www.omkonst.com:
Om offentlig konst – konst i offentliga rum
Text: Kjell Strandqvist

Gate 47
Bryssel, klockan är halv nio på kvällen, jag sitter vid gate 47 och väntar på att få gå ombord på planet till Stockholm. Avgångshallen har formen av en gigantisk flygplansvinge, elegant hållen i genomgående grå nyanser med funktionell estetik, luftkonditioneringens intrikata rörsystem i aluminium tecknar en visuellt effektfull figur.
      Utgångarna (gaterna) är placerade utefter vingens glasade sidor, rullande gångbanor anlagda i mitten underlättar för passagerarna att avverka gångsträckan. Personalutrymmen, toaletter med mera är placerade längs gångstråket i små kvadratiska byggnader. De sidor som vetter mot gångbanorna har utnyttjats för att placera konst, företrädesvis tvådimensionell. Hastigheten, med vilken man passerar dessa kuber på den rullande gångbanan omöjliggör om inte all så åtminstone meningsfull kontakt med den konst som finns att beskåda. Det är med ett visst vemod jag noterar konstens roll, som egentligen inte syns i sammanhanget.
      Är problemet konstverken eller situationen? Ett konstverk är ett individuellt uttryck, med sina skikt av betydelser och innebörder är det ett ömtåligt väsen i ett generellt arkitektoniskt sammanhang.  Det angelägnaste och mest relevanta av konstverk kan med en okänslig hantering lätt förlora kraft och mening. Här upplever jag att de konstnärliga uttryckens dekorativa sida exploaterats, fått fylla ut ett tomrum, passa in.

Objekt
Konst är objekt som skiljer sig från andra föremål och tecken i det offentliga rummet. Begreppet offentlig konst har dock kommit att dela upp konstnärliga gestaltningar på ett olyckligt sätt, som vore det en egen art.
      All konst är offentlig, på allmän plats endast i en viss mening mer offentlig, kvantitativ tillgänglighet är inte en avgörande faktor. Konstnärligt gestaltningsarbete handlar om att synliggöra iakttagelser, drömmar och idéer, emotionella och intellektuella.
      Konstnärens blick offentliggör verket, han/hon är den förste betraktaren. Det som blir sett äger offentlighet oavsett antalet blickar. Det som kan ses av en kan ses av alla; hur vi uppfattar eller levandegör det sedda är en annan sak. Konstverk tänkta och skapade för allmänna platser bör betraktas som all annan konst.

”Gryning”, Stefan Thorén, 1976, Brunkebergstorg, Stockholm

Brunkebergstorg
Om man närmar sig det triangulärt formade torget från söder, möter man en svartmålad skulptur, ett slags urverk, med riksbanken som fond. Ett knippe smala stavar strålar i form av en strut från änden av ett triangelformat plan som är framställd av en liten och en stor cirkel, vilande på ett ganska högt indraget underrede. Det är ett rätt kvistigt bygge med guldbemålade cirklar och kugghjul inflikade. Bakom det strålande knippet på samma plan, reser sig en klunga bredare plattjärn staplade i sektioner, med varierat skurna profiler genomborrade av runda hål. Den svartmålade järnkonstruktionen formar en tredimensionell bild av en soluppgång.
       ”Gryning” är en skulptur gjord av Stefan Thorén 1976, ursprungligen placerad på Medborgarplatsen i Stockholm. En placering jag aldrig riktigt förlikade mig med, den verkade utslängd på det flacka torget, hade otydlig korrespondens med arkitekturen. Den öppna platsen sög liksom musten ur skulpturen, svärtan försvann, bilden var varken stor eller liten. Den kändes spretig och riktningen inte heller lätt att uppfatta, den flöt ut på nåt sätt.
       Plötsligt, på Brunkebergstorg i Stockholm, upptäcker jag skulpturens kvalitéer. Den har vunnit i uttryck och kraft. Här i änden av torget kommer den till sin rätt, det triangulära arkitektoniska rummet skapar resonans, får skulpturen att växa och riktningen att framträda. Gående tvingas passera ganska nära skulpturen, ett rörelsemönster som gynnar upplevelsen av skulpturens materialitet. Ett svart urverk med detaljer i guld, riksbanken i bakgrunden tillför bilden en ny innebörd. Den omgivande arkitekturens färger och material förstärker också uttrycket. Skulpturen är vänd mot sin bilds naturliga motsvarighet, något man inte upplevde tidigare, möjligen kunde räkna ut. Det var en förbluffande förvandling. 

Autonomt och platsspecifikt
I arbetet med konst för det offentliga rummet finns ofta ambitionen att integrera konst och arkitektur. Ibland vill man med integrering nå längre ”nåt annat än ett konstverk”, mer platsspecifikt, en process, som man tänker sig skall generera ett annorlunda resultat. Gärna något som radikalt skiljer sig från ett traditionellt konstverk, med vilket menas objekt med självständigt uttryck som är oberoende av placering. Det fristående (autonoma) konstverket, som kan placeras var som helst, tycks motsäga idén om det platsspecifika, vilket tänks genererat av och tillkommet för en särskild plats.
      En integration mellan konst och arkitektur manifesteras heller inte alltid genom ett fristående objekt, ibland kan kollaborationen leda fram till en enhet där det är svårt att avgöra vad som är vad.
      Då och då uppstår en viss spänning mellan olika uppfattningar som har sin grund i de medverkandes professioner och ställning i processen. Därför infinner sig emellanåt vid somliga samarbeten tolkningsproblem i förhållande till föreställningen om ”konst”, ett begrepp med mycket skiftande innebörd för deltagande individer i processen. Man frågar sig var gränsen för ett platsspecifikt integrerat verk går, eller hur autonomt ett konstverk egentligen är?
      Östermalmstorgs tunnelbanestation med Siri Derkerts blästrade teckningar är ett briljant exempel på integrering, så synkoperad att konst och arkitektur bildar en odelbar enhet. Ett mer traditionellt konstverk kan man svårligen tänka sig; ett mer integrerat är det inte ofta man stöter på.
 
Uppfattningar formar tankegångar och styr val, i brist på fantasi i en komplicerad process skapas lätt ett motsatsförhållande mellan platsspecifikt och autonomt. Det är en skenbar motsättning, även om konstnärligt gestaltningsarbete har olika utgångspunkter, är resultatet ofta mer komplext och kan ses ur mer än en aspekt, all konst i offentliga sammanhang fordrar integrering.
      Gestaltande professioner, konstnärer och arkitekter, har inte samma villkor i de processer som leder fram till beslut och utförande av ett konstverk för offentlig miljö. Den spänning som finns mellan ett individuellt uttryck (konstverket) och ett arkitektoniskt uttryck, som idag till största delen är en förhandlingsprodukt, kanske bör upprätthållas snarare än reduceras. Det finns alldeles för många exempel på ambitiös konst för det offentliga rummet (platsspecifik eller autonom) som präglas av anpassning eller utfyllnad.

Stockholm 2008-03-12 © Kjell Strandqvist

Omkonsts startsida


 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text