www.omkonst.com:
Ikonen avklädd av sin curator, till och med
Andy Warhol, "Andra röster, andra rum", Moderna Museet, 9/2 – 4/5 2008
Text: Leif Mattsson
"Andra röster, andra rum" heter Moderna Museets stora vårsatsning med över sjuhundra objekt av konstnärsikonen Andy Warhol. Det är en fascinerande sammanställning, väl i klass med det bästa som visas på internationell nivå. Utställningen är ett samarbete med Stedelijk Museum i Amsterdam och markerar samtidigt fyrtioårsjubiléet av den stora Warholutställningen på Moderna Museet, 1968. Den tyska curatorn Eva Meyer-Hermann öppnar för en nytolkning av en av 1900-talets mest inflytelserika konstnärer.

"Self-Portrait in Drag", 1980, polaroidfoto
Founding Collection The Andy Warhol Museum, Pittsburgh © The Andy Warhol Foundation for the Visual Arts, Inc

 

"Dansdiagram (Foxtrot)", 1961
© The Andy Warhol Foundation for the Visual Arts, Inc

Det första man möts av är de svävande silverballongerna (Clouds), som till skillnad mot på utställningen 1968 faktiskt svävar i luften. Den dråpliga historien om dessa liksom om citatet "fifteen minutes of fame" kan man läsa i Olle Granaths inledande katalogtext. En text som väl återger det avslappnade förhållandet till original och kopia som präglade 1960-talets konstliv.
     Efter molnen kommer så den visuella "chocken": en hel sal fylld av filmprojektioner, tv-monitorer, målningar, teckningar, illustrationer, skivomslag och rent "skräp" som Warhol samlat på sig under åren (det senare under namnet Time Capsules).
     Utställningens curator Eva Meyer-Hermann har valt att indela presentationen i det hon kallar Filmscape, TV-Scape och Cosmos (teckningar, målningar och objekt) - en klok uppdelning som samtidigt öppnar för intressanta nytolkningar. Den ofta förekommande och gravt stereotypa bilden av Warhol som i första hand upphovsman till de dekorativa kändisporträtten i screenteknik (Marilyn Monroe t.ex.) är klart problematisk. Porträtten har visserligen gett honom en folklig acceptans, men inte självklart bland de aktiva konstnärerna. Personligen ser jag dessa porträtt främst som ett kommersiellt sidospår, speciellt när man som på den aktuella utställningen får möjlighet att ställa dem i förhållande till hela det warholska konstnärskapet.

"Empire", 1964, 8 timmar 5 minuter
© The Andy Warhol Museum, Pittsburgh, PA, a museum of Carnegie Institute. All rights reserved

 

"Blow Job", 1964, 41 minuter
© The Andy Warhol Museum, Pittsburgh, PA, a museum of Carnegie Institute. All rights reserved

Att påstå att Warhol var en dubbelnatur är en grov underdrift. Hans personlighet är snarast minst fyrdubbel, även om delarna kan sägas dra åt likartade håll. På Moderna Museets utställning försöker man inte dölja denna kluvenhet, snarast tvärt om. Här visas åtskilliga prov på hans fäbless för kändisskap och ytlig konversation samt hans provokativa antiintellektualism. Men bortser man från de mer spektakulära uttalandena (som inte alltid ens är Warhols egna) och exempelvis fokuserar på den tidiga filmproduktionen får man en helt annan bild av konstnären. Dessa sextiotalsverk är mycket experimentella med en tydlig påverkan av både europeisk och amerikansk konst- och undergroundfilm. Den kommersiella aspekten är också obefintlig. Filmerna har klara homoerotiska över- och undertoner liksom en (ganska aningslös) drogromantisk stämning. Warhol förbjöd senare visningen av vissa av dessa filmer; kanske ansåg han att de skulle skada hans karriär senare i livet.
     Personligen ser jag först i dessa verk den obefläckade avsikten, som exempelvis i den en och en halv timme långa filmen med Henry Geldzahler. Här finns inget kommersiellt syfte, snarast ett intresse för det djupt mänskliga. I just den här nämnda filmen kan man se hur Geldzahler förändras från en självklart statusbärande person (intendent för samtida konst på Metropolitan Museum of Art, New York) till att efter någon timme ha sjunkit ihop till ett ömkligt och uttråkat litet barn.

inter/VIEW, Vol. 1, No 1, 1969,
James Rado, director Agnes Varda, Jerome Ragni & Viva on the set of Lion´s Love, 1969.
Interview Magazine, courtesy Brant Publications, Inc

 

"Marilyn i svart och vitt", 1962
© The Andy Warhol Foundation for the Visual Arts, Inc

Utställningens avdelning med måleri, teckning och objekt (Cosmos) känns något nedtonad, kanske som en sidoeffekt av att filmavdelningen är så lyckat exponerad. På den senare kan man fascinerad vandra runt bland svävande filmprojektioner, medan Cosmos får hålla sig till en mer traditionell hängning på väggarna. Dessa används visserligen i hela sin yta, men en markering av de nitton filmerna som utställningens "centerpiece" är tydlig - och begriplig.
      För att lyckas presentera denna sönderälskade ikon på ett nytt och intressant sätt krävs en sällsynt stark vilja och en djup kunskap om hela konstnärskapet, något som curatorn Eva Meyer-Hermann tycks ha. Man ser sällan så omfattande nytolkningar av redan kanoniserade konstnärers verk. Om bilden som här presenteras är sann eller inte är mindre intressant. Den är tillräckligt trovärdig som en ömsint "avklädning" likt den ungkarlarna sägs utföra i Duchamps verk "La mariée mise à nu par ses célibataires, même", för att ta en liknelse från en annan av nittonhundratalets stora ikoner. Men för besökaren på Moderna Museet är metaforen egal. Det räcker med att bara vandra runt för att själv finna sina personliga guldkorn bland de över sjuhundra objekten som visas.

Stockholm 2008-02-13 © Leif Mattsson

Moderna Museet | Omkonsts startsida


 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text