www.omkonst.com:
Minnet av en framtid
Loulou Cherinet, Gallery Niklas Belenius, Ulrikagatan 13, Stockholm, 2/12 – 23/12 2010
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
"The truth about this work" videoinstallation © Loulou Cherinet

De senaste årens återkommande förskjutning av konstnärligt fokus, från verk till utövare, är knappast oproblematisk. Med kanoniseringen av kreatören förflyttas scenen från det personliga in i det privata. Nya sociala medier ger legitimitet, erbjudande en komfortabel resa i banalitetens tecken. Den intersociala nyanseringen riskerar att dränkas i en flod av trivialt privattjatter.
     Men utelämnadet: blottandet av sitt innersta, sina minnen, sina sorger, kan nå en allmängiltighet som berör oss alla och därmed bli personligt. Detta kräver dock en insikt om vad som skiljer och vad som förenar.

Loulou Cherinet (f. 1970) ger sig i kast med denna intrikata uppgift. Hennes barndomshistoria, faderns gryniga smalfilmer, minnena, platserna, de exotiska resorna, tiden - allt samsas i två (eller egentligen tre) videoverk som i det närmaste täcker hela det intima galleriet.
     Det kontemplativa anslaget finns där, ambitionen att förmedla ett tillstånd snarare än att beskriva en lokalitet. Tiden är central: mellan de tre videolooparna ligger en temporal förskjutning; det man just sett i en projektion dyker snart upp i nästa. Tiden flyter, minnena radar upp sig – och försvinner.


 


 

 

 

"Minnet av förflutna ting är den enda framtid vi äger", skriver den amerikanska författarinnan Djuna Barnes.
     Att söka gripa nukänslan är fåfängt, flödet är oändligt. I var stund förskjuts medvetandet i riktning bort från det upplevda mot det förväntade. Det barneska "framtidsminnet" är vår tröst, vårt hopp, vår sanning.

Cherinet är utbildad på Konsthögskolan i Stockholm och i Etiopien (Addis Ababa University School of Fine Art & Design). Hennes världar är skiktade, liksom minnena inflätade i varandra.
    Men vad är det hon vill berätta? Det antytt dokumentära draget tycks skenbart: snarare mysticism än upplysning, med undertexter i poetisk ton. Det enigmatiska lockar: dunklet, det till hälften utsagda, metafysiken.
    Tekniken är intressant och visuellt effektiv, men produkten något undflyende. Beskrivningarna antar självförälskelsens form, delvis skymmande själva berättelsen; associationerna hejdas och metaforerna blir svävande, oavkodade.

Stockholm 2010-12-07 © Leif Mattsson


Gallery Niklas Belenius, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com