www.omkonst.com:
Duchamp, Man Ray, Picabia
"Duchamp, Man Ray, Picabia", Tate Modern, London, 21/2 – 26/5 2008
Text: Björn Larsson

Marcel Duchamp/ Richard Hamilton
"The Bride Stripped Bare by her Bachelors, Even", 1915-23, replica 1965-6
Tate. Presented by William N. Copley through the American Federation of Arts 1975 © Richard Hamilton and Succession Marcel Duchamp/ADAGP, Paris and DACS, London 2008

 

Marcel Duchamp, " Nude Descending a Staircase",  1912, Courtesy The Philedelphia Museum © ADAGP, Paris and DACS, London 2008

Ambitionen med ”Duchamp, Man Ray, Picabia” är att visa hur vänskapen, samarbetet och överföringen av idéer påverkade de tre konstnärernas arbete under lång tid. Delvis mer en historielektion om idéer än en konstupplevelse är utställningen ibland svår att ta till sig. Man stirrar på ännu en replik av Duchamps flasktorkare och försöker frammana en känsla för innebörden i hur readymade–handlingen förändrade konsten. Allt man ser är en gammal stålgrej på ett podium. Bredvid Duchamps flasktorkare har curatorerna placerat Man Rays ”Les Grande Vacances” som är en flasktorkare gjord på trettiotalet i vilken det klättrar ”modelldockor”. Man tappar balansen ett ögonblick, byter rum och inser samtidigt att historieskrivningen om dada är en lång och vindlande resa.
       Det är väl för övrigt ett öde som många sabotageaktioner inom konsten drabbas av; sammanhanget finns inte kvar, men antikonsten; verken, manifesten, de ironiska utspelen och efterdyningarnas allt tommare gester lever vidare. Allt inordnas i kanon, men kan ändå bara uppfattas som ett eko av vad som en gång var. Som betraktare försöker man hitta fram till en tänkt historisk kedja av formuleringar som kan ge ledtrådar till varför nutidskonsten ser ut som den gör idag. Många verk på ”Duchamp, Man Ray, Picabia” har väl strängt taget aldrig varit konst, kanske beroende på att det aldrig gjordes ett försök å deras vägnar att ansluta till, eller på ett mer traditionellt sätt bryta mot, de traditioner och valfrändskaper som gör att konsthistorien brukar uppfattas som en helhet; men det spelar liksom ingen roll – de kommer ändå alltid att finnas i konstens närhet.

Francis Picabia, "Femmes au Bull-Dog",  1940- 1942, Centre Pompidou © ADAGP, Paris and DACS, London 2008
Oil on cardboard, 105 x 76 cm

Marcel Duchamp, "Fountain",  1917, Tate © Succession Marcel Duchamp/ Paris and DACS, London 2007

Själv fastnar jag oundvikligen framför de verk som ger mig en chans att associera till något som ligger utanför dadarörelsen och dess ideologiska efterföljare. Det är intressant att se Duchamps impressionistiska försök och Francis Picabias kapning av fauvismen i de första rummen, och de tre konstnärernas gemensamma intresse för det mekaniska och maskinen som metafor för liv och erotik i de nästföljande. Duchamps Kaffekvarn (1911), Bruden (1912) och Chokladrivaren (1913) tillkommer när han fascineras över svårigheten med att överföra mekaniska rörelser till en tvådimensionell yta. Samma problematik fungerar också som utgångspunkt för Man Rays ”The Rope Dancer Accompanies herself with her Shadows” (1916) och Picabias ”Daughter born without a mother” (1911).

Längre in i utställningen blir de tre konstnärernas olikartade temperament och arbetssätt lättare att urskilja; Francis Picabia är den oförutsägbara livsnjutaren som under sin livstid äger 120 bilar, som gärna kopierade sina bilder rakt ur maskintekniska tidskrifter och vars måleri genomgår en rad olika stilar genom åren. På fyrtiotalet flyttar han till södra Frankrike och förvånar många genom att göra serier av målningar med utgångspunkt ifrån erotiska magasin och modefotografier.
      Man Ray manipulerar med sin fotoutrustning och uppfinner Rayogrammet men vill helst av allt bli uppmärksammad för sitt måleri. Utställningen innefattar en hel del fotografier av köksredskap med filmnoir - slagskugga, men tyvärr saknas flera av Man Rays bättre målningar; till exempel den stora ”Aléure de l'observatoire, les amoreux” - munnen som svävar på himlen - den som han förvarade under sängen i flera år, och tog fram och målade lite på varje morgon.

Man Ray, " The Rope Dancer Accompanies Herself with Her Shadows",  1916, The Musem of Modern Art, New York © ADAGP, Paris and DACS, London 2008, Oil on Canvas, 132.1 x 186.4 cm

 

Man Ray, "Cadeau",  1921, Tate. Presented by the Tate Collectors Forum 2002 © Man Ray Trust/ADAGP, Paris and DACS, London 2008

På ett fullständigt självklart sätt är det ändå Marcel Duchamp som är den här utställningens centralpunkt och de två viktigaste verken är följaktligen ”Det stora glaset” (1913–23) som här representeras av en kopia gjord av Richard Hamilton, och den märkliga ”Etant donnés” som han påbörjade i New York 1946 och sedan arbetade med i tjugo år.

Hur aktuell är då Duchamp idag - enstöringen som slutade måla 1913 och sedan ägnade en stor del av sin tid åt att spela schack? Ja, tvärt emot vad många tror bör man nog närma sig Duchamp med tungan i kinden. Hans readymade–handling förändrade konstvärlden för alltid, men många överdrivet respektfulla, och jobbigt pietetsfulla, texter om ordlekarna, om strävan efter absoluta spelregler och en misstro mot det estetiska, snarare komplicerar bilden än förklarar den. Hur många livsval och idéer uppkom som en följd av att han hade två äldre bröder som var för sig var uppburna konstnärer inom betydligt mer traditionella discipliner? Själv skrattade han åt konstvärlden. Ironiskt då att den delen av hans verk som består av mystifikationer, skämtsamheter och villospår ”uttyds” av konstvetare och curatorer - så också på utställningen ”Duchamp, Man Ray, Picabia”.

Stockholm 2008-03-19 © Björn Larsson

Tate Modern | Omkonsts startsida


 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text
 
 
s