www.omkonst.com:
En hyllning till det olikartade
"Eljest - en annan slags konst", Liljevalchs konsthall, Stockholm, 12/6 – 15/8 2010
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
Rikhard Koivisto (1912-1983) Alpo Koivumäki (f.1939) Eero Leinonen (f.1938)

Under den något obsoleta titeln "Eljest" presenterar Liljevalchs konsthall en utökad version av "Annan konst", en vandringsutställning som tidigare visats på Göteborgs konstmuseum, i Arendal (Norge) samt i Vasa (Finland).
    Presentationen är en salig blandning av högt och lågt, folkligt och udda. Här finns både exempel på sådant som numera betecknas som etablerad konst (Döderhultarn, Lim-Johan m.fl.) och sådant som enbart liknar konst. Och så finns här exempel där frågan om det är konst eller inte framstår som fullständigt ointressant. Och det är kanske den senare kategorin som är den mest spännande i sammanhanget.

"Primitiv" var den nedsättande beteckningen för folkkonst från Afrika, Asien och Latinamerika under kolonialismens högdagar. Men trots detta var fascinationen stor för det direkta, okonstlade, uttryck man fann i naturfolkens ikonografi. Snart insåg det "upplysta" Europa att det man initialt kallat "primitivt" i många fall vara både bildmässigt avancerat och konstnärligt fruktbart. Framför allt kunde man (i god kolonialistisk anda) använda folkkonsten som en nyttig injektion och katalysator för en europeisk kultur som gått i stå. Kring förra sekelskiftet hade folkkonsten nått status som en av de viktigaste inspirationskällorna för det internationella kulturavantgardet (Gaugin, fauvisterna, Nabis-gruppen, Picasso m.fl.).

I Norden har begreppet "folklig" haft en delvis annorlunda betydelse än i exempelvis Tyskland och Centraleuropa. Ända från Gustav Vasas dagar har folkkraften visat sig äga både politisk och konstnärlig potential. Och kanske är det därför som det folkliga i den nordiska konsten tidigt kom att accepteras som ett bland flera kreativa inslag.
     Bilder skapade av särlingar, amatörkonstnärer, barn och mentalsjuka är idag definitivt något som den etablerade samtidskonsten hämtar näring och inspiration från. Och kanske hade det varit intressant att i denna presentation låta några av dessa nutida konstnärerna konfronteras med "källorna".

Intressant som besökare är att konfronteras med sin egen inre smakdomare. Hur öppensinnad man än anser sig vara infinner sig snart begrepp som "etnokitsch" och "kultursnyltning". Det är på sitt sätt intressant att vissa av verken kan ha den subversiva effekten, men den är tyvärr varken långvarig eller djupgående. Till det är utställningen alltför traditionellt presenterad. Man anar en anpassning till ett turistlikt sommar-Stockholm; det får inte bli för tungsint, som det verkar. Men frågan är om man inte då missar möjligheten att verkligen beröra. En problematisering kring det konstnärliga utanförskapet hade varit både logisk och intressant.

Stockholm 2010-06-21 © Leif Mattsson


 


 

 

 


Johan Erik Olsson, "Lim-Johan" (1864-1944)


Uno Axelsson (1922-2002)


Nils Rundgren "Björnjägaren" (1890-1971)


Albert Enfrid Persson (1904-1991)


Liljevalchs konsthall, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com