1
  TEMA: TANKAR KRING KONST  
 
 
Kjell Strandqvist
Inblickens skenbara rum

Vy från utställningen på Galleri Magnus Karlsson, maj-juni 2008 © Jockum Nordström

S.t Astier 10.06.09

Ett slags kolorerade collage, utskurna akvarellerade teckningar, med fantasifullt gestaltade scenerier. Prydliga fysionomier lutar sig fram och sniffar utmanande, somliga försatta i ogenerat skamlösa situationer. Eleganta damer inbegripna i romantiska belägenheter, skabrösa fantasier, vid ett elegant biljardbord särar somliga sina ben mens andra lyfter kön för ett parti carambole, ett norrländskt kalhygge, en ståndaktig hingst. Musikanter med horn, bas, piano och trummor lirar hej vilt på en brygga i horisonten av det kolorerade arket, en skonert i förlig vind.
      Hur figurerna inom varje bild relateras till varandra är inte helt klart.
I samma rum ser vi också några tredimensionella objekt ett slags fria arkitekturmodeller i kartong, patineringen tyder på att delarna är skurna ur den kartong som varit underlag vid arbetet med teckningarna.
      Den av blyerts klottrade och slitna vita kartongen förstärker illusionen av lätt bedagade hyreskaserner från 60-talet tämligen fritt hopfogade, poetiskt och kärleksfullt mer minne än konstruktion. Objekten utstrålar en säregen precision, trots minnets något skeva verklighetsuppfattning. Kniv och sax ger figurer och föremål ett särskilt uttryck, yta och platthet, den styva konturen ger volymer spänst och karaktär. Med en vässad blyertspenna hårdhet HB, får den tecknade linjen en skarp krispig lite torr skärpa.
     En kollektion av bilder och objekt med en inte alls osofistikerad naiv charm, beundransvärt att med en så utrerad stil skapa något som känns så levande.
Det hela har en doft av något passerat ett slags juvenila drömmar, någon som har setat på kammarn och förtjust knåpat.

Vi var två som besökte utställningen en av oss sade sig inte förstå och därför inte heller kunde uppskatta konstverken.
      Jag tyckte mycket om vad jag såg men vet inte om jag kan säga att jag förstod, i varje fall inte förhållandet mellan de händelser som utspelades inom varje bild. Tveksamt om jag med min beskrivning kan påstå att jag förstått vad konstnären vill säga, problemet är ordet ”förstå” i viss mån även ”säga”.
 
Att utläsa en sammanhängande berättelse eller särskild betydelse känns inte som en självklarhet, skall kanske inte heller så göras. Det är collage fyllda av individer, grupper invecklade i särskilda omständigheter vilka var för sig kan tolkas på många sätt. Men vad har förståelse med uppskattning att göra, hur väsentligt är det att förstå för att tycka om vad man ser och vad betyder det i det här fallet.
      Jag uppfattar vad olika figurer gör, men har svårare att relatera enskildheter till varandra, urskilja en bestämd betydelse. Men jag kan se hur det är utfört, känna volymen hos ett tecknat lår eller irra omkring i landskapet, med ögat förnimma kroppars ställningar och göranden.
      Inbillar mig att den som gjort bilderna inte ställt särskilt många frågor kring mening och betydelse.
      Konstnärliga processer är ofta sköra saker, vilja och förnuft får gärna hålla sig i bakgrunden, om kravet på mening och betydelse gör sig alltför påträngande under arbetet finns risk att allt vissnar under ens händer.

Att vilja vara meningsfull och angelägen är begripligt, det skapar en känsla av hanterbar ordning och delaktighet som kan vara mycket suggestiv, men ger inte alltid konstnärlig utdelning. 
      Frågan är hur sambandet mellan det konstnärliga resultatet och berättelsens betydelse ser ut. Inom samtida figurativt måleri tycks det mig som om alltför många stirrar väl mycket på vad och ägnar för lite tid åt hur.
Det finns en upptagenhet av betydelsen som gör att man inte lägger ned tillräcklig omsorg om gestaltningens abstrakta sida. En brist på lyhördhet, man lyssnar för lite på materien, stoffet, ser inte färgen och teckningen i sig som en kraft jämbördig motivet eller berättelsen.
      Jag talar här främst om måleri men jag tror att förhållandet är detsamma för varje medium.  
 
Det är naturligtvis svårt att veta varför en konstnärs verk inte röner uppskattning hos oss alla, men jag undrar hur mycket förståelse har med saken att göra.
      Hur många gånger säger vi oss inte förstå och därför inte kan uppskatta vad vi ser.
      Kanske kommer uppskattning först och sen söker vi förstå, oavsett vilket, hänvisar vi ofta till kunskap som källa för vår spontana reaktion.
Konstverk är uppbyggda av flera skikt, det är inte alltid enkelt att avgöra vad man fascineras av och varför. Ett mänskligt möte är också det en skiktad upplevelse där det kan vara svårt att avgöra vad hos den andre som attraherar.
Jag vet inte om vår tid är särskilt förtjust i att förstå, att konst måste ha en slags nedbrytbar meningsbyggnad och hanterbar kunskap för att uppskattas och fullt ut accepteras. Önskan att förstå är legitim men den kan lätt ställa sig i vägen för andra aspekter, kunskap är trots allt allmängods. Det är något bekvämt över det hela, också befriande det blir en viss ordning, det här skiljer sig från det där, det är lugnare på något sätt.
En dunkel upplevelse låter sig inte alltid fångas in, göras begriplig, men är inte desto mindre verklig.
      Allt syns inte i ett upplyst rum, ibland får man stilla sig och låta det främmande förbli okänt. Konstverk ger sig kanske inte tillkänna så lätt, men synas korten med öppenhet och tolerans i sinnet får man ibland ut mer än man tror. Hur långt kommer jag inte som betraktare genom att iaktta hur det är gjort, närmare se efter hur det ser ut.

2009-09-23 © Kjell Strandqvist

1
Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text