1
  TEMA: OM TILLSTÅNDET I KONSTEN
 
 
John Sundkvist
Vid sidan om saken

I

Tillståndet i konsten? Konsten i tillståndet, tillståndet och konsten? Det finns frågor som redan genom sin form begränsar möjligheterna att tänka och erfara. Man gör klokast i att så snart som möjligt lämna dem bakom sig. Vilken konstnär är för övrigt intresserad av att göra "konst", eller av hur det står till i "konsten". Som kategori är konsten en uppsamlingsplats för avdödad erfarenhet. När man verkligen ger sig själv tillstånd att stå i konsten så finns den inte till.
      Bättre då att röra sig vid sidan om saken, att tala om något helt annat, en resa till exempel. Den rumsliga förflyttningen frambringar ofta samma tillstånd av förhöjd uppmärksamhet som står på spel i det konstnärliga arbetet. Om detta kunde man kanske vittna, även om återgivningens problem kvarstår. Kunde man tänka sig en form som skulle likna ett öppet kärl?

II

Erfarenheten är sömlös och utan avbrott, språket däremot diskontinuerligt. Det kan inte knådas eller strykas ut som lera eller färg. Allt hopp om en adekvat passform är uteslutet redan från början. Om det nu inte är så att själva deformationen utgör det första villkoret för att ge erfarenheten en form – oavsett medium eller material.
      "Jag hade länge velat besöka Korea. Någonting med namnet redan, själva ljudföljden. På denna isolerade halvö fanns också den sista, till synes orubbliga gränslinjen mellan ett norr och ett söder, en ogripbar klyvnad." Så skulle jag kunna börja, och redan är språkets olidliga inställsamhet på plats. Så snart föresatsen fattats att med ord förmedla en upplevelse så inställer sig genast hela härskaran av färdiga formuleringar och retoriska figurer. Som om varje gestaltningsarbete bara kunde täcka över och mura in sitt föremål bakom en skorpa av glittrande slagg.
      Dessa inbyggda förförelsekonster tycks omöjliga att avsäga sig. Hur tar man sig då vidare, in i en möjlig glipa mellan tystnad och plattityd? Skall man i naiv förtröstan överlämna sig åt banaliteten, i hopp om att de verkliga orden skall komma av sig själva efter hand? Vissa frågor får helt enkelt lämnas obesvarade.

III

En möjlighet att besöka landet hade nu erbjudit sig, genom att min hustru ombetts leda en workshop under en månad på en konstskola i Seoul. Vi lämnar Paris en dag i början av september. För att nå det andra landet måste vi dock göra ett kort uppehåll på vägen: Dubai. Vi anländer på natten till en alltigenom konstgjord, på något sätt platslös ort: ett gigantiskt vändkors mitt i ett ingenstans, där människor från alla horisonter passerar förbi varandra. Här kunde man avklädas sitt öde. Här kunde man föreställa sig en slutpunkt eller en ny begynnelse.
      Jag vet inte om jag egentligen sökte någonting på denna resa, och sökte jag något var det uppenbarligen ytterligt vagt och undflyende, kanske i sista hand en ren projektion, utan grund i verkliga förhållanden. Korea var hemorten för en hantverkstradition som jag mött exempel på här och där i samlingar och på museer i Väst. På sätt och vis var det den jag hoppades bättre förstå.
      Ofta försöker jag numera tänka kring måleriet utifrån föremål och situationer som ytligt sett har mycket lite med måleri att göra. Kanske för att kunna närma mig det som är konstitutivt för måleriet – färgen, ytan, det föreställande och dess frånvaro – från ett annat, mindre belastat håll. Men också för att komma bort från en syn på konstverkets tillägnelse och verkan som styrs av redan genomtröskade scheman. Det är också lättare att från sidan utforska föreställningen om det estetiska som en möjlig kunskapsform.

IV

Länge hade jag sökt efter den perfekta skålen, som på något sätt skulle sammanfatta det jag strävat efter inom måleriet. Där formen bara skulle utgöras av en alldeles enkel, men helt självklar gest av utgivelse. Där glasyren, yta och ton, skulle förmedla en levande stillhets ljus. Inget mer, inget mindre. I detta perspektiv hade jag fördjupat mig i den kinesiska Sungkeramiken. Den kan nå en fullständigt bortomjordisk perfektion. Samtidigt känner man bakom denna fulländning en järnhårt styrande norm som gör att varje avvikelse eller defekt resulterar i ett ohjälpligt nederlag.
      Den koreanska keramiken lockade med en annan frihet. Här var det tvärtom som om avvikelser och defekter omedelbart införlivades med en estetisk avsikt och bara berikade och vidgade den formella resonansen. Det kan finnas en obekymrad våldsamhet i ansatsen, men den fångas alltid upp i en sammanhållande rörelse. Också det till synes ofärdiga eller bristfälliga kan kännas märkligt fullgånget.
      Jag är väl medveten om att måleriet aldrig kan reduceras till en sådan självklar föremålslighet, en målning måste alltid hantera den olösliga dubbelhet som dess illusoriska rumslighet hela tiden frambringar. Ändå har jag varit tvungen att låta mig ledas till vägs ände av denna envetna föreställning om Skålen.
      Det blir också ett flertal, ibland absurt komplicerade utfärder till ofta helt öde provinsmuseer, allt i hopp om att finna detta enda föremål som i sin branta sammanfattning skulle ge form åt en känsla eller erfarenhet som annars aldrig synliggjorts. Jag är fullt klar över det illusoriska i hela företaget, men får också den tanken att motståndet mot en förkvävande ordning ibland kan bestå i att hänge sig åt en strävan som styrs av helt andra drivkrafter än den nytto- och girighetslogik som behärskar våra nutida samhällen.

V

På Nationalmuseet i Seoul händer något märkligt. Vi har kommit överens om att lärare och studenter skall välja var sitt föremål ur samlingarna som ett slags presentation av alla deltagare. När min tur kommer drar jag med mig hela skaran till den monter där jag vid ett tidigare tillfälle sett en skål som tyckts mig definitiv i sin drastiska reduktion: övre halvan överdragen av en gräddtjock, gulgrönskimrande slip, underdelen enbart glaserad. Men när vi kommer fram finns den inte på plats. Har jag misstagit mig på placeringen? Kan man ha bytt ut föremålen i vissa montrar? Till slut letar jag igenom hela keramikavdelningen – utan resultat.
      Lyckligtvis vet jag med säkerhet att skålen i fråga finns avbildad i en handbok över koreansk keramik som jag sett i museets bokhandel. Vi förflyttar oss dit och alla väntar spänt på att få se åtminstone en bild på detta märkliga föremål. Men hur jag än bläddrar fram och tillbaka i boken så står det inte att finna. Situationen blir något besvärande, men löses upp genom att det nu blivit dags att äta lunch. Vad jag framför allt undrar är förstås vad det är jag har sett, och var, och vad det är jag minns. Återkommen till Stockholm hittar jag senare i en bok en bild på en skål som jag tror liknar den som jag tror mig ha sett på Nationalmuseet i Seoul.

VI

Under några dagar har vi möjlighet att göra en längre utfärd till provinsen Jeollanam-do längst söderut. Här nere fanns under ett halvt årtusende den viktigaste produktionsorten för den berömda grågröna celadonkeramiken. Den lilla staden Gangjin ligger längst in i en djup havsvik omgiven av gröna berg. Ljuset här tycks mig helt annorlunda, på en gång nordligt och sydligt, på en gång ogripbart och påtagligt. Vi besöker tempel och verkstäder, går i bergen och längs vattnet, träffar munkar, fiskhandlare, hantverkare, bönder. Sista natten skall vi tillbringa i ett hus nära vattnet som tillhör vår koreanske ledsagares familj.
      Vi anländer sent på eftermiddagen och ställer undan vårt bagage. Bakom huset leder en väg upp till ett litet buddistiskt tempelkomplex som förestås av en ensam nunna. Denna kvinna bjuder oss senare på kvällen på en utsökt vegetarisk middag och för oss sedan till templet för att tillsammans med henne förrätta "gudstjänst". Fast hon är helt klar över att vi bara kan ett halvdussin ord på koreanska slår hon upp en sutrasamling och följer med fingret de första raderna i de två sutror vi skall sjunga tillsammans, samtidigt som hon läser med ljudlig stämma. Som om det därmed vore fastslaget att vi nu kunde läsa koreanska.
      Det som förundrar mig är denna tilltro. Om vi förstår eller inte, om vi tror eller inte, blir en irrelevant fråga. Vi är inbjudna att delta, att vara och att vara med. Och vi försöker göra efter och ljuda med så gott det går. Det är inte lätt att säga vad vi egentligen är med om, men det formar sig till en serie gester, rörelser och ljud som är ytterligt verkningsfulla. När vi lägger pannan mot golvet vänder vi samtidigt handflatorna uppåt.

Stockholm i december 2007
© John Sundkvist, konstnär och konstskribent

1
Konstnärsnämnden |  Om projektet   |   Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text