www.omkonst.com:
Pop Life – och allt som händer sedan
"Pop Life:
Art in a Material World", Tate Modern, London, t.o.m. 17/1 2010
Text: Björn Larsson

skriv ut denna text
© Gavin Turk Keith Haring Pop Shop
© Keith Haring artwork © Estate of Keith Haring
Tracey Emin and Sarah Lucas The Shop White Cube © Tracey Emin.

Ibland har närhistorien en förmåga att få mig att öppna ögonen mycket mer än den historia som utspelade sig för hundra år sedan. Det är bara tjugo-trettio år sedan det mesta av konsten på den här utställningen gjordes. Sedan dess har världen förändrats en hel del.
     Hur märker man att tiden går? Kanske är det som Horace Engdahl hävdar i en av essäerna i den nyligen utkomna ”Ärret efter drömmen”. Bedömningen av hur ett verk uppfattas skiftar med tiden, och kriterierna för vad som ”går hem” i olika tider har att göra med vad tidsandan dömer ut som omoraliskt och fel.

I utställningen Pop Life vimlar det av överskridna gränser. En del av detta tangerar också dagens gränser, som till exempel när Andrea Fraser i ”Untitled” har sex med en konstsamlare (2003) och filmar det och säljer videon. Hur ska jag förhålla mig till det? Har konstnären helt tappat bort sina egna gränser, eller är det bara ännu ett exempel på det som konsten alltid har handlat om; att se och att härma. Och att till slut härma så bra att jag inte längre kan se vad som är på riktigt och vad som är på låtsas. Och allt det som händer sedan.


© Andy Warhol Corporation


 


 

 

 

Keith Harings ”Popshop” (1986) däremot, en affär där konstnären sålde T-shirts och andra accessoarer (något som då ansågs vara ett klavertramp utan like i konstvärlden) höjer ingen på ögonbrynen åt idag. Jag önskar att jag hade besökt den.  

Damien Hirsts guldvitrinskåp med fabricerade diamanter är oerhört vackert, Gavin Turks självporträtt som Sid Vicious i videon ”My Way” är en klassiker med många bottnar och prylarna från Sarah Lucas och Tracey Emins the Shop (1993) ger en genuin retrokänsla. Den kvinnliga konstnären Sturtevants ”kopior” av Warhols och Joseph Beuys verk fascinerar. Här visas också Piotr Uklanskis ”The Nazis” (1996) som består av 164 ”nazistporträtt” ur (företrädelsevis) B-filmer från efterkrigstiden. Indignationsreaktionen som följde på Uklanskis verk följer ett välbekant mönster. Uklanski anklagades för att glorifiera nazism, men har i själva verket bara sammanställt ett slags koncentrat av en tendens i efterkrigsfictionfilmen – exploateringen av fascistpersonan.

Pop Life har en gräv där du står känsla som jag tycker mycket om. Att låta konsten återspegla det som faktiskt händer i samhället, att i varje situation ta sig själv och sina idéer på största möjliga allvar, och att tänka tanken hela vägen ut så långt det går. Om man bortser ifrån Takashi Murakamis slätstrukna leklandskonst, en del verk av Jeff Koons, och några av Warhols silkscreenmålningar från 80-talet är den här utställningen genomgående intressant.

London 2009-11-11 © Björn Larsson



Tate Modern, London | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com