www.omkonst.com:
Den stora färgskrällen
Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald, Leander Engström, Liljevalchs Konsthall,
4/10 2008 – 6/1 2009
Text: Susanna Slöör
Sigrid Hjertén, Ivan sover (1915), 65x54 cm, Privat ägo

 

Sigrid Hjertén,
Kajen (1915), Privat ägo

Först ska sägas att det är en synnerligen varm och generös utställning som utställningskommissarien Anders Wahlgren bjuder på i Liljevalchs Konsthall. Trojkan med Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald och Leander Engström återkommer nu nästan på dagen 90 år efter sin gemensamma uppvisning i samma hallar. Då representerade man något nytt och annorlunda. Idag är det med det trygga igenkännandets leende på läpparna som konstverken tas emot. Samtidigt är det här en för konstlivets publika återväxt på bredden en mycket viktig utställning. En lördagseftermiddag ett par tre veckor in på utställningen gläds man åt publiktillströmningen och alla öppna, glada utrop att det här är ”härligt”.

Vid första besöket av ”färgskrällen” färgades mitt perspektiv fortfarande av intimisternas och naivisternas syn, efter nära tre års arbete med boken Färg och Form samt utställningen på Konstakademien (Färgglödens mästare, hmm…) för jämnt ett år sedan. De bildade en något yngre men samtida motpol till Matisseelevernas ivriga bejakande av det tidiga 1900-talets explosion av uttryck och stilar inom konsten. Ett par besök senare har garden sänkts och istället blir det intresset för de gemensamma nämnarna som tar överhanden.
      Vi presenteras här främst för konstnärernas 1910-tal. Hemkomna från Paris med lärdomar från just Matisse akademi skulle en ny konst introduceras och en svensk konstpublik frälsas. Hemmavid var man inledningsvis inte lika entusiastisk inför de högljudda, färgvildarnas framfart. (Albert Engströms nedgörande kritik av Sigrid Hjertén tillhör exempelvis den svenska konsthistoriens klassiker.) De samtida kollegerna ovan rynkade på näsan åt importerna av kontinentalt allmängods utan ett personligt avtryck.

Isaac Grünewald,
Sigrid på divanen (1917), 129x199 cm, Privat ägo

 

Isaac Grünewald, Lyftkranen (1915), 150x98 cm, Moderna Museet

Så här i efterhand kan samtidens stridslinjer te sig en smula förundrande. Ser man till en del av motiven så bidrar utställningen till att en mer enhetlig anda tonar fram. Den påverkades säkert starkt av 1900-talets genomgripande omvandling av stad och land samt den urbana och moderna världens genombrott. Jag tänker särskilt på Isaac Grünewalds men även hustrun Sigrid Hjerténs sätt att nästan riva av ett blad ur verkligheten och fästa i sina målningar, med sina utsikter från Stockholmsateljén och fantasiutflykter med staden som bakgrund.
     Sven X:et Erixson utvecklade några år senare ett mästerskap att snabbt fånga helheten i ögonblicket, och därmed även indirekt visa hur snabbt det är över. Möjligen är det den stämningen jag känner igen även hos trojkan här på Liljevalchs. Kanske var den symptomatisk för en tid i kraftig omvälvning, driven av främst en rastlös iver inför framsteg och utveckling.

Leander Engström, Ett barn,
(ca 1917), 119x64 cm,
Prins Eugens Waldemarsudde


Leander Engström, Den sovande Pierrot (1917),
84x98 cm, Privat ägo

En avsikt med hängningen verkar vara att upplösa skillnaderna mellan de tre konstnärskapen och istället framhäva det gemensamma. Det åstadkoms genom en motivisk tematik utan tydlig bodelning mellan målarna i de olika rummen. Poängen verkar vara att något undvika de individuella jämförelserna, som inte minst drabbat makarna Grünewald genom åren. Problematiken att leva som konstnärspar under jämställda villkor har knappast överdrivits, men gärna spätts på med omdömen att Hjertén var den bättre konstnären av dem båda. Den åsikten går nog inte heller att bortse från, men den blir inte lika tydlig med det tidsmässigt koncentrerade urval av verk som presenteras här. Isaacs infall och fabulerande i sina kompositioner andas fortfarande nyfikenhet utan upprepningens bekräftande av en position. Men Sigrids utsökta färgbehandling och känsla för rytm har trots allt fortfarande något att lära dagens målare.

Leander Engström tar också plats med ett måleri som tydligare än de andras räknar in Cézanne bland influenserna. Även om konstnärerna tillsammans rättmätigt tar plats i konsthistorien som viktiga introduktörer av ett nytt modernistiskt måleri i Sverige, så utmynnar även de stilistiska experimenten i intressanta mellanformer. Leander Engströms ”Ett barn” från 1917 kan nästan liknas vid ett stilarnas sammanbrott, inte olikt naivisternas.
     Att använda barnet som metafor för viljan att nå bortanför, utöver den omedelbara tillvarons hindrande hägn, var helt uppenbart inte en isolerad tanke inom sin samtid. (Jämför även med Hjertén.) I bakgrunden syns segelbåten, med dess skummande för, som lika gärna kan vara del i en tavla i guldram som i en fönsterutsikt. Symboliken skulle kunna stå för överskridandet mellan då och nu samt livets växlande faser, och vara en ingång till den här utställningen. Blandningen är mångbottnad, kakofonisk och lättillgänglig i en märklig mix och uppmuntrar till fler än ett besök.

Stockholm 2008-10-23 © Susanna Slöör

Liljevalchs Konsthall, Stockholm | Omkonsts startsida


 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text