www.omkonst.com:
Smärtans tvetydighet
Francis Bacon, Tate Britain, London, 11/9 2008 - 4/1 2009
Text: Leif Mattsson
Med Tate Britains omfattande retrospektiv över Francis Bacon sammanfattas ett av Englands största modernistiska konstnärskap. Utställningen som pågått under hela hösten markerar än en gång Bacons stora betydelse för 1900-talskonsten i allmänhet och den figurativa, självutlämnande konsten i synnerhet.

Francis Bacon, Triptych - August 1972, 1972
Tate © Estate of Francis Bacon. All Rights Reserved, DACS 2007

Omedelbarhet, inte våldsamhet (Immediacy, not violence) är Francis Bacons eget ordval när han 1971 i en intervju (BBC Archives) får frågan om det implicita våldet i sina bilder. Markeringen är viktig; våldet i hans målningar kommer inte ens i närheten av det som visas var kväll i nyhetssändningarna, påpekar Bacon. Hans indignation när han besvarar frågorna går heller inte att ta miste på. Nej, det är den omedelbara närheten han söker, den omvända intimitet som endast den utestängda individen kan förnimma. En närhet som vi möjligen kan tolka som en fysisk våldshandling men som för Bacon är av mer intellektuell karaktär.

Francis Bacon, Study from the Human Body, 1949
© Estate of Francis Bacon.
All Rights Reserved, DACS 2007

Francis Bacon, Study of a Dog, 1952
Olja på duk, 218 x 158 cm
© Tate

Utställningen på Tate Britain är kronologiskt presenterad med start i 1940-talets djurmålningar, vilka kan sägas ännu befinna sig i ett svävande mellanläge. Men med facit i hand kan man naturligvis redan där se tecken på de orgiastiska kroppsbeskrivningarna Bacon senare ger uttryck för. Och relativt snart, redan i femtiotalsmålningarna, är det baconska förhållningssättet i det närmaste fulländat.
      Med parafrasen på Velázquez porträtt av påven Innocentius X (1650) skapar Bacon en av konsthistoriens mer slagkraftiga ikoner, helt jämförbar med Picassos "Guernica" eller Munchs "Skriet". Som modell för det uppfläkta, skrikande ansiktet använder Bacon ett porträtt han gjort av vännen Peter Lacy. Här återkommer också den berömda "Baconburen", en omslutande, klaustrofobisk form som blir alltmer vanlig under kommande år. Bacon själv ansåg dock målningen vara "ett misslyckat försök" i förhållande till Velázquez förlaga (BBC Archives) - en blygsamhet som knappast verkar spelad; han hyste den djupaste beundran för kollegerna ur konsthistorien vilka han sade sig stå i ständig skuld till.

Francis Bacon, Head VI 1949, Olja på duk, 93.2 x 76.5 cm (detaljutsnitt till vänster)
Arts Council Collection, Southbank Centre, London © Estate of Francis Bacon.
All Rights Reserved, DACS 2008

Otvetydigt har Francis Bacons sexuella läggning haft en avgörande betydelse för valet av motiv och uttryck. I fotografen Muybridges filmistiska stillbildsserier från 1800-talet av nakna män som brottas, finner Bacon många av de former han kom att använda sig av under hela sin konstnärliga verksamhet: kroppar som griper tag i varandra, fångade i luften som stympade missfoster vars krampaktiga famntag tycks som en kombination av sinnlig kärlekstörst och brutal våldtäkt.
      Tydligast blir denna sammansatta och stundtals ambivalenta inställning till fysisk kontakt i det arkiv av sönderrivna fotografier, färgfläckade tidningsurklipp och smutsiga skisser som framstår som utställningens kärna. I detta halvt nedsläckta rum kan man i överstrykningarna, markeringarna och blyertsanteckningarna ana de faser de olika målningarna genomgått innan de slutligen intagit sin grafiskt entydiga form. Ändå finns där även i slutstadiet en hög grad av misstroende mot resultatet, vilket endast kan räddas av en "tillfällighet". Bacon beskriver den sista fasen varje målning genomgår som en tid av omedvetenhet, och varje avslutad målning som en slumpens olyckshändelse.

Francis Bacon, Triptych - In Memory of George Dyer, 1971. Fondation Beyeler, Basel © Estate of Francis Bacon. All Rights Reserved, DACS 2008. Foto: Peter Schibli, Basel

Francis Bacons mest självbiografiskt närgångna verk, och kanske de som tydligast uttrycker förlust och smärta, finner man i det rum som kallats "Memorial". Där presenteras målningarna han gjorde med sin kärlekskamrat George Dyer som modell. Dyer tog livet av sig 1971, två dagar innan öppningen av den stora utställningen på Grand Palais i Paris, och Bacons manifestation av skuld och förtvivlan är påtaglig. Det blir i dessa målningar också tydligt hur litet begreppet abstraktion betydde för Bacon. Det var snarare deformationen som ständigt fångade hans intresse, och då företrädelsevis i mental betydelse. I triptyken från 1971 "In Memory of George Dyer" samspelar exempelvis de privata minnesbilderna och de deformerade kropparna i en svårgenomtränglig symbolik som otvetydigt bär smärtans tecken.

Det är knappast troligt att vi kommer att få se en liknande presentation av Francis Bacon på våra breddgrader, vilket är tragiskt då han är en av de mer betydande konstnärerna inom den figurativa 1900-talskonsten - märkligt nog lika aktuell idag som på sextio- och sjuttiotalen. Som tröst får vi nöja oss med att litteraturen om och kring Bacon är omfattande, och att flertalet av verken låter sig reproduceras utan att förlora alltför mycket i uttryck. Tate Britains katalog är exempelvis helt adekvat som presentation av denna särpräglade konstnär.

London/Stockholm 2008-12-28 © Leif Mattsson

Tate Britain, London | Omkonsts startsida


 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text