www.omkonst.com:
Om kritikens död
Boktips: ”The Death of the Critic”, Rónán McDonald (Continuum, 2007)
ISBN 978 08264 9279 1
Text: Susanna Slöör
 

I samtal med elever på förberedande konstskolor får jag ofta frågan om det inte finns en bok som introducerar ”allt”.
Hungern efter ingångar till konsthistoria, filosofi, estetik, idéhistoria, sociologi, litteratur, journalistik och politik är stor. Det är inte få ämnen som dagens blivande konstnärer förväntas bilda sig i.
    

”Boken om allt” lyser av naturliga skäl med sin frånvaro. Men skulle man nu vilja ta del av estetikens och kritikens historia kan man med gott utbyte läsa den brittiske litteraturvetaren Rónán McDonalds bok ”The Death of the Critic”, som ger en god introduktion till ämnet.
     Det är inte första gången som det lönar sig att vända sig till litteraturteorin för att reda ut diskussioner med relevans även för bildkonsten. Begrepp som modernism och postmodernism belyses på ett välgörande vis av exempelvis den rumänske litteraturprofessorn Matei Calinescu i ”Modernitetens fem ansikten: Modernism, Avantgarde, Dekadens, Kitsch, Postmodernism”, från 1987 och utgiven på svenska år 2000.

Rónán McDonalds diskussion om hur kritikerns roll utvecklats under särskilt 1900-talet slår an tankar som gnagt sedan Omkonsts publicering av konstessäerna i projektet ”Om tillståndet i konsten”. Serien inleddes förra hösten och utmynnade i en bok utgiven i mars 2008. Konsten lever och frodas tämligen väl oavsett uttryck sedan åtminstone början av 2000-talet. Talet om måleriets död känns idag avlägset. Diskussionen borde möjligen inte ha initierats av en oro för tillståndet i konsten. Det hade kanske varit mer relevant att fundera över tillståndet för kritiken, inte minst en oberoende och vital sådan. Klagovisan i mitt bidrag över strategier inom konsten är egentligen sekundär. I takt med tiden är det värre att instrumenten för en kritisk värdering av konsten under 1900-talet vridits ur kritikerns hand, ironiskt nog av densamme. En läsning av McDonalds bok klargör till viss del varför.

Kampen för att utveckla ett fundament för kritiska bedömningar inom litteratur och humaniora är ett spår som McDonald utvecklar. Självförtroendet sviktade bland annat i förhållande till utvecklingen av metoder för bedömningar inom naturvetenskapen. En konsekvens blev en tilltagande akademisering av litteraturkritiken och ett successivt avlägsnande från en bredare publik av läsare.
     Relativiseringen av synen på tillvaron och därmed möjligheten att fälla allmängiltiga omdömen är en annan fråga som behandlas. Utarmningen av subjektets roll i liv, språk och tilltal driver i sin tur kritiken att istället visa på bakomliggande mönster och strukturer. Analys går före ställningstagande. Introduktionen inom särskilt den anglosaxiska världen av tvärvetenskapliga kulturella studier har bidragit till att rasera gränserna mellan olika kulturuttryck. Distinktionen mellan högt och lågt är närmast upplöst. Viljan och förmågan att värdera har ersatts av ett systematiskt ifrågasättande och avslöjande av dolda måttskalor och hierarkier.
     Det är egentligen ingen ny bild som McDonald tecknar, även om intresset för en mer värderande kritik, och ett uppvärderande av kritiken i sig, klart lyser fram i beskrivningen.

En roande och oroande aspekt som läsningen ger är hur osjälvständig konstteorin och konstkritiken har varit och är i förhållande till övriga humanvetenskaper och till litteraturen. I stort sett kan McDonalds bok läsas som giltig även för utvecklingen inom konsten. Att sedan bildkonsten mer än litteraturen påverkats direkt av utvecklingen inom den akademiserade kulturkritiken är förstås en annan väsentlig fråga. Man skulle ju kunna se utvecklingen inom samtidskonsten som praktiska tillämpningar av de senaste 30-40 årens intresse för ”culture studies” i bred och värdeutjämnande bemärkelse, på gott och på ont.
     Kritikern har alltmer knutits till institutioner och fungerar som introduktör, ofta i rollen som övergripande intellektuellt paraply för utställningar. Konsthistorikern James Elkins påpekar till exempel i oktobernumret av konsttidskriften Frieze att den viktigaste belöningen som brittiska konstkritikersamfundet delar ut årligen går till en curator: ”By giving the award for best exhibition, AICA avoids having to discuss openly what optimal art criticism might be.”

Jag skulle vilja tillägga att villkoren rent försörjningsmässigt för en kritiker med ambitioner att hålla en självständig position visavi konsten och dess institutioner är allt annat än goda. Det är säkert också ett underliggande skäl till den utveckling som även McDonald tecknar. Det är tryggare på en post i den akademiska och institutionella världen än som frilans eller oberoende publicist. Pressen som tappar mark och i många stycken även frivilligt ger upp reviret för en mångsidig konst- och kulturdebatt är ingen vän att hålla i handen. Det är dessutom bekvämare att tilltala likar, och slippa ta hänsyn till bångstyriga konstnärer och en oförstående eller trög allmänhet.
     Problemet för publiken blir idag att kritikerna främst visar sig som lobbyister och marknadsförare av konsten de själva valt, än som kritiska mottagare och uttolkare av den. Jag ser detta som olyckligt. Konst- och kulturdebatten skulle dessutom må synnerligen väl av om fler tog risken att självständigt värdera och vågade göra skillnad.

Stockholm 2008-12-12 © Susanna Slöör

Omkonsts startsida


 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text