Bräckligt sköra kakelplattor täcker ingången till utställningen "Empire of Dirt" på Eskilstuna konstmuseum. Du går försiktigt men plattorna blir snart både smutsiga och trasiga. Den handmålade skriften som löper från hörn till hörn på var och en av plattorna upprepas retfullt vid varje steg: Are you supposed to be here?
     Frågan har flera bottnar. Vivian Chan, som går masterprogrammet på Konstfack är en av de elever som testar att ge konsthantverket nya dimensioner. Plattorna i hennes installation ifrågasätter det mesta som har med saken att göra: besökaren, besöket, platsen, utställningsarenan, institutionen, sitt eget material och även själva produkten. Lågmält men handfast.

Eskilstuna konstmuseum har under ett par år samarbetat med Konstfack. Utställningen med sina sju deltagare från olika länder i världen är en uppföljare av ett tidigare projekt med titeln Dirty Date. Zandra Ahl, professor och lärare, spårar ett intresse för smuts hos sina elever. 
     Jag ser snarare avancerade försök att anpassa konsthantverkets traditionella material och arbetssätt till de nya krav som förändringarna i konstnärliga utbildningar i dag ställer: Forskningsinriktningen forcerar fram ett perspektiv på det egna arbetet som skapar distans till förhållandet mellan konstnär, material och arbetsprocesser och som tvingar fram verbalt och visuellt klarläggande av dessa processer och förhållningssätt. Den traditionella yrkesrollen är otillräcklig. Konsten, liksom konsthantverket, tar genom valet av ämne eller motiv ett aktivt steg mot det omgivande samhället och politiken, visualiserar och kommenterar händelser och företeelser ur samtidsperspektiv, på ett annat sätt än som skett tidigare i konsthistorien. Dock oftast utan att betona känslomässigt engagemang och utan att öppet ta ställning till annat än det som kan relateras till konstens eller konsthantverkets sfär. Slutprodukten berör trots detta åtskilliga utomkonstnärliga områden och riktar fokus på fält som i vid bemärkelse alltid kan kallas politiska.
     Så finner vi teman på den nu pågående utställningen i Eskilstuna som är brännande aktuella i dag: miljöförstöring, våld i hemmen, enögda perspektiv på världen, öppenhet och slutenhet på våra offentliga platser, den kristna tron som personlig hållning – för att bara nämna några. 

Särskilt två verk fängslar mig: Maria Juchnowskas ”Violence is weakness” i keramik och film och Maria Zetterstrands ”Guldkant på vardagen”.
     Zetterstrands bakgrund som krukmakare slår igenom i det säkra användandet av stengodset. Ska man lämna verkstadsgolvet ska det ske med besked: korta ihåliga stavar av keramik tränger sig in i utställningssalens mellanrum utan namn och tycks föröka sig med den ohämmade kraften hos en hussvamp. Med sina platsspecifika verk tar hon steget mot arkitektur och offentliga utsmyckningsuppdrag: hon fyller oavsiktligt uppståndna tomrum med till synes unika men repetitiva former. Genom infällt bladguld och speglar öppnar de ändå för variation. Det är bara att söka kontakt med uppdragsgivare.
     Maria Juchnowska har format sju vitglaserade armar som slappt hänger mot väggen över en projektion där samma arm är i aktion. I filmen drivs en rörelse fram mot den vitkaklade bakgrunden där den muskulösa armen våldsamt griper efter och nästan greppar något – för att därefter genast vekna och åter falla sönder som sitt eget offer. Den visuella gestaltningen av våldets processer är övertygande.
Signe Dalsgaard tar upp människans relation till naturen. Hennes vackra formuleringar av saknad, sorg i olika medier är känslomättade och veka. Ändå handlar verket om naturens inbyggda lagar om nedbrytning och förgänglighet. Det föreliggande hotet som förpassar människan till att åter bli en del av naturen tycks inte tas på allvar.
     Till industriformgivning och glasets traditioner förhåller sig både Lilian de Souza och Simon Klenell. Den förras träffsäkra kommentar till det som i vardagslag betecknas som stuprörstänkande gestaltas med vaser, uppställda prototyper på piedestaler, som sedda från en bestämd punkt smälter samman till ett stort objekt.
Mycket är spännande i denna utställning, här finns idéer som är användbara i större sammanhang.

Även David Svensson i en annan del av museet har jobbat länge med glas, lampor, lysrör och lysande objekt. Nu visar han en rad nya verk i annat material. Ett bokprojekt, skulle man kunna kalla detta: en rad collage sammanställda av tomma försättsblad med eller utan dedikationer från gamla utsorterade böcker. I milda toner, bleka som afton- eller morgonljus, som Svensson gärna alluderar till i sina ljusverk.
     Dessa nya collage, liksom David Svenssons övriga arbeten, förstärker det som kan uppfattas som hans signum, gestaltningar av ett egensinnigt sätt att se på tillvaron och tiden där lätthet och charm går hand i hand med existentiellt allvar. Han binder samman tider och platser, nuet och det förflutna genom avtryck och speglingar, genom att beskriva och dokumentera processer, genom att tända och släcka – för att rikta fokus på tiden som obönhörligt likt en metronom bara löper på. 
    Är det ett sätt att skapa andrum, att undslippa medvetenheten om ett slut och vidga våra begrepp till kosmiska nivåer. Mörkret och de svarta hålen tilldelas samma betydelse som ljuset på jorden: David Svenssons Svarta tår (Lagrima Negra) från 2005 är täckt av svart billack. På så sätt blir ljuset svart, den speglar sin omvärld på den plats där den just befinner sig, nu på Eskilstuna konstmuseum. 

Eskilstuna 2010-11-10 © Kristina Mezei