www.omkonst.com:
Saatchi öppnar kinesiskt
Saatchi Gallery, Chelsea, London, återöppnat i oktober 2008
"The Revolution Continues: New Chinese Art ", 11/9 2008 - 4/1 2009
Text: Leif Mattsson
Den fashionabla Londonstadsdelen Chelsea är sedan i oktober 2008 Saatchi Gallerys nya hemvist. En helt logisk placering med dubbla exponeringsytan jämfört med de tidigare lokalerna i County Hall. Charles Saatchi, den konstintresserade miljonären, bjuder här på nyrenoverade luftiga utrymmen med fri entré som generös bonus.

Saatchi Gallery, Chelsea

Saatchi Gallerys nya lokaler är spatiösa och ljusa, med laserade trägolv, vita väggar och direkt dagsljusinsläpp i flertalet av rummen. Tack för det, säger vi besökare med ömma fötter, onda ryggar och färgkänsliga ögon. Måtte trenden med stumma grå betonggolv och hård lysrörsbelysning äntligen vara över. Saatchis val av inredning känns mer i takt med tiden än hos flertalet av de gallerier och konsthallar jag besökt de senaste åren, både i Sverige och utomlands. Blandningen av äldre arkitektur och ny inredning är också mycket lyckad. Förhoppningarna inför kommande utställningar är stora, även om den nuvarande presentationen av samtida kinesisk konst bitvis känns aningen lättviktig.

Utställningsvyer från "The Revolution Continues: New Chinese Art "

En klok person har sagt att all intressant konst är provinsiell. Det tål att tänka på, kanske är det så. Men uttalandet är inte reversibelt: all provinsiell konst är definitivt inte intressant. På den aktuella utställningen "The Revolution Continues: New Chinese Art " är dock det provinsiella satt på undantag i de flesta fall. Här är det de senaste internationella konsttrenderna som presenteras - men av kinesiska konstnärer. I flera fall är det intressant, i andra känns det som en ren upprepning av den västerländska konstscenen som vi sett den under de senaste åren. Men presentationerna är mycket professionella, möjligen med undantag för måleriet som kan tyckas svagt i sammanhanget.
      Ett lysande exempel på kombinationen av provinsialism och globalism kan man se i Liu Weis korsning mellan London, New York, Rom och andra storstäder samt kinesisk småstadsarkitektur - utfört i ätbart hundgodis. Den är ett utmärkt exempel på kulturmix där S:t Pauls Cathedral har fått en något ihopsjunken pagodliknande form.

Liu Wei "Love it! Bite it!" 2005-07, ätbart hundgodis

Instant Art är annars den beteckning man skulle kunna ge några av de deltagande verken. De är intressanta som humoristiska one-liners för stunden, men sen då...? Den superrealistiska figuren av Cang Xin som slickar golvet i en av utställningssalarna skapar ett blixtsnabbt leende hos besökaren, för att ögonblicket efteråt tappa i intresse. Eller ta de dråpliga åldringarna som åker runt i batteridrivna rullstolar. Även de är naturtrogna nog att bli tagna för verkliga människor. Skrattande åser man deras tysta vansinnesfärd över det öde golvet utan att krocka med varandra. Dråpligt, javisst, och säkerligen en oerhört dyrbar installation, men med en aning fadd eftersmak.

"Old persons home", 13 skulpturer i naturlig storlek och 13 rullstolar © Sun Yuan & Peng Yu

Utan titel, 2005, olja på duk
© Yue Minjun

Om det är något som kinesisk konst under nittonhundratalet kommit att associeras med är det dess pragmatiska förhållningssätt till politik. Kinesisk politisk konst såsom den presenterats för oss i väst framstår fortfarande som ett exempel på bildmässig degenerering.
      Men på den aktuella utställningen finns naturligtvis exempel på moteld från den yngre generationen. Märkligt nog verkar det dock som om vissa av dess konstnärer anser att det är nog med att imitera det gamla maoistiska bildspråket. Återigen är det Instant Art som talar, men räcker det verkligen med att bara byta ut orden på den gamla Maoaffischen?

"Donkey", 2005, © Zang Huan

"Civilization", 2007, © Bai Yiluo

Den relationella konsten lyser här med sin frånvaro. Den verkar inte ens värd att ironisera över, åtminstone inte för de utvalda kinesiska konstnärerna. Och kanske är det ett tecken värt att notera. Annars är det inget fel på viljan till upptåg och galna påhitt.
      Men här finns även flera exempel på mer allvarligt syftande konst. Zhang Dalis uppochnedhängda människor som leder associationerna till brutal människoförnedring och tortyr är ett sådant. Bai Yiluos "Civilization" som består av ett antal antika statyer som genomborrats av jordbruksredskap är ett annat. Kanske är civilisationskritiken i det senare verket lite väl övertydlig, men trots det är det en relativt kraftfull installation.

Att tyda drömmar är aldrig enkelt, men nog verkar det som om en alldeles särskild sådan skymtar på den aktuella utställningen, den om omedelbar anslutning till den västerländska sfären genom nedtoning av den asiatiska identiteten. Det är smått tragiskt att dessa kinesiska samtidskonstnärer inte inser vilket kulturellt försprång de har gentemot väst. Gjorde de det skulle deras strategier säkerligen se något annorlunda ut. Det kinesiska kulturarvet är oändligt rikt och varierat om man ser det i ett längre tidsperspektiv. Detta blir knappast tydligt på den aktuella utställningen, och kanske är det min största invändning mot en presentation som annars bjuder på en hel del intressanta överraskningar.

London/Stockholm 2008-12-28 © Leif Mattsson

Saatchi Gallery, London | Omkonsts startsida


 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text