Redan när Enno Hallek studerade på Konsthögskolan för femtio år sedan experimenterade han gärna med att måla på överblivet virke och fruktlådor av trä. På det föränderliga sextiotalet var det ett sätt att undvika den mer traditionella målarduken med sina högtidliga anspråk och sin historiska barlast. Sedan 1990 arbetar han med en grupp runda målningar i ett projekt av mer kontinuerlig karaktär. Målningarna, som föreställer solnedgångar, består av två halvcirkelformer som sågats ut ur plywoodskivor och sammanfogats med snören. I mötet mellan de två halvcirkelformerna bildas ett slags horisont där man kan ana ett landskap. 
 
Ja, det började med solnedgångar. Men i en konstnärlig process händer det ofta att bildvärldar stiliseras och övergår från att beteckna det specifika till att symbolisera det generella, och i de flesta av de här verken finns väl solnedgången egentligen bara kvar som en metafor för idén om ett motsatsförhållande. Det handlar om sken och återsken, uppe och nere, dag och natt och varmt och kallt, och idén med den tudelade cirkelformen har på så vis vuxit till en plats för experiment där konstnären, utan större åthävor, kan föra samman två ytor och helt enkelt se vad som händer.

En inneboende dualism i konceptet garanterar ständigt nya oväntade resultat. Och när alltihop sedan sätts samman och presenteras som ett oändligt seriellt mönster, där varje enskild solnedgång hängs på väggen på en markerad plats, ungefär som när man hänger verktyg på en verktygstavla märkt med svarta klichékonturer av verktyg, uppstår valmöjligheter som förefaller oändliga. Själv fascineras jag också av de tomma förmärkta platserna på väggen. Är solnedgångarna som ska hänga där försvunna/under arbete/ännu ej påbörjade? Är det så att markeringarna beskriver en tid innan solnedgångar fanns, eller är de som svarta hål vari tusen solnedgångar har komprimerats och försvunnit. Det är omöjligt att säga vad som är infrastruktur och vad som är slutprodukt i detta system (och kanske är det till och med så att den dynamiska variabeln accelererar ytterligare till följd av den Warholska kotapeten lite längre bort i korridoren).
      Resultatet är en livgivande och färgmässigt njutbar presentation av ett konstnärskap som måste vara ett av landets mest generösa och lättast igenkännbara. Att publiken sedan vid särskilda tillfällen får chansen att låna med sig någon av solnedgångarna på en liten promenad, och låta dem bekanta sig med museets övriga utställningar, får man se som en ren bonus.

Stockholm 2008-03-19 © Björn Larsson

"Bärbara solnedgångar" 1 x 1 m vardera © Enno Hallek

Solnedgångar på vandring © Enno Hallek

"Bärbara solnedgångar" 1 x 1 m vardera © Enno Hallek