www.omkonst.com:
Déjà vu på isländskt vis
Hreinn Fridfinnsson, Malmö Konsthall, 16/2 – 27/4 2008
Text: Nicolas Hansson

skriv ut denna text

Med små förskjutningar och ingrepp expanderar Hreinn Fridfinnsson vårt sätt att uppleva verkligheten. Hans kontemplativa konstnärskap präglas av ett ständigt omprövande av det konventionella tänkandet och seendet. Det är ett sensibelt iakttagande mellan fysikens och perceptionens gränslinjer.
      På många sätt har jag tidigare betraktat honom som en slags föregångare till Olafur Eliasson, men mer finstämd och inte lika överlastad som sin yngre kollega. Gemensamt för dem båda är en närvarande natur som hellre syftar till att användas som verktyg än till ren och skär avbildning. Båda undersöker också vår värld med likartad humor. Fridfinnsson rör sig också ledigare i det emotionella gränssnittet mellan verklighet och fiktion samt berättande och bild.

Déjà vu-upplevelser dyker upp titt som tätt under utställningen och stryker en både med- och mothårs. När en ensam sko får sin partner genom den placerade spegeln intill blir det visuellt vitsigt och tankeväckande. De tomma hyllorna i ”For Light, Shadow and Dust” (1994) leker med våra föreställningar om funktion och objekt.
     ”Seven Times” (1972) är en stark sekvens av sju bilder som med sin voyeuristiska slutenhet skapar friktion mellan rum och subjekt. Vår nyfikenhet och känsla för fantasi ställer till det.
      På något förnuftsvidrigt sätt lyckas Fridfinnsson i sina bästa stunder ge livet en mening utöver det vanliga, som i konstnärens dokumenterade husprojekt, där huset gränsar till hela världen utom till sig självt. Det är helt enkelt svårslaget bra.

Det är lätt att tro att Fridfinnssons konstnärskap kan reduceras till naturlyriska konstruktioner med minimalistiska undertoner. Men allt handlar egentligen om små infall och observationer i vardagen, om allt som finns omkring oss. Att man ändå upplever en formell känsla beror kanske på uppbyggnaden av utställningen som känns lite väl orytmisk. Jag upplever ingen tydlig rytm eller puls. Och jag kan också tycka att det blir för mycket till slut. Man hinner tröttna och glömma bort det man upplevde i början av besöket. Det är helt enkelt svårt att fylla hela hallen med finstämd isländsk melankoli. Men man är trots allt bra nära att lyckas.

Malmö 2008-02-27 © Nicolas Hansson


 


 

 

 


"Attending", 1973, två färgfotografier
© Hreinn Fridfinnsson


”Pair”, 2004, Spegel med försilvrad träram, sko
© Hreinn Fridfinnsson

   
Malmö Konsthall | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com