1
  TEMA: OM TILLSTÅNDET I KONSTEN
 
 
Ulf Linde
Tanken

Men fosforescensen, Nathanael, ah! — hur skall jag tala om den? Materien är oändligt lucker för tankens liv, villigt lyder den alla lagar och är helt och hållet genomlyslig. (André Gide)

I

Att skillnaden mellan abstrakta och konkreta substantiv skulle ha någon grund i verkligheten är svårt att tro. Vad står det egentligen i de här meningarna? —

Substantiven indelas traditionellt efter betydelsen i abstrakta och konkreta. Konkreta substantiv är beteckningar för något som enligt vardagstänkandet har massa (dvs. som kan vägas, ses, vidröras etc.), t.ex. personer, föremål, material etc. eller grupperingar av sådana. Abstrakta substantiv är beteckningar för något som enligt vardagstänkandet saknar massa: idéer, yttranden, egenskaper och tillstånd, processer, tidpunkter etc.
(Svenska Akademiens grammatik, del 2, sid. 27.)

Att påstå att skillnaden mellan abstrakta och konkreta föremål är tagen ur luften vore dumt. Man kan ställa ett glas på ett bord men inte på en idé — så långt är vardagstänkandet oantastligt. Men vad betecknade substantivet bord i meningen jag just skrev? Hade bordet ett, fyra eller flera ben? Var det runt eller fyrkantigt? Hur mycket vägde det? — eller, vilket är detsamma, vilken var dess massa? Under detta famlande efter vad ordet betecknar inser man snart att det bara står för en idé: för klassen av alla de konkreta föremål som kallas bord.
     En klass är definitivt en abstraktion. Och i så fall är substantivet bord lika abstrakt som substantivet primtal. Det gäller alla substantiv — de betecknar klasser och aldrig konkreta ting.
     En klass utgörs av många ting. Platon kom in på det i Staten:

— Vi säger, sade jag, att det finns många ting som är sköna, många som är goda och så vidare med alla andra, och så särskiljer vi dem med ord.
— Ja.
— Vi säger också att det finns något som är det sköna
självt, det goda självt och så vidare med alla ting som vi just förutsatte att de var många: vi vänder nu på saken och förutsätter att det finns en idé för varje ting, en enda, och kallar den för det som är. (Jan Stolpes översättning)

När vi särskiljer ett ting med ord — kallar tinget för bord till exempel — hänför vi tinget till dess ”idé”. Vi klassificerar det helt enkelt; först då är tinget ett bord. — Det händer att man i halvdagern en sommarnatt ser något utan att veta vad man ser — en buske, en gråsten, ett sovande djur eller kanske en människa som hukar sig? Så vet man plötsligt vad man ser: det var bara en sten. — Vad hände när man blev säker? När man visste vad det var som syntes?
     ”Bara en sten...” — det är ett alltför ofullständigt påstående. Det borde ha hetat: ”Det här är bara ett exemplar av de många ting vi kommit överens om att kalla stenar.”
      Och likafullt — stenen där borta i halvdagern tycktes av sig själv ge sig tillkänna som en sten, som om ens famlande klassificeringar inte kom den vid. Den visade sig bara vara vad vi kallar den för.
      De fosforescerande siffrorna på gamla urtavlor tycks på liknande sätt lysa av sig själva i mörkret, som om ljuset vore deras. Men ljuset är inte deras, det är lånat och acku­mulerat dagsljus. Vad tingen ”är” är de heller inte av sig själva. De fosforescerar bara av våra klassificeringar, av den mänskliga tankens ljus.
      Av ljuset från substantiven.
      Vi har glömt att vi en gång lärde oss kasta det ljuset genom att lära oss tala, genom att fästa ord vid ting. Glömskan kunde förklara hur vi kan tro att en sten skulle vara en sten oss förutan.
      Materien är oändligt lucker för tankens liv...

II

När narkosen släppte stod jag i dörren till ett svagt upplyst rum där allt var gråaktigt grönt. Därinne pågick en bjud­ning av något slag, sorl från en massa människor, klirr från bestick och glas. Som en uppmjukning inför min entré svängde jag högra benet av och an som om jag övat ett danssteg. Det gick galant. Sedan minns jag ingenting.
      Det bör ha varit natt när jag vaknade till igen och såg en teve som sände hoppande linjer som pep. Efter ett tag hade jag somnat ifrån den.
      Senare — ovisst om det rört sig om timmar eller dygn — väcktes jag av en sköterska och var då helt klar över att jag befann mig på Karolinska Sjukhuset. Jag kom ihåg att jag forslats dit i ambulans från Sankt Göran, en färd från Kungsholmen till Solna. Men i det flacka gryningsljuset gjorde minnet inget nämnvärt intryck. Det glittrade till ibland som en daggig spindelväv, men utan att rå på för­vissningen att jag var kvar på Kungsholmen. Det var där jag vaknade, inte alls i Solna. Jag tyckte själv att det var konstigt men somnade om när sköterskan var färdig med att byta dropp.
      När jag vaknade nästa gång bländades jag av ett starkt, vitt vårljus som fyllde rummet. Jag fick för mig att jag befann mig nära havet och trodde att jag hämtats till Salt­sjöbaden, att jag kommit dit i ett dödstyst flygplan som, innan det landat i sjukrummet, svept över en park med hårt hamlade plataner, ännu utan löv. (Flera månader efteråt såg jag ett fotografi av parken. Den fanns på Mathildenhöhe i Darmstadt, men på fotografiet hängde de torra fjolårslöven kvar.) Kanske hade jag förlorat hörseln, för när sköterskan på nytt bytte dropp uppfattade jag inte ett ljud.
      Det var mörkt när jag vaknade tredje gången. En svag nattlampa lät mig urskilja rummet jag låg i, och jag var åter klart medveten om att jag befann mig på Karolinska Sjukhuset. En susande ventil uppe vid taket — den hördes mycket väl — hotade att suga in mig och blev alltmer förfä­rande ju längre jag stirrade på den. Eller den på mig, för bakom spjälorna anade jag en demon som jag aldrig skulle rå på. I dunklet under ventilen tyckte jag dessutom att folk kom och gick, det lät åtminstone så — tassanden utifrån korridoren kanske? Blicken ur ventilen och de främmande varelser som sprang omkring i mörkret gjorde mig skräck­slagen och jag tryckte på en lysande röd knapp på natt­duksbordet. En sköterska kom in. Hon förstod hur det var fatt och gav mig några lugnande tabletter, bytte dropp och försvann. Synerna fortsatte, men jag blev likgiltig för dem och kunde somna om.
      De två dygn som följde upprepades scenariot i detalj, exakt samma förflyttningar, exakt samma nattliga ångest och samma tabletter. På tredje dygnet överraskades jag inte längre av vad som hände, som om den ohyggliga ord­ningen varit oåterkallelig — trots att den ”vanliga” verklig­heten gång på gång glimtade till och fanns; den var inte verkligare än allt det andra.
      På fjärde dygnet bleknade de besynnerliga föreställning­arna bort; kvar var bara tunna minnesbilder som gled som skuggor i rummet. Det vanliga återkom, kristalliserade ut, och jag var vaken allt längre stunder.
      Och jag märkte att mitt högra ben, det jag övat danssteg med, var förlamat.

— — —

Detta hallucinatoriska kaos rymdes hela tiden inuti sjukrummets kub — målad betong, plast, rostfritt stål, sanitetsporslin, fönsterglas och utanför glaset hundratusentals murade tegel, gräsmattor, grus, träd...
      Allt detta fanns, men det gick inte att hålla kvar vad som fanns. Alla beteckningar, alla substantiv, rann av som vatt­net på en gås. Eller om man vill: den luckra materien sög lika villigt upp de orimligaste beteckningar som de rimligaste — bara för att i nästa ögonblick stöta bort alltsammans, svettas ut det. Lars Ahlin har beskrivit tillståndet precist:

      Vad jag såg? Något som är vad det är. Inga predikat, inga attribut, inga namn       eller titlar gick att fästa vid detta något så att det vände sig mot mig i fattbarhet       och distinktioner.

Han hänvisade till 2 Mos. 3:14, bibelstället där Mose hör Jahve tala ur den brinnande busken: ”Jag är den jag är.”

— — —

(Utdrag ur en sjukjournal.
De medicinska facktermerna är här översatta.

71-årig man med åderförkalkningssymtom som föranlett kärlröntgenundersökning 17/4 2000; i anslutning till undersökningen har patienten insjuknat i blodförgiftning. Smärtor i höger sida, bäckenregionen och korsryggen. Bilden tyder på blödningskomplikation. Odlingsverifierade gula stafylokocker. ——— Den 2/5 överförs patienten från S:t Görans sjukhus till Karolinska för operativ åtgärd. ——— Patienten opereras halvakut 2/5 då hans blodvärden ånyo sjunkit och man misstänker ny blödning. Man utrymmer
då över l liter blod och koagler från hela området. ——— Efter detta en viss förbättring. Försämras ånyo 5/5, varvid en ny operation utförs. ——— Han har 60 i tryck och det har blött ut en hel del i sängen. En mycket stor blödning; man kommer upp med hela underarmen i såret. Höger ljumskpulsåder är i det närmaste söndertrasad och det är mycket svårt att få kontroll över blödningen. ——— En cross-over bypass sys från vänster till höger. Efter detta ingrepp ingen ytterligare blödning och såret acceptabelt. ——— Fötterna rosiga med fin kapillär genomblödning. 17/5 ——— en partiell förlamning av höger ben vilken bedöms vara orsakad av en blodutgjutning som trycker på nerverna ——— dessutom har patienten en tendens till reaktiv depression. Psykkonsult har ingenting att tillägga. 25/5. Patienten uttrycker väl sin känsla av likgiltighet inför sin situation.)

III

Den 13/10, en fredag, forslades han i rullstol till Harald Lyths utställning på Konstakademien. Han tyckte om Lyths måleri och ville se vad han gjort sen sist. Väl däruppe lade han först märke till färgen. Han hade knappast tänkt på den förut, men nu var den där. Ofrånkomligen, tyckte han.
      En vacker hängning hade fått den att synas och nu kom den emot honom som ett vinddrag, mjukt och tyst. Men han märkte att han satt för lågt och bad om hjälp att resa sig för att se bättre — för att skaffa sig Översikt, som en av målningarna hette. Först hade han tyckt att han bara sett platta fläckigheter, men från den högre positionen var det som om han såg ner på en scen från andra raden; det mesta tycktes utspela sig på ett golv sett snett uppifrån. Även om han inte kunde se vad som utspelade sig; allt ver­kade insvept i ett eget dis.
      Han visste alltså inte vad han såg. Och ändå märkte han att det syntes bättre om han stod upp. Han undrade varför men kom inte på något svar; det fick vara.
      Av en slump kom han att stanna framför en målning som hette Speglingar och medan han tittade kom den sympatiske konsthandlaren Gunnar Olsson, som ordnat utställningen, och berättade att Curt Asker tyckt att den liknade
en näckrosdamm av Monet en regnig höstnatt. Visst! — det syntes ju...
      Och så kom Harald Lyth själv upp till utställningen. Diskret lade han sig i samtalet och menade att Curt Askers kommentar, som alltid, var träffsäker men att han själv inte ens tänkt på en vattenyta när han gjort målningen.
— Det var en relief av Donatello jag tänkte på, men sen förstod jag ju precis vad Curt menat.
      Han med rullstolen förstod med en gång vad Curt Asker sett. Men han förstod inte Harald Lyth.
       Så blev han trött och satte sig. Genom hans hjärna for alla de otaliga lufttunna bilder som han nyss projicerat på målningarna för att fatta vad han sett. Han hade till exem­pel sett den som:

      1. Sorgsen dam på en bänk.
      2. Spinnfiskare på en brygga.
      3. Man som går utanför ett solkigt fönster vars övre högra ruta tvättats.
      4. Genomskinligt krucifix av tidig syrisk-irisk typ med Kristus i tunika —

och så vidare. Återigen sett som från andra raden.
      Han brukade göra så inför så kallat abstrakt måleri för att uppfatta om teckningens rytm var naturlig eller ej. Men den här gången hakade projektorn upp sig. Filmen gick av. Han begrep ingenting av vad han såg. Ändå var han inte blind.
      Det var inte ens en bild han såg, allra minst någon sorg­sen dam på en bänk. Det var som om han själv inte fun­nits; det enda som var kvar var det som var vad det var. Och det var inte tänkt luft.
      Det fanns till.

”Att se något som något...” —— Wittgenstein försökte ringa in vad det innebar, och ett av hans vackraste försök löd:

      Det är som om en föreställning kom i beröring med synintrycket och för en stund dröjde där.

En efter en dök föreställningarna upp: damen på bänken, spinnfiskaren, figuren utanför fönstret, krucifixet... De dröj­de en stund och försvann.
      Ett sådant seende blir rastlöst eftersom beskrivningarna ideligen stöts bort av det beskrivna, de fastnar inte. (Åtminstone inte på Lyths bild.) Föreställningen gouache fastnar visserligen, men den är fullständigt poänglös eftersom den kväver vad som syns: kväver bilden — alla andra föreställningar som det guldgula tinget annars kunde ha kommit i beröring med. Att se något som en gouache är att inte se någon bild alls.
      Vad är då detta något som ses som något? — Det kan bara vara det som är vad det är. Eller för att citera ett av Wittgensteins mest berömda påståenden:

      Det outsägliga finns visserligen. Detta visar sig, det är det mystiska.

Och i så fall är det mystiska inget underligt. Det existerar vägg i vägg med föreställningarna om vad det är. Som sub­jektet existerar vägg i vägg med predikatsfyllnaden, skilda åt bara av det lilla ordet ”är”.
Vad mannen i rullstolen upplevde var att alla klassifice­ringar, alla begrepp — om man vill alla substantiv — dunsta­de bort från vad han såg. Kvar var bara det som var vad det var; och det var ingenting underligt.

      ”... som när en jazzmusiker improviserar”

— bisatsen undslapp Lyth uppe på Konstakademien; han menade att det var så han arbetade.
      En jazzmusiker som verkligen improviserar — alltså inte bara spelar redan inövade fraser — vet inte vad han gör. Så snart han får en idé om vad han skall spela tvingas han överge den. Det blir aldrig precis som han tänkt. Instru­mentets egen tröghet gör att hans idé genast desavoueras, och denna ljudets avvikelse från idén alstrar just den energi som driver improvisationen vidare. Han förlorar kontrollen redan efter några få takter; resten blir bara försök att åter­vinna balansen efter snävandet på första frasen.
      En improvisation är egentligen bara en serie korrigeringar.
      Men vad tvingar fram korrigeringarna? — Att ljudet blev fel? Men det skulle innebära att det också funnes ett rätt ljud. Och hur skulle det i så fall låta? Musikern anar det inte...
      Ett kryptiskt men underbart svar lämnades en gång av Duchamp: ”En oanvänd tändsticksask är lättare än en redan påbörjad eftersom den inte skramlar.” — Att improvisera är som att stoppa tillbaka stickorna i asken, en efter en, tills den blir tyst, lätt.
      Harald Lyths lätthet är av det slaget. — Han menade förmodligen att vad han gjorde för honom själv måste kän­nas lika oanvänt som papperet han börjat på. Lika blankt. (En tom tändsticksask skramlar heller inte.)

IV

Den materiens porositet som Gide slogs av, detta att det som syns absorberar tanken på det som syns, är inte hela sanningen om konstens materia. Orden, ljuden, de synliga formerna har också en förmåga att stöta bort de idéer som tvingas på dem. När bortstötningen sker ställs läsaren, lyssnaren, åskådaren inför något som han eller hon inte vet vad det ”är”.
      Teologerna talar ibland om en så kallad apofatisk tradition, en som hävdar att Gud inte kan fattas genom några mänskliga attribut. (Termen återgår på ett grekiskt ord för förnekelse; den mänskliga tankens allmakt förnekas, inte Guds.)
      Kunde man inte tänka sig en apofatisk estetik? En som hävdade att ett konstverk måste ha en stum, omed-delbar inre kärna om det skall överleva? Något liknande vad Mose fick höra ur den brinnande busken:

      Jag är har sänt mig till eder.

Jag är — inget mer, ingen predikatsfyllnad, inget substantiv. Om det hade talat kunde ett ägg ha sagt detsamma.

Stockholm 2003
© Ulf Linde, ledamot av Konstakademien och Svenska Akademien

Texten är tidigare publicerad av Svenska Akademien:
Tal och texter 20 december 2003

1
Konstnärsnämnden |  Om projektet   |   Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text