www.omkonst.com:
Fimeul Destruksjen
Karin Wikström, Italienska Palatset, Växjö, 19/11 – 13/12 2008
Text: Susanna Slöör

skriv ut denna text

För att lyckas som komiker måste man ha något att säga, tekniken att framföra detta och en personlighet som folk tycker om. Sällan har någon alla tre egenskaperna, enligt Henrik Schyffert. Som lyckad målare måste man i analogi vilja säga något, ha tekniken att framföra detta och en intressant personlighet att ösa ur. Karin Wikström äger en sådan välbalanserad kombination, vilket hon är tämligen ensam om idag.

Det föll sig så att mitt föredrag bokades in i anslutning till Karin Wikströms vernissage på Italienska Palatset i Växjö, glädjande för mig som entusiastisk beundrare. Mitt bättre jag säger att en visad återhållsamhet vore på sin plats, för att inte i text efter text krama sönder detta unika konstnärskap. Problemet är att Karin Wikström alltid förmår att höja sig över förväntningarna. Så även denna gång. Det är en remarkabel häxbrygd som kokar i henne. Och soppan blir bara mer och mer nyanserad och smakrik för varje ny utställning.

Det yviga fäktandet med ståfräsar, sablar och bandyklubbor är den här gången mer nedtonat. En och annan slak lem hänger avvaktande och lurpassande.  Burleskeriet är sällan långt borta och händelserna vilar – men på språng - i figurernas och betraktarens gemensamma blick. Ofta radar bildernas invånare upp sig likt bandmedlemmar på en scen. Djävulsorkestern med sina tre sexor fladdrande ovanför sig verkar dock ha mycket gemensamt med ”frälsis”-trion några rutor längre bort. Solisten i mitten tar sig obekymrat ton, utan nämnvärd känsla för medhörning. ”Fimeul Destruksjen” står det att läsa ovanför ett annat gäng, som nöjt väntar på att överrumpla omgivningen.

Karin Wikström lagrar och lagar till sina historier som om världen vore en lök. Skal efter skal avlyssnas och undersöks med omsorg. En detalj eller nyans från tidigare bilder förskjuts och förstoras, så att berättelserna hakar i varandra men ändå upprätthåller ett oberoende.  Man minns och påminns om tidigare scener och anar vad som skulle kunna ske. Ändå är det påfallande hur mötet med varje nytt avtäckt rum förmår överraska och hänföra.  

Stockholm 2008-09-26 © Susanna Slöör


 


 

 

 


Utan titel, akryl på pannå © Karin Wikström


Utan titel, akryl på pannå © Karin Wikström


Utan titel, akryl på pannå © Karin Wikström

   
Italienska Palatset, Växsjö | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com