www.omkonst.com:
På tal om Max Ernst
Max Ernst, ”Dröm och revolution”, Moderna Museet, 20/9 2008 – 11/1 2009
Text: Susanna Slöör

Loplop présente Loplop, 1931
© Max Ernst/BUS 2008
Dorothea Tanning

Max Ernst montrant à une jeune fille la tête de son père, 1927 © Max Ernst/BUS 2008
Scottish National Gallery of Modern Art, Edinburgh
Foto: Antonia Reeve

Inte oväntat fångade öppningen av utställningen med Max Ernsts verk på Moderna Museet enorm medial uppmärksamhet. Och självfallet går det inte att kringgå ett sådant betydande konstnärskap, även om ännu än recension knappast tillför något. De ansvariga för utställningen gör givetvis rätt i att poängtera de förgreningar som löper ut från Max Ernst och som vindlande lindar sig runt dagens samtida konst, vad den än i stort sett må handla om.

Den labyrintiska utställningsarkitekturen stöder följsamt denna mångfacetterade bildmakare som skydde förstelningen och upprepningen. Jag rekommenderar att man söker sig kronologiskt genom djungeln av skärmar, då utvecklingen fram till 1930-talet trots allt utgör förutsättningen för den aktning Max Ernst åtnjuter idag. Favoritetiketten är självfallet surrealist och Max Ernst personifierade den bildskapande surrealisten.
     Den ursprungligen litterära rörelsen med André Breton i spetsen definierade ”surrealism” i manifestet från år 1924 som: ”Ren psykisk automatism genom vilken man avser att ge uttryck åt tankens verkliga beteende, antingen muntligen eller skriftligen eller på annat sätt. Tankens diktamen i frånvaro av all förnuftskontroll, utan allt vad estetik och moral heter.”
Max Ernst visade redan i verk från slutet av 1910-talet och framåt hur detta skulle kunna manifesteras i bild.

Loplop présente Loplop, 1931
© Max Ernst/BUS 2008
Dorothea Tanning

 

Vision provoquée par l´aspect nocturne de la porte Saint-Denis, 1927 © Max Ernst/BUS 2008
Privat ägo

Man förknippar gärna surrealismen med drömlivet, vilket inte minst första ledet i utställningstiteln ”Dröm och revolution” anspelar på. Men det handlar inte om en trogen avbildning eller tydning av drömmar, utan mer om drömmarens ”metod” att slumpvis föra samman halva tankar och intryck i ständigt nya av förnuftet ocensurerade konstellationer. Till sin hjälp introducerade bildmakaren Max Ernst en lång rad bildmässiga hel- och halvfabrikat med collagetekniken som drivfjäder. Man skulle kunna beskriva det som att surrealisterna manipulativt sökte sig utanför ordens, begreppens, tecknens eller symbolernas gängse betydelser genom att utsätta dem för meningsupplösande spratt. Det man möter i dessa förryckta världar blir vars och ens ensak, trots att grunden är gemensam.

Arvet från surrealisternas bildkonstruktioner är påfallande levande bland målare idag. Jag tror att man också kan koppla ihop detta förhållningssätt med efterkrigstidens mer abstrakta eller non-figurativa bildkonstruktörers. I någon mån handlar båda angreppssätten om att skapa ”bildmening” i en domän som kortsluter vanans språk och makt. Dick Bengtsson, ”skolbildande” ur ett svenskt perspektiv, är ett exempel på bildmakare som senare byggde ”bildmening” med hjälp av byggstenar hämtade ur såväl abstrakta, konstruerade och prefabricerade världar på olika värdemässiga nivåer. Föreställande element sugs ut ur sin förställningen och möter andra sammanhang. Förställningen som sedan skapas avtäcker i bästa fall nya eller främmande bildpoetiska uppenbarelser.

L´ évadé © Max Ernst/BUS 2008

 

Kvinnokroppens islandskap, istappar och stenarter, 1920 © Max Ernst/BUS 2008

Hopfogandet av bildelement hämtade ur olika sammanhang och med hjälp av en varierande grad av eget hantverksmässigt arbete är ett naturligt arbetssätt idag. Det förvånar nästan hur lite Ernsts verk egentligen överraskar när man möter dem på utställningen. Man märker också av en ökad vurm för lån av element från bildvärldar som tillhörde dåtidens vardag, vilket ytterligare förstärker känslan. Googlandet efter bilder på Internet har säkert bidragit till störtfloden av intryck och avtryck hämtade från den massproducerade bildens barn- och ungdom. (Jag tänker även på de grafiska metoder som användes för bildåtergivning i böcker, tidskrifter och tidningar.) Flera av Ernsts tidiga verk skulle utan problem kunna visas som samtidskonst idag, även om jag tycker att Ernsts känsla för att skapa ”bildmening” många gånger är snäppet vassare. Det gäller för övrigt flera andra surrealister och inte minst föregångarna inom Dada-rörelsen: Marcel Duchamp (även utbildad grafiker), Hannah Höch eller Raoul Hausmann för att bara nämna några.

Och kanske är det ur Dada man kan hämta förståelsen för Max Ernst, surrealisterna och många av dagens bildmakare. Den rörelse som varken ägnade sig åt bild eller litteratur, men som engagerade främst konstnärer och författande poeter. Deras desillusionerade generation reagerade med frustration på hur gott blev ont och vitt blev svart eller allt blev grått i deras krigsförödda samhällen. Själva upplever vi hur höger blir vänster i spåren efter den liberala marknadsekonomins finansiella kollaps. Misstron som detta föder lär säkert passa dagens sprängare av bruksretorikens innehåll samt ordens och bildernas vanemässiga betydelser.

Stockholm 2008-10-03 © Susanna Slöör

Moderna Museet, Stockholm | Omkonsts startsida


 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text