www.omkonst.com:
Ensor, masken och människan
James Ensor, Musée d´Orsay, Paris, 20/10 2009 - 4/2 2010
Text: Kerro Holmberg

"L'Intrigue", 1890, olja på duk, 90 x 150 cm
Musée Royal des Beaux Arts, Anvers, Belgique. © ADAGP, Paris 2009

”Två skalliga som slåss om en kam” med de orden lär Jorge Luis Borges ha kommenterat det då pågående Falklandskriget. Sentensen kommer för mig inför James Ensors målning ”Squelettes se disputant un hareng saur” utförd 1891. Lika fixerad som vår tids Damien Hirst är vid dödskallen som metafor för idioti och ofrånkomlig mortalitet var den belgiske konstnären James Ensor drygt hundra år tidigare. Kranierna arbetar sin väg fram genom hans egen hud i självporträtt efter självporträtt. De lever, ja, paradoxalt nog, och jävlas med såväl människor som deras masker och förställningar, med såväl samhällspotentater som med konstnären själv ensam i sin ateljé bland guldinramade tavlor och med palett och pensel i fullt arbete. Det tittar ögon ut ur Ensors kala kranier.

"Squelettes se disputant un hareng saur ", 1891, olja på trä, 16 x 21,5 cm
Bruxelles, Musées royaux des Beaux Arts de Belgique
© MRBAB, Bruxelles © ADAGP, Paris 2009

Född 1860 i Ostende och med en usel skolgång i bagaget börjar han sina konststudier redan som 15-åring. Snart ingår han i Ostendes konstliv och i synnerhet i den så kallade XX-gruppen, som innefattade såväl målare som skribenter. James Ensors konstnärskap är märkligt på många sätt, men ett av dessa är den oerhörda och närmast övermänskliga utveckling som hans måleri genomgår under loppet av endast några få år, säg mellan 25-30 års ålder.

"Squelette peintre", 1895 eller 1896
olja på trä, 37,7 x 46 cm
Musée Royal des Beaux Arts, Anvers, Belgique
© ADAGP, Paris 2009

"Autoportrait au chapeau fleuri"
1883, olja på duk, 76,5 x 61,5 cm
Ostende, Kunstmuseum aan Zee
© ADAGP, Paris 2009.
Photo Daniël Kievith

Färgskimrande och smultna stilleben samt porträtt, ofta i helfigur, dominerar det första rummet i den pågående utställningen på Musée d´Orsay i Paris (t.o.m. den 4/2 2010). I porträttet av fadern fixerar jag de blänkande skorna som lätt går att se som ansikten/masker. Det finns i Belgien en folklig tradition av maskspel, ett slags borgerliga alter ego-utklädningar, i lätt grotesk form. Dessa kan, liksom också de exempelvis japanska masker som fanns till försäljning i mosterns kuriosabutik i Ostende, ha haft en avgörande influens på James Ensor som barn, och kanske är det därför som han finner möjligheten att levandegöra döda ting som skor, bordsdukars skrynklingar m.m. med hjälp av öga, näsa och mun.

"Terribles Tribulations de Saint-Antoine", 1887, olja på duk,
117,8 x 167,6 cm
New York, The Museum of Modern Art
© 2009. Digital Image, the Museum of Modern Art, New York
© ADAGP, Paris 2009

I landskap och interiörer driver han måleriet med pensel och palettkniv på jakt efter ljus. Även i de mörka rummen, där individerna knappast står i fokus, är ljusstrimman från fönstret den verkliga och åtrådda aktören. Kniven gräver, lägger på färg i sjok och inför dessa landskap där allt är i rörelse och statt i ljusinträngning, undrar var jag sett detta förut, jag känner igen det. Inte i fransk impressionism. Så slår det mig; det är ju hos vår August Strindberg. Det frenetiska sökandet. Det utopistiska ljuset i själva färgen i exempelvis en målning som ”Översvämning vid Donau, Dornach” av sagde svensk, utförd 1894. Låg det i tiden? Säkert. Var det en fråga om temperament? Troligt. Kanske finns något gemensamt även i det närmast polemiska sökandet efter väsentlighet och vision.

"La mort et les masques", 1897, olja på duk, 78,5 x 100 cm
Liège, musée d'Art moderne et contemporain © ADAGP, Paris 2009

Och med polemiken träder vi in i Ensors kanske mest särpräglade bidrag till konsthistorien. Det är svårt att inte se denne man som något av en rättshaverist redan vi 28 års ålder! Dock, om det funnes ett begrepp som ”målerisk ålder” liksom det finns ett biologiskt åldersbegrepp, så har karln vid det laget säkert uppnått en 58-årings erfarenhet av färg, liv och sociala och politiska ifrågasättanden. Målarens Kristusidentifikation blir allt starkare och eldas under av de oförrätter och den osämja han ser sig drabbad av. Inte minst från sina kollegor inom de intellektuella kretsarna i staden. Men han slår åt alla håll, och framför allt uppåt. Prelater, kungligheter, generaler och jurister är det pack som går i bräschen för utpekandet av den ensamma och sårbara visionären; Kristus-Konstnären. I de stora teckningar (150 x 100 cm) som tilldelats ett särskilt rum, likt ett andaktsrum i utställningen, visas den ensamme, omgiven av ett ljus som James Ensor med strålande skicklighet sparar fram ur själva papperet, inför de kokande folkmassorna. Jerusalems eller Bryssels, oväsentligt var, dramat är detsamma genom årtusendena.

"Etonnement du masque Wouse", 1889
olja på duk, 109 x 131 cm
Musée Royal des Beaux Arts, Anvers, Belgique
© ADAGP, Paris 2009

"Ensor aux masques", 1899
olja på duk, 120 x 80cm
Komaki, Japon, Menard Art Museum
© Menard Art Museum, Aichi, Japon
© ADAGP, Paris 2009

Med sina maskbärare, sina dödskallar, har Ensor kanske blivit en konstnärernas konstnär, en inspiratör för ett berättande måleri, utforskandet av det existentiella dramats grimaser, förundran inför vår förmåga att hela tiden hata ihjäl varandra.
    I sina sena verk (i konstnärskapet alltså, inte i livet; Ensor hade inte mycket att säga inom bildkonsten efter 45-årsåldern, men blev 89 år gammal) blir karikatyren mer utpräglad och gestaltningen tunnare. Ändå finner nya generationer, också i dessa absurda människoskildringar där vi syns knota oss fram som mentala krymplingar över en totalt förutbestämd landskapscen, sin egen Ensor, sin dödskalleblick, sin genomskådare av all vår ävlan, vår Kristusfrånvändhet, vår önskan att slicka uppåt och sparka nedåt.

Paris 2009-12-02 © Kerro Holmberg

Musée d´Orsay | Omkonsts startsida


 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text