www.omkonst.com:
Tillfällighetens mystiker
Edward Jarvis, Thielska Galleriet, Stockholm, 8/3-11/5 2008
Text: Susanna Slöör

skriv ut denna text

Edward Jarvis sätter tillfälligheternas slagkraftiga spel i rullning med hjälp av konsthistorien. Är det förresten en slump att namnet Edward Jarvis, så när som på S:et i efternamnet, är ett anagram av Gerard David? Det skulle i så fall vara ett typiskt samband värdigt en målande mystiker som Jarvis.
      Den nordeuropeiska renässansmästaren har, vet jag, försett Edward Jarvis vid lämpliga tillfällen med intressant stoff. Lånet är inte så underligt och samtidigt så sällsamt märkligt, även bortsett från namnfrågan. Den nutida målaren borde rimligen fått en smärre chock i mötet med den äldre målarens djupverkande landskapsbilder. Man hade då på 1400-talet precis lärt sig behärska perspektiv och ersatt guldgrunderna med ett annat tecken för den allsmäktiges närvaro – i hans skapade natur.
      Scenerierna är kongeniala med Jarvis närmiljö om somrarna. Här återfinns Ångermanland, höga kusten och Skuleberget, med sitt långsträckta ovanifrånperspektiv över grönskande och blånande skog, land och vatten. I målningarna "Birgitta vakar" samt "Anna själv tredje" korsas stämningar framkallade av mötet mellan dessa två målare över tid och rum.

Den retrospektiva utställningen med verk representerande en period av tjugo år innehåller en rad exempel på hur Jarvis inkorporerar stämningar ur den kollegiala fataburen i sina egna verk. Ofta sker dessa utbyten mer öppet än i fallet med David. 1600-talsmästaren Vermeers rum har befolkats med dockor och tomtar. Balthus gator har rensats och renodlats. De svenska konkretisternas verk celebreras med bilder i bilden. Nu senast i utställningens största målning, där typiska former signerade Lennart Rodhe och Karl Axel Pehrson seglar som zeppelinare över en grönskande idyll. Här samsas leksaksarméer med fantasigubbar samt ett och annat hus, kanske hämtat från Tantolundens koloniträdgårdar.
      Jarvis har en sällsam förmåga att rucka betraktarens sinne ur balans. Man känner igen, men ändå inte. Det påminner om osäkerhetskänslan och svindeln som första mötena med Dick Bengtssons verk utlöste. Som målare blir obehaget närmast beroendeframkallande. Även de slocknade färgytorna och ibland lätt gnisslande färgackorden, trollbinder efter ett tag. Mot Thielskas grå väggar faller allt på plats och konstnärens historia knyts logiskt samman.

Stockholm 2008-03-19 © Susanna Slöör


 


 

 

 


"Landskap" 2008 © Edward Jarvis


"Trio med Lennart" 2003 © Edward Jarvis


"Nattligt möte", 2008 © Edward Jarvis

   
Thielska Galleriet | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
     
w