www.omkonst.com:
Tårar av glas
Annette Senneby, "Platser och palats", Galerie Aronowitsch, Stockholm, 5/4 - 30/4 2008  
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text

Det är nu fem och ett halvt år sedan Annette Senneby förra gången ställde ut i Stockholm (november 2002). Det är en relativt lång tid, men Senneby tar otvunget vid där hon lämnade sist - vid poesins rand. Denna gång finns även en lågmäld ledsagare i form av en diktsamling som (om man så önskar) kan ses som en del av helheten.
     "min älskade / övergår i det blå ljuset / allt försvinner / in i mörkret", läser jag.
     Det är som om Annette Senneby varsamt vill leda in oss i ett tillstånd snarare än i en betraktandesituation. Vi erbjuds att överge våra referenser och erfarenheter för att utan jämförande verktyg förutsättningslöst möta verken.

Utställningens titel "Platser och palats" leder tankarna till geografi och arkitektoniska beskrivningar, något som endast indirekt infrias. Men visst kan man se Sennebys kombination av fragment och helheter som ett slags palatsbyggen. Den återkommande vassa eggen i fragmenten, den linjalraka gränsen mellan färgytorna samt verkens inbördes placering i rummet kan mycket väl ses som tillämpningar av arkitektoniska principer. Dessutom är associationerna vagt orientaliska, vilket även avspeglas i diktsamlingen: "vi håller Buddhas hand / och betraktar kameralinsens / blinkande öga", och "Taj Mahal / svävande vit / ovanför flodbädden varmt glödande".

När betraktaren inte längre kan förlita sig på sina av konsthistorik fyllda schemata återstår endast tillståndet som scenrum för känslor och tankar.
       Jag ser plötsligt de facetterade skärvorna som ett slags tårar av glas. Och i målningarna återkommer samma avfasade form, nu som regnstänk eller svettdroppar. De blödande ärren av färg och "brännmärkena" på dukarnas hud ger vitheten en oskuldsfullhet den knappast kan äga. Och visst ser man spåren av kamp i övermålningarna; man anar att renheten och förenklingen har haft ett pris. Redovisningen är öppen, lika öppen som texten i den vita diktsamlingen - och samtidigt hermetiskt sluten.
       Senneby vänder ryggen till. Men ryggen har en struktur, en historia. Jag läser: "du knäpper upp mina knappar / vi möts i värmefältet / skulderblad / och rygg / tunn hud / hettar".

Stockholm 2008-04-10 © Leif Mattsson


 


 

 

 


170 x 165 cm © Annette Senneby


Detaljer ur två olika verk © Annette Senneby


185 x 180 cm © Annette Senneby

   
Galerie Aronowitsch | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com