www.omkonst.com:
Blommor – rätt och slätt
Jarl Ingvarsson, Galleri Lars Bohman, 12/1 – 17/2 2008
Text: Susanna Slöör

skriv ut denna text

Blommor heter Jarl Ingvarssons nya utställning på Galleri Lars Bohman. I den tillhörande katalogen skriver Ingvarsson om promenaden med mormor och den röda respektive gula saftblandaren på konditoriet.

Vem minns inte sitt andaktsfulla grepp kring en slokande blombukett. Det är femåringens fasta hand jag talar om, som älskat ihjäl de egenhändigt plockade små liven. Man minns intensiteten och färgerna; det röda i kronbladen som aldrig kommer att kunna bli lika rött senare i livet. Och så har man ju valt buketten själv.
      Med precision mejslar Jarl Ingvarsson sig in i minnets mest dolda arkiv och lägger ut innehållet till beskådan. Men det är inte den vuxne som ser, utan barnet som återigen känner hur den fuktiga svetten i handen fått de spänstiga stjälkarna att mjukna. Det är inte första gången som han med sitt måleri lockar fram dessa kvarglömda rester inom en. Fragmenten andas fortfarande en i bästa bemärkelse naiv oförställdhet, som inte tonåren, skammens likriktande decennium, hunnit förinta. Är det därför man blir så genuint glad av att se Jarl Ingvarssons nya utställning ”Blommor”.

Man skulle kunna tycka att blomstertemat parat med tydliga lån ur målartraditionen inte direkt skulle vara de första valen för att förnya eller utveckla sitt uttryck. Men Jarl Ingvarsson är sin vana trogen att ständigt söka nya möjligheter även där målarikoner som Erland Cullberg  eller Alf Lindberg står i vägen. För den delen känns inte heller Färg och Formarna särskilt långt borta. Särskilt Hilding Linnqvists vurm för blomman, som alter ego för diktarjaget, faller mig i tanken. Under krisåren på trettiotalet gjorde Färg och Formarna vad man skulle kunna tolka som särskilt publikfriande temautställningar: ”Barn och blommor” hette en. Albin Amelin målade blomsterstilleben för att sälja, även om han försökte motivera dem med att det var ”socialistiska blommor”. Ja, genren var väl inte helt problemfri ur konstnärlig synvinkel ens då.

Därför känns det extra skönt att se Jarl Ingvarsson räcka fram en grabbnäve med blommor, rätt och slätt, i en tid då rädslan för att inte vara tillräckligt djup är påfallande. Rått, skört, sakligt, ömt och med sällsynt empati hyllas vi, eller nära och kära, i målningarna som bär personnamn. Med finess förmår han att ständigt vittja traditionen på innehåll och para den med en total brist på förställning som man annars vanligen finner hos den genuint naive eller outbildade målaren. Förväxla dock inte Jarl Ingvarsson ”trashiga” ackord och orena linjer med den outvecklade expressionism som man kan se hos exempelvis de unga New York-målare som visats i Stockholm under senare år. Här råder en sällsynt sofistikerad ordning på de råa träytorna och de fräckt uppspikade dukbitarna.

Stockholm 2008-01-17 © Susanna Slöör


 


 

 

 


"Kent", 2007, olja på masonit, 122 x 95 cm
© Jarl Ingvarsson


"Pauline", 2007, olja på duk, 177 x 95 cm
© Jarl Ingvarsson

   
Galleri Lars Bohman | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com