www.omkonst.com:
Att se i mörker
Jan Liljeqvist, Konstakademien, Salarna, 1/11 – 14/12 2008
Text: Susanna Slöör

skriv ut denna text

Nu får alla, inklusive undertecknad, som missade introduktionen i Stockholm av Jan Liljeqvists (1932-2003) säregna måleri på Färgfabriken sommaren 2006 en ny chans i Konstakademiens salar. Efter konstnärens bortgång gick frågan från brodern Hans till konstnären Jan Håfström om att gå igenom den stora samlingen av efterlämnade verk. Det utmynnade först i en utställning i Östersund 2005 och en katalog där Håfström skriver: ”Snarare känns det som om vi förbereder en debut. Det smått ironiska i situationen slår oss. Att Jans död, hans plötsliga frånvaro på något konstigt sätt gör allt detta möjligt.”

Inför mötet med dessa förbluffande expressiva och samtidigt kraftfullt reducerade målningar, blir det svårt att helt frigöra sig från den koppling som Håfström etablerat till Liljeqvist. De båda ”Jan” lyfter fram aspekter i varandras konstnärskap, där motsatspar som närvaro och frånvaro, ljus och mörker, liv och död sätts på spel. Mörkret gör ljuset främmande och frånvaron gör närvaron påtagligare - dödens livsskapande roll framhävs. ”Att se i mörker”, känns som självklara ord från såväl Håfström som Liljeqvist, även om det var den sistnämnde som yttrade dem.

Tvetydigheten, som uttalandet ”att se i mörker” bär på, rymmer sammanflätningar av konceptuella och visuella aspekter. Uttalandet upphäver synens simpelt registrerande roll. Mörkret vi ser manifesteras först i samklang med tanken och känslan. Erfarenheten och minnet vägleder oss likt mullvadens hörsel i vårt kretskort av själsligt betingade egenskaper.
     Jan Liljeqvist utforskade seriellt hur mycket, eller litet som behövs för att utlösa livets hemlighetsfullt dolda inre ”syner”. Målningarna kan arrangeras i grupper av motiv som hus, holmar, bilar, träd och öar. På den aktuella utställningen framhävs inte detta repetitiva drag, vilket troligen är bra då tonfallet i varje enskilt verk är högt uppskruvat. Mycket säger nödvändigtvis inte mer. Arbetssättet, däremot, har säkert varit självklart för att pröva hur ”skriet” genom tillvaron förmedlas så distinkt som möjligt. Som resonansbotten används ofta stadens, eller förstadens tömda ytor och de norrländska vidderna. Rymden bär vars och ens uppiskade rop.

Stockholm 2008-11-04 © Susanna Slöör


 


 

 

 


"Hus", 110x135 cm © Jan Liljeqvist


"Skepnad", 80x100 cm © Jan Liljeqvist


"Bil", 100x122 cm © Jan Liljeqvist

   
Konstakademien | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com