www.omkonst.com:
Darwin och skulpturen
"Prima Primat. I Darwins fotspår", Skulpturparken i Ängelsberg, t.o.m. 27/9 2009
Text: Kristina Mezei

skriv ut denna text
© Torsten Molander, "Efata" © Peter Tillberg, "Trattgubbar"

Utställningar i naturmiljö söker ofta gestalta platsens ande, genius loci, som något tidlöst och säreget. Därför är det befriande att årets skulpturpark i Ängelsberg i norra Västmanland andas både publikvänlig humor och lekfullhet. Ändå lyckas det breda anslaget behålla den starka kopplingen till kvalitet och gediget hantverk.
      Ett stenkast från världsarvet Engelsbergs bruk börjar årets skulpturpark i Ängelsberg. Det är sjunde gången och den nya curatorn, skulptören Maria Koolen Hellmin har satsat på Darwinjubileet. Med sin vana att jobba i offentliga miljöer har hon skapat en samling som anspelar på livets uppkomst och utveckling, eventuella felsteg och möjligheter som kanske inte blivit av under tidsrymdernas lopp.

Det hela hålls samman av mystiken kring vattnet, dess stillhet eller forsens brus. Här finns växternas knoppande, amöbornas fisklikhet,  djurens lekfullhet, fåglarnas dristighet och även utomjordiska aliens som tycks ha stannat på ett burleskt Kalle Anka-stadium. 
     Detta senare är Peter Tillbergs bidrag. Fyra "Trattgubbar" reser sig i det höga gräset med slingrande färggranna kroppar, uppspärrade ögon och gapande stora munnar. Visst skulle de kunna finnas, som förvuxna maskar, halvt om halvt underjordiska invånare! Det blir med konstens och inte evolutionens hjälp som de nu får liv.

Vandringen i Skulpturparken följer ån som efter en böj mynnar ut i Kvarndammen. Änderna får sällskap av Anita Wohléns envisa svanar i sjön. Området bevakas av två apor. Torsten Molanders "Efata", en gorilla med förebild i Kolmårdens djurpark, utstrålar lugn och spänst, godmodighet och klokhet. Tyngden och slutenheten i det stora huvudet motsägs av kroppens smidighet. Utan sockel utgör den samtidigt en lekskulptur för barnen. Det upptrampade gräset skvallrar om hur den har använts. Nygjuten, denna gång i betong i stället för brons, har skulpturen en inbjudande gråskimrande yta. 

Längre ner, vid områdets andra ingång sitter Sture Collins lilla "Apan" uppflugen på en rostfärgad kolonnstump. Apan vilar på en dödskalle och med en gest som lånad från Rodin, med hakan i ena handen och ett äpple i den andra, begrundar den, ja, kanske just sitt förhållande till människan. Jag anar en underton av filosofisk ironi. Det understryks av det intrikata spelet mellan rum och håligheter i apans kroppshållning, de komplicerade mellanrummen mellan armar, händer, bål, ben och fötter, som lockar ögat på en lustfylld promenad. 
     Sture Collins andra bidrag är "Den filosofiska bänken". Två små gubbar sitter i utkanten av en stenbänk. Hopkrupna, med uppdragna ben och huvudena vilande över knäna riktas deras plirande ögon och stora näsor både mot vattnet och himlarymden mellan trädens grenar. Här får de vuxna slå sig ner och ge sig tid till eftertanke.

Då upptäcker man ett rosa trassel över vattenytan längre bort. Det är "Maskarnas kärleksliv" av Anna Molander som håller på att annekteras av näckrosbladen. Den textila mjukheten ändrar skepnad med vindarnas och vågornas spel. Det gör inte hennes järnskulptur längs stigen, tungt nerbäddad i marken: en tredelad "In-s-ikt", en insektsliknande struktur som gåtfullt liknar bruksting som kunde ha sin härkomst i den närbelägna berömda multimmerhyttan.

Mystiken kring vattnet fångas av både Renée Lord, Britt-Lis Lindqvist och Carina Wallert. Britt-Lis Lindqvist har valt att jobba i vattenbrynet, på alarnas stammar som växer på små öar och längs stranden, med rötterna direkt i vattnet. Hennes tygnystan, textila vrilar, i skiftande färger ger naturen en extradimension. Invanda begrepp får omprövas och sinnena skärps.
      Carina  Wallerts djurmasker fästes på stolparna över sluss och bro. Vackra begärliga bronspjäser varav flera stals redan efter någon vecka. Trots att ett par återfanns sitter nu endast fotografier på den ursprungliga platsen.
      Detta påminner om den offentliga konstens utsatthet. Kraven på konstens tillgänglighet, som en följd av ambitioner vad gäller folkbildning och underhållning, är ständigt höga. Säkerhet och teknisk hållbarhet är viktiga aspekter som allt som oftast skyms av diskussioner kring kvalitet och teoribildning.

Skulpturparken i Ängelsberg innehåller flera verk från tidigare år. Hit hör Lars Vilks "Servicetornet Livslögnen" som i år snarare får rollen av aphus med ännu en gorilla av Torsten Molander vid dess trappa. Göran Häggs lustiga bronshund tycks ha kommit i rusande fart till den spegelpyramid som för tre år sedan byggdes av Oleg Nourpeissov. Hunden, ett mer naturligt inslag i Häggs experimentella värld med ofta storslagna verk, spjärnar mot, bromsar in och ser sin spegelbild. Än en gång ställs frågor om var vi kommer ifrån och vad som kan definieras som verkligt.
      Skulpturparken har fått en anstrykning av djurpark i år. Det har blivit ett självskrivet utflyktsmål. Humorn får konstvana besökare att sänka garden och barnen att stoja runt. Konsten skänker samma aktiva vila här så som den gestaltas i Eric Langerts "Fru Krokodil", byggd av sommardäck. Vilande sluter den svansen kring en sten mitt i ån. Endast de röda ögonen ger en vink om att vilan och njutningen är full av energi.

Västerås 2009-07-12 © Kristina Mezei (Text och foto)

Deltagande konstnärer: Sture Collin, Göran Hägg, Eric Langert, Britt–Lis Lindqvist, Renée Lord, Anna Molander, Torsten Molander, Peter Tillberg, Carina Wallert, Anita Wohlén.


 


 

 

 


© Sture Collin, "Apan"


© Sture Collin, "Den filosofiska bänken"


© Anna Molander, "Maskarnas kärleksliv"


© Britt-Lis Lindqvist, "I vattenbrynet"


© Göran Hägg, "Hunden"


© Eric Langert, "Fru Krokodil på sommardäck"




Skulpturparken i Ängelsberg | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com