www.omkonst.com:
Konsten att fånga ett skede
Alf Holm Samling, Liljevalchs konsthall, 21/8 – 12/9 2010
Text: Susanna Slöör

skriv ut denna text

"Feffe" 1973 © Olle Skagerfors

M.M. © Birgitta Liljebladh

"Sköterskan" © Åke Göransson

Till konstbetraktandets förbannelser hör reaktionen att närmast reflexmässigt söka kontrollera sin rädsla inför det obekanta. Upptäcktslustan säkras inom en given ram, och allt utanför det valda sammanhanget avfärdas som exempelvis ”en kall dusch”.
    Den olust som kritikern Dan Backman i Svenska Dagbladet (27/8 2010) uppvisar inför uppgiften att recensera galleristen Alf Holms samling på Liljevalchs konsthall är ett typiskt exempel. Dessa verk är uppenbarligen så kontaminerade av modernistiskt tankegods och ”inomkonstnärliga frågeställningar kring färg och form” att rädslan för att trampa in i ett område man inte behärskar närmast förlamar omdömet. Är det inte lika mycket kritikerns uppgift som utställningsmakarens att ”levandegöra och problematisera” den konst han eller hon ser, kan jag stilla undra? Jag tror att om Dan Backman vågade släppa på oron över bristande kunskaper om ”färg och form” och istället valde ett annat perspektiv så skulle han kunna ta sig an denna utställning på ett betydligt mer givande sätt för läsaren och honom själv. Då skulle han inte heller falla för frestelsen att med kritikerröst hämtad från pilsnerfilmernas tid tala om ”rastlös linjeföring och kärv kolorit” i fallet Alf Lindberg.

Jag tänkte ta tillfället i akt att försöka ge lite vidare inspiration. Inledningsvis så skulle man kunna utgå från att allt som visas i egenskap av att vara konst är samtida i den bemärkelsen att betraktarens tolkning i tiden ofrånkomligen är det. Det rymmer hela spektrumet från grottkonst till 2010-talskonst. Den aktuella utställningen omfattar ett urval svenskt 1900-tals måleri, med viss betoning på i Göteborg skolade och/eller verksamma konstnärer. Utifrån min utsiktspunkt år 2010 så bekräftas återigen tydligt hur tankegods från olika samtida världar oavsiktligt avspeglas i varandra.
     En framkomlig väg eller till och med ett ofrånkomligt sätt att förstå målare Alf Lindberg och Olle Skagerfors är den språkkritik som vuxit fram och präglat särskilt den senare delen av 1900-talet. Jag skull djärvas säga att detta måleri hänger intimt samman med frågor som existentialister, fenomenologer och även språkfilosofer under samma period brottades med. Ur målarens synvinkel skönjs en kritik mot att förstå världen utifrån avbildningens alltför snäva gränser. Filosofen stördes parallellt av tron på ordens och begreppens inramande krafter. Alf Lindbergs klassiska målning ”uppställning” är ett tänkvärt exempel. Målningen blottar perspektiv som påverkas av samspelet mellan yttre och inre förnimmelser i relation till erfarenheten, framhävd av tidsaspekten som händelserna på duken under arbetets gång visar. För att uttrycka sig med större exakthet eftersträvas en nedbrytning av vanemässigt utfört avbildande (tänkande), ett grundligt ifrågasättande av sin position.

Utanförskapet och den enskilda människans utsatthet är ett annat tema att spinna vidare på. Skagerfors skildringar av ”Agne”, ”Feffe” och sig själv bjuder på en bråddjup förståelse för individens tillkortakommanden. Alf Lindberg skildrar osentimentalt och i mer generella termen livets förgänglighet och skörhet, utifrån den med åldern stegrade förvissningen om dess dåliga prognos. Kanske även uttrycket stegras omedvetet av seendets åldersförändringar och den ökade benägenheten att accentuera gult och violett. Birgitta Liljebladhs och Tora Vega Holmströms medkänsla för människan är signifikant, liksom Staffan Hallströms känsla för att ur led är tiden. Det går att utläsa ett växande samtidskritiskt perspektiv med ett ställningstagande för individens, den andres, okränkbara rätt mot en brysk och anonymiserande omvärld. Erland Cullberg och Torsten Andersson ger sina perspektiv på saken.
     Den politiskt och idéhistoriskt intressanta kommentaren till utvecklingen av dagens samhälle bär 1900-talsmåleriet, oavsett konstnärens medvetenhet om detta. Det kan inte avfärdas som ett introvert formulerat färg- och formproblem. Oron må synas i penselföringen, men förstås kanske bättre ur den här mer övergripande synvinkeln. Även intresset för en simpel lök kan härledas ur betydligt vidare perspektiv, ur dåtidens brännande frågor.

Min poäng är att även om målarnas avsiktliga uppgift har varit att gestalta sitt poetiska nu med hjälp av färg, linjeföring och form på duk så kvarstår faktumet att dessa målningar är utförda av människor bevandrade med och/eller genomsyrade av sin samtids problematik, vilket kommer till uttryck om man anstränger sig lite mer för att se efter.

Stockholm 2010-09-01 © Susanna Slöör


 


 

 

 


"Uppställning", 1979-81 © Alf Lindberg


"Kvinna" © Torsten Andersson


"Ramono vaknar" © Tora Vega Holmström


"Fästmön" © Staffan Hallström


Liljevalchs konsthall, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com