www.omkonst.com:
Kommer ni ihåg Rooseum?
Boknytt: ”There´s gonna be some trouble - the five year rooseumbook 2001- 2006”. Redaktör: Katarina Stenbeck, 286 sidor, Malmö:Rooseum, 2007
ISBN: 978-91-88090-99-7
Text: Nicolas Hansson

Det är med dubbla känslor jag tar del av antologin ”There´s gonna be some trouble - the five year rooseumbook 2001- 2006”. Rooseum var emellanåt en riktigt bra kompis. Vi upplevde stora stunder tillsammans, men det hände lika ofta att vi inte delade samma syn i allt. Då kunde det gå flera månader tills vi träffades igen. Ibland var du lite onödigt omständlig och självupptagen, men alltid öppen och påhittig. Som de flesta andra relationer, växer man med tiden ifrån varandra och går skilda vägar. Allt det där sker först lite omärkligt, man ses inte lika ofta och tappar kontakten för att slutligen förlora intresset för varandra.
      Jag led de sista åren med Rooseum, det var som en riktigt bra kompis som tappade fart och perspektiv. Ändå måste jag konstatera att när jag själv ser tillbaka på åren med Rooseum, så är "mitt Rooseum" det jag upplevde när Charles Esche var intendent. Visst var jag en hyfsat trogen besökare även under Lars Nittves och Bo Nilssons tid men det var mer som ung medelklasspliktig söndagsbesökare i full beundran för amerikansk popkonst och William Wegmans charmiga weimaraner. Amerikansk popkonst är något som jag numera flyr i panik för. Weimaranerna är dock fortfarande charmiga men inte särskilt spännande.
       Så därför tillhör jag inte de som idealiserar Rooseums 90-tal. Den sena 80-tals perioden med finansmannen Fredrik Roos vid spakarna är desto mer intressant för sitt pionjärskap och sin idealism men det känns alltför långt tillbaka i tiden. Mitt Rooseum börjar på allvar runt millennieskiftet.

När jag nu håller boken i min hand och tar del av allt som har hänt mellan 2001 och 2006, blir jag häpen och lite rörd. Jag hade inte riktigt väntat mig det. Att få allt detta samlat på ett bräde ger ett oväntat perspektiv. Det är som att bläddra i ett familjealbum. Jag påminns om verksamhetens öppenhet och det icke hierarkiska anslaget. Rooseum gick från att vara en rik mans leksak till att bli ett dynamiskt aktivitetshus där måleri och elektronisk musik huserade i samma byggnad. Till slut blev museet dock alltför självupptaget och kraftlöst. Paradoxen blev att ju mer man försökte få publiken involverad och engagerad desto mer tappade man den. Kanske var det lika bra att det faktiskt tog slut. Chefen och arkitekten bakom det hela, Charles Esche, gick vidare och det fanns inget riktigt ledarskap kvar. Dåligt ledarskap utmärkte också den lokala socialdemokratiska hegemonin. Socialdemokratisk kulturpolitik har som bekant ett ambivalent förhållande till samtidskonsten. Den vill mycket gott men begår ofta misstag i sin strävan att bli älskad och omtyckt av alla.

Allt annat som heter Rooseum i framtiden har inget att göra med det som har varit. För min del spelar det ingen roll om en välbeställd reklambyrå eller en filial till Moderna Museet flyttar in. Det är dömt att bli historielöst och visionslöst hur man än anstränger sig. Men den nu utgivna boken är ett viktigt dokument för framtiden. Liksom konstakutens antologi som kom för ett par år sedan fungerar den som en inspirationskälla snarare än en minnesteckning.
      Vilka var då höjdpunkterna under dessa år? Det finns en hel del, framförallt tycker jag att de stora kollektiva utställningarna var slagkraftiga och utmärkande. "Vi-intentional communities" (2001) och "Whatever happened to social democracy" (2003). Ändå minns jag nog bäst det stora kalaset med thailändaren Surasi Kulsowongs utställning ”No conclusion” - en orgie i ryggdunk, underhållning och kaos och alla hade kul. Men det var strax innan baksmällan och torgskräcken tog vid.

Malmö 2008-02-27 © Nicolas Hansson

Omkonsts startsida


 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text