribeyrolles har också experimenterat med själva ljuset för att gestalta färgupplevelsen till exempel i verket ”Var finns färgen?” på Göteborgs konstmuseum. Här har hon i ett mörkt rum låtit ofärgat ljus passera ett prisma för att falla ut i regnbågens alla färger. Ett spännande verk som inte egentligen lägger någonting till, utan enkelt och avskalat undersöker ljusets optiska egenskaper men som genom användningen av just det rena ljuset får en sakral, transcendental kvalitet. Här i förvandlingen av det ofärgade ljuset till färgat ljus.

Textilkonstnären Maria Johansson arbetar experimentellt med ljuset både som materia och ljuskälla i sina nya verk där hon använder sig av fiberoptik i egenskap av såväl fiber som ljus. Hon väver helt enkelt in fiberoptiken i sina textila verk med ett i dubbel bemärkelse lysande resultat. För närvarande arbetar hon med ett verk vari hon tillämpar sin speciella synestesiförmåga att förknippa toner och andra ljud med bestämda färger. I samarbete med en tonsättare har hon experimenterat med toner som får styra hennes val av kulörer i väven. Ett sätt att frigöra färgvalet från konventionen men framför allt ett sätt att undersöka om det finns paralleller i sammansättningen av toner och klanger inom musik och bild.

Envist fortsätter måleriets pånyttfödelse. Varje tid adderar och subtraherar bland färgens betydelser. Tillgång till ständigt nya material är idag som tidigare en av de viktigaste inspirationskällorna i den konstnärliga arbetsprocessen och problematiken. Före modernismens födelse handlade det framför allt om upptäckten och framställningen av nya pigment, färgstoffer medan det idag kanske mer handlar om tillämpningen av modern teknologi och ett gränsöverskridande förhållningssätt till andra konstnärliga tekniker och uttrycksformer. Samtidigt som Jens Fänge, Karin Granqvist, Mari Rantanen, Jarl Ingvarsson, Jacob Dahlgren med flera aktuella målare genom sina verk visar på ytterligare aspekter av färgens olika betydelser. Än har vi bara sett början…

Göteborg i oktober 2007
© Margareta Persson, konstnär och konstskribent

1
Konstnärsnämnden |  Om projektet   |   Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text