www.omkonst.com:
En tankens diktamen
Gunnar Frössén, Galleri KG52, Stockholm, 7/5 – 23/5 2009
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
© Gunnar Frössén

 

 

Den psykiska automatismen var ett av surrealismens mest centrala begrepp. "En tankens diktamen befriad från varje förnuftsmässig kontroll." skriver Breton i surrealismens manifest (1924).
     På fyrtio- och femtiotalen visade atomatismen fortfarande samma subversiva dynamik, hos exempelvis Wols, Michaux och Pollock. Att söka kreativ kraft från det undermetvetna upphörde inte att fascinera konstnärerna.

Med den befriande insikten att konsthistoriens livslinje är evighetslång och obruten tar Gunnar Frössén vid efter föregångarna. Ett antal större svartvita bilder målade med järnoxidfärg på bägge sidor av bomullsduken fyller det underjordiska rummet på Galleri KG52.
      Kraften och viljan att på ett närmast schamanskt sätt söka framkalla former ur den vita tomheten går inte att ta miste på. Med stor variation lockar, smeker och piskar Frössén fram skepnader som helt tydligt uppstår under själva målarakten, och som uppgår i symbiotiskt förbund med den. Metoden kan liknas vid jazzmusikerns Ad Lib (Ad Libitum) - en improvisation som är helt beroende av utövarens känsla, teknik, fantasi - och dagsform.


 


 

 

 

Frösséns presentation spänner över en relativt lång tid, med målningar från 1990- till 2000-tal, men som form- och bildmässigt knyter an till varandra. Urvalet är klokt och ger en sammanhållande helhetston åt utställningen. Det första intrycket är att målningarna skulle kunna vara utförda i ett enda långt kreativt flöde. Frössén lyckas således på ett märkvärdigt sätt hålla den konstnärliga nivån konstant trots ett tidsmässigt spann på mer än tiotalet år.

Samtidigt med utställningen ger Carlsson Förlag ut "Gunnar Frössén Svartvitt", med ledsagande text av Olav Wiström (ISBN 978 91 7331 235 5). 
     Som komplement fungerar boken utmärkt, även om Wiström ger sig ut på litterära resor som inte alltid är förankrade i Frösséns bildvärld. Referenserna till bland andra Robert Musil och René Char är visserligen väl valda, men jag hade också gärna sett ett försök att sätta in konstnären i ett sammanhang. Som helhet är dock boken ett gott exempel på en väl layoutad konstnärspresentation där bilderna på ett föredömligt sätt tillåts inta den självklara huvudrollen.

Stockholm 2009-05-14 © Leif Mattsson


Galleri KG52 | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com