1
  TEMA: OM TILLSTÅNDET I KONSTEN
 
 
Martin Sjöberg
Vem ser bilden bakom min rygg?
Reflektioner kring Michael Raedeckers, ”Scene” från 1997

Länk till Michael Readers bild "Scene" på The Saatchi Gallery>>

Michael Raedeckers bild domineras av ett hus med två mörka fönster. Det är tecknat på en grön bildyta. Bakom huset finns ett träd vars grenar ringlar fram över taket. På marken växer ett fåtal blommor. Vi ser skuggorna av två tallar som antyder att en svag sol belyser platsen. Tekniken är en kombination av broderi och måleri utförd på linneduk. Jag skulle kunna nöja mig med den beskrivningen; men Raedeckers bild har en laddning som håller mig kvar. Jag beslutar mig för att ägna den åtminstone lika mycket tid som går åt för att se en ordinär thriller; en dryg timma! Det blir flera dagar.

Huset och kaos

Huset är sedan årtusenden laddat av betydelser och symbolik som har med passagen mellan olika dimensioner att göra. Det handlar då inte bara om den funktionella skillnaden mellan inne och ute. Byggandet av hus och boplats var enligt ursprungsfolkens myter en imitation av världens skapelse. Bostaden avgränsade den ordnade världens kosmos från det oordnade kaos, men behöll samtidigt en öppning mellan dem. Varje arkitektritning och byggnadsprojekt upprepar i princip den heliga akt som genom historien varit grunden för det mänskliga samhället; konstruktionen av de rum där vi kan leva skyddade mot ”det vilda”.
      Även Raedeckers hus tar form i kontrast mot ett kaos. Han placerar det i mitten av bilden och låter det blockera bildytan från vänster till höger. Världen som är framför huset spärras av från den värld som är bakom huset. Det finns inga sidovägar; all kommunikation i bilden måste ske via huset. Den svarta anhopning av trådar som vi finner ovanför taket i bilden leder på flera sätt tankarna till vild natur. Den kan vara tecken för ett träd som befinner sig bakom huset och som med någon enstaka gren eller lian ringlar sig ner över husets framsida. Samma garnhärva liknar också den ansamling av hår som vi finner i duschens avloppssil, rester av vår kropp som är på väg att återföras till naturen. Den utgör dessutom bokstavligen ett trassel som ännu inte retts ut och förvandlats till linje och ordning. Jag får känslan av att möta gömd energi, en mörk materia som magnetiserar bilden och antyder förekomsten av budskap och lagrade minnen.
      Huset i Raedeckers bild påminner om en sommarstuga. I kombination med semesterdrömmen rymmer denna en existentiell laddning av nästan religiös dignitet Där förväntar vi oss kunna passera ut ur kulturen och möta naturen. Michael Raedecker antyder att sommarstugan också kan ses som en plats varifrån ingen utväg finns. Om det inte vore för de stora dörrarna och fönstren skulle vi kunna stå inför en barack i ett interneringsläger.

Abstraktionen och den vita rymden

Den abstrakta linjeteckning som formar huset i Michael Raedeckers bild tillåts aldrig att lyfta. Den gröna färgen täcker hela bildytan och får abstraktionen att ”bita i gräset”. Vi är så vana vid linjeteckningar på vitt papper att just vithetens betydelse för abstraktionen lätt glöms bort.
      Det vita uppfattar vi som de gamla alkemisternas rena eter, som tomhet och ren möjlighet. Den vita färgen blir då en slags ”icke färg” som får indikera något egenskapslöst; en rymd utan materiell substans.
      På så vis bildar den en fantastisk, frihetens bas för linjeteckningens abstraktioner, inte olikt den traditionella bilden av paradis, änglar och himmel. Abstraktionens förmåga att ”dra sig ur” de enskilda föremålens materialitet har stora likheter med tankar om själens uppstigning från kroppen. I båda fallen har orten ansetts vara högre belägen.
      Om den vita färgen tolkas som substans, som material, kastas vi handgripligt ner på jorden. Många akvarellister har till exempel. erfarit hur de plötsligt blir bestulna på sin landskapsabstraktion när någon tolkar papprets utsparade ytor som snö.
      Vad skulle det betyda om denna text vore skriven på en grön yta? Vi använder underlaget främst som en bakgrund för att göra våra tecken avläsbara. Likafullt ger ytan det skrivna en associationsrymd. Vitt är underförstått abstraktionens tomma rymd. En färg tagen ur färgcirkeln eller från jordfärgernas skala, har däremot kraften att binda våra associationer till det fysiska rum som omger oss. Vem kan koppla loss den gröna färgen från växtlighetens tunga rum? Raedecker låter alltså abstraktionen ”störtlanda” i grönskan. Huset tas hastigt ner från det utopiska ritningsplan där det kunde ha funnits och drunknar nu i grön materia. Det känns egendomligt övergivet och spöklikt där. Det blir varken en ritning av ett hus eller en avbild av ett verkligt hus eftersom målaren inte gett det substans.

Bilden och spegeln

Till skillnad från resten av bilden så skildrar Raedecker fönstren med en påtaglig naturalism. De påminner om tavlor vilka avbildar träd och himmel och blir en slags bilder inne i bilden. Huset betraktar oss med sina djupa mörka öppningar. Vi försöker möta en blick som inte finns. Här visar Raedeckers bild en tydlig tematisering av seendet. Vi blir medvetna om att det vi egentligen ser i fönstren är den värld som är bakom våra egna ryggar. Likt backspeglar visar de ett rum som vi normalt aldrig kan se. Där finns blå himmel och mörka träd.
      Spegeln erbjuder ögat en position i rummet dit ögat kan ta sig utan kroppens hjälp. Jag kan t.ex. titta ner i vattnet under en bro och får se brokonstruktionen underifrån. Jag behöver inte dyka i vattnet och simma in under bron. Spegeln lånar ut sin blickpunkt och blir en surrogatkropp, en tillfällig kropp för ögat. I Raedeckers hus är det fönstren som lånar ut sina speglande ytor åt betraktaren. Plötsligt kan du med deras hjälp, utan att ha tagit ett enda steg befinna dig på husets position och se ut mot den del av världen som befinner sig bakom din rygg och i din ögonvrå. På ett obehagligt sätt tycks fönstrens spegelbilder och mitt eget seende ha vänt sig mot mig i maskopi.

Att måla det som finns bakom ryggen

Från vänster i Raedeckers bild faller två långa trädskuggor in och träffar husets vägg. Träden finns inte med i bilden men skuggorna berättar både om deras form och om ljusets riktning. Förmodligen rör det sig om två tallar belysta av kvällssol.

En avbildning visar nästan alltid det som finns framför målarens eller fotografens ögon. Mängder av bilder ger oss illusionen av att bildytan öppnar sig framåt och visar ett rum som är möjligt att träda in i. Sällan har konstnärer försökt gestalta det som finns bakom våra ryggar. I rimlighetens namn borde detta vara omöjligt; vi har ju inte ögon i nacken.
      Men om perspektiv och camera obscura är en slags tekniska knep för att lura åskådaren att se in och framåt i bilden, varför inte leta efter knep som tvingar oss att se bakåt?
      Michael Raedecker har hittat tekniken; han öppnar rummet bakom oss genom att ta hjälp av slagskuggan och speglingen. Båda ger de oss möjligheten att indirekt se fragment av den värld som finns bakom våra ryggar. Andra målare har gjort det före honom, men jag har inte sett någon välja ut dessa aspekter och låta dem spela huvudrollen i en bild. Michael Raedecker ställer bilden framför oss, men den som är uppmärksam finner att han också ställer bilden bakom oss. Virtuellt har han omringat betraktaren.

I språket ingår rum och tid i en märklig förening. Fundera på dessa två vanliga uttryck:
     ”Du har en spännande tid framför dig” och: ”Jag har lagt det bakom mig nu”. Vi vet naturligtvis att gårdagen inte finns i rummet bakom oss. Likafullt har denna tankefigur ett starkt grepp om vår uppfattning av tid och rum. När det gäller fotografier så uppstår det en fascinerande krock. Det gångna som vi lagt bakom oss visar sig framför oss, som om det vore möjligt att stiga in i. Många av modernismens abstraktioner kan ses som försök att göra bildrummet till en framtidens plats.
      Raedecker lockar betraktaren en bit in i bilden. Sedan stänger han utvägarna och låter oss förstå att vi hamnat i ett ekorum. Varken abstraktion eller realism leder vidare. Vi kommer inte fram vare sig till framtiden eller till det förgångna. I Raedeckers bild är det istället livet bakom våra ryggar som agerar. Precis som våra ögon gjuter liv i bilden genom att betrakta den, så gjuter rummet bakom Raedeckers rygg liv i hans bild. Detta bekräftas av de små blommorna som tycks växa in i bilden från den plats där vi står.
Bilden är magnetiserad av motsägelser som får mig att dröja kvar och avsöka ytan efter ytterligare ledtrådar.

Att följa tråden bakåt

Tänk bort huset och Michael Raedeckers bild kan ses som ett arbetsbord. Uppe till vänster finns den härva av trådar som utgör materialet och som ännu inte retts ut och påtvingats ordning. Många gånger har just trasslet av tråd fått åskådliggöra kaos. De räta linjer i bilden som består av insydd tråd utgör spår av ett påbörjat arbete. De är bokstavligen följden av utredningsarbete och organisering. Samma garnhärva som på en betydelsenivå bildar ett träd och tecken för natur, är på en annan betydelsenivå natur(material). Husbyggets konstruktion av rum som bringar ordning i kaos motsvaras, på ett annat plan i bilden, av utredningen av den trassliga garnhärvan.
      Genom att teckna med insydd tråd och inte med penna ger oss Raedecker en associationsväg som leder till den vävda målarduken. Han ger oss en genväg ner till måleriets lagringsmedia. Om vi följer tråden ner genom duken och ut ur konsten visar den oss till ett annat hantverk med en egen historiskt bestämd praktik: konsthantverket och textilindustrin. Gregory Crewdson gör i ett av sina fotografier en liknande koppling. I genomskärning visar han ett badrum samt det underliggande avloppssystem som det är anslutet till.
      Andra samtida konstnärer hämtar upp datagrafikens pixlar underifrån och låter dem infiltrera det annars så ”rena” bildbudskapet. Denna i samtidskonsten återkommande referens till det material som bilder byggs av säger oss att bilden, liksom våra liv, är beroende av material och av specifika media vars ursprung ofta är dolt eller outforskat. I förlängningen involverar tolkningsvägen också klass och könsskillnader. Man kan säga att konstverket på så sätt vrängs ut och in som när jag tar av mig en tröja. Den väv som inte ansetts intressant för uttrycket, som bara varit lagringsmedia, ligger i öppen dag och nästlar sig ut i bildrummet. Bilden ”infekteras” med sin historia och alla de beroenden som gjort den till det den är.
      Raedecker låter härvan av trådar suggerera fram ett träd från vilket någon enstaka ”lian” letar sig ner över husets fasad. Den nivå (underlaget) som traditionellt varit dold för konstpublikens blick letar sig nu fram och visar sig, som lian, allra överst på bildens yta. Här vänder han bokstavligen på hierarkier.

Det laddade fältet

Det går inte att undvika att se huset i Michael Raedeckers bild. Försök att bara se linjerna som trådar utan mening, att se färgfläckarna som blott fläckar och ingenting annat! Det är nästan omöjligt. Raedecker utnyttjar denna tendens vi har att följa tecknet in i en föreställande värld. Han utnyttjar den ungefär som man laborerar med en magnet. Han sätter an motkrafter vilka gör att vi inte helt kan uppslukas av illusionen. Betraktarens situation påminner om kopplade hundar på promenad som om och om igen dras tillbaka till sin ägare. Vi får nosa, men sen är det stopp. Hans bild är mångtydig och de skilda tolkningsvägarna fortsätter att skava mot betraktarens öga.
     Associationen till ett spökhus i Raedeckers bild rymmer möjligheter till en nyansering. Jag jämförde tidigare abstraktionen med änglar och himmel. En ängel är ju per definition en ande, ett okroppsligt men människoliknande vara som associeras till den vita färgen och himlen. Ett spöke är enligt samma traditionella definition en ande, ett okroppsligt vara som inte lättat från jorden, som inte fått frihet att stiga till himlen. Spöket befinner sig i ett ingenmansland där det varken kan njuta den fysiska världens kroppsliga frukter och dess möjlighet till handling eller den himmelska världens gränslösa frihet. I katolsk teologi är limbo det tillstånd mellan himmel och helvete där en själ kan bli kvar i en slags evig väntan på sin slutdestination. Som att vilja åka upp till fjortonde våningen men fastna i hissen och inte själv kunna göra något åt saken. I ett liknande tillstånd befinner sig min blick när den söker sig runt i Raedckers bild. Jag hamnar i samma vänthall som själen, abstraktionen och realismen.

Högsjö i december 2007
© Martin Sjöberg, konstnär och skribent

1
Konstnärsnämnden |  Om projektet   |   Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text