www.omkonst.com:
Debatt om recensionen av Eva Maria Erns utställning
Kjell Strandqvist
ger ett genmäle på Björn Larssons recension och Larsson replikerar
Replik från Eva Maria Ern

skriv ut denna text

Läs recensionen av Eva Maria Erns utställning på Grafikgalleriet, Konstnärshuset>>

Kjell Strandqvist
Se eller Läsa

En utställning värd bättre, Eva Maria Erns utställning på Konstnärshuset behandlas ovanligt snålt i Björn Larssons text. Jag upplever att han snarare läst än sett hennes bilder. I mitt tycke lägger han ned alldeles för mycket energi på att leta efter olika sammanhang, historiska eller samtida, mellan de objekt och figurer hon använder sig av. Han borde ha fått ut mer. Betraktar man en bild som ”Syn” och nöjer sig med att konstatera att bildens delar fungerar bra det vill säga endast ser den idémässiga relationen mellan delarna, förminskar man konsten.  

Han säger sig sakna ”värdehierarkier och rangordningar som tillför en inbördes dynamik”. Jag menar att man måste gå närmare bilderna, inte nöja sig med betydelser och sammanhang. Gör man det skall man enligt min mening finna en originell bildsvit som är ovanligt fint tecknad och konceptuellt väl genomförd, saklig och fantasifull. Där finns mycket att se och förnimma: känslan för volymen på ett huvud, gesten hos en figur. Ger man ögat en chans att i detalj följa teckningen ser man hur karaktärerna är gjorda med osentimental omsorg, inte utan humor.
    I sviten "Opera" skapar de enskilda figurerna eller objekten ett litet rum utan att bryta ytan, jag tycker det är ganska elegant löst. Sviten har dessutom en mycket personlig lite torr koloristisk doft.


 


 

 

 

Jag vill inte vara orättvis, min reaktion gäller inte enbart Björn Larssons text utan en återkommande ovana inom konstkritiken att ofta använda formuleringen eller begreppet ”läsning” - ett uttryck hämtat från litteraturen. Men inte ens där kan man väl nöja sig med att tolka tecken och innebörder. Var kommer denna brist på observans ifrån? Varför läsa en bild? visar det på ett mer övertygande sätt att man förstått och inte bara använt sin synförmåga? Är det för att antyda att man ser något annat, urskiljer betydelser på flera plan, upptäcker andra innebörder?
     Jag tycker att texter om konst och konstnärer alltför ofta stannar vid ett flitigt sökande efter tecknens betydelser, det är en alltför bekväm väg. Hur saker och ting är gjorda har faktiskt betydelse, estetik är inte bara ett vackert skal. Jag citerar gärna Josef Brodsky: ”Estetiken är etikens moder”. Det säger något om hur allvarligt man kan ta på saken.

Stockholm 2010-05-02 © Kjell Strandqvist



Björn Larsson
Svar

Kanske är det som du säger, att konstkritiken generellt borde kommentera själva gestaltandet i högre grad, men i valet mellan en sådan inriktning, och att försöka se historiska och nutida sammanhang, valde jag den här gången det senare. Det beror inte på ett ointresse för gestaltandets grundproblem från min sida. Tvärtom, jag står själv många timmar i min ateljé och fångar form och volym. Det är ju det man gör.

En av orsakerna till att det blev så är att jag inte upplevde att Ern i särskilt hög grad förhåller sig till konstnären Josabeth Sjöbergs målningar, vilket uttryckligen ”utlovas” i utställningens informationstext. Josabeth Sjöbergs skildringar av sitt högst påtagliga vardagsliv, sina rum och utsikten från sina rum, sina saker och hur de står ordnade (perspektivet!), har en skärpa som lyser ännu 150 år senare. Sjöberg säger: ”jag är här, så här ser det ut här”. Hos Ern ser jag utplacerade saker framför en ”teaterkuliss” av ”Sjöbergskt snitt”. Det är vad det blev. Att i det läget beskriva Erns förmåga att måla en fjäder blir att missa poängen.

Det är alltså Ern, anser jag, som har ansvaret för att hennes bilder i sviten ”Mamsellen och Sinnena” handlar mer om ”socionomiska, ekonomiska och ekologiska” sammanhang än om att ”se och förnimma, känslan för volymen på ett huvud, gesten hos en figur”: alltså den typen av konstkritik som du förordar.

 

     Konstverket i nutidskonsten är en sammansatt upplevelse: en mix av relationer, referenser och lån. I det här fallet tyckte jag att konstkritikerns uppgift blir att försöka se i vilken omgivning verken har placerat sig. Alltså då i förhållande till var konstnären säger att de har placerat sig. Inget ovanligt med det i och för sig. Det är en uppgift som ofta hamnar i kritikerns knä. I den delen av min text som handlar om bildsviten ”The victim will be here” har jag skrivit mer om färg och komposition.

Är det kanske så att du, precis som jag, läser Bengt Jangfeldts ”Anteckningar om Joseph Brodsky – Språket är Gud”?  Till skillnad från dig tycker jag nog att Brodskys tes om att ”Estetiken är etikens moder” är ganska problematisk. Den kan till exempel tolkas som att om man bara hade tvingat Stalin att läsa Dostojevskij varje dag så hade han blivit mer ”human”.
     Brodsky pressas ju hårt av flera kritiker när konsekvenserna av hans uttalande påtalas, och Jangfeldts slutsats i boken är att Brodskys tes nog egentligen bara hade grund i den egna erfarenheten, och att hans formulering nog istället skulle varit: ”Estetiken borde vara etikens moder, och i hans (Brodskys) fall var det så”. En sådan formulering skulle jag också kunna skriva under på.

Stockholm 2010-05-04 © Björn Larsson


Eva Maria Ern
Får konstnären själv säga något i en sådan här diskussion?

Först något om ”Mamsellen och sinnena”-sviten som jag förstår inte är så solklart, inte för mig heller. Den är ett hommage till Josabeth Sjöberg, den kanske är lite vanvördig, jag har tagit mig friheten att projicera mitt eget sätt att bygga bilder på hennes, men det är gjort med kärlek. Sinnena har jag tagit från en annan bildsvit, de medeltida gobelängerna med Damen och enhörningen, jag kopplade ihop dem, det de har gemensamt med Josabeths rumsmålningar är att de har en kvinna i centrum, noggranna detaljer och överdimensionerad dekor. Iakttagaren Josabeth är inte sinnlig – kanske – hon är prudentlig, timid, ängsligt instängd i sitt ungmöliv, lite rastlös i och för sig, flyttar till nya rum hela tiden, jag bara tyckte att det stämde så bra att spalta upp henne i sinnen, en liten kvinna som sniffar, lyssnar, speglar, glufsar och vad är det som är så konstigt med att koppla ihop päls, dildo, fjäder och kniv med känsel. (Ok fjädern kunde sett lite socionomiskt, ekonomiskt och ekologiskt kittligare ut.)

 

Sen operamålningarna, ”The victim will be here” det snäva färgspektrat är rosa, rött, rödgult som hud, hudlöshet, värme, rodnad. Bildrum eller inte bildrum, men det är en måleriets urfråga, det finns inte, det är imaginärt, djup är en projektion, fast konstnären tänker sig ju nog att du som tittar vill följa med in ett tag? Inte genast ropa efter glada gamla målningar när bilderna handlar om längtan och förtvivlan. Men nu skulle se eller läsa bli utrett, jag säger se och läs. Björn Larsson mer påstår att han läser än att han faktiskt gör det, på varje operamålning står det ett litet kort textutdrag, jag får läsa ett för honom, det är Elektras, May I not light you?

Stockholm 2010-05-07 © Eva Maria Ern


Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com