www.omkonst.com:
Ensam i det öde landet
Roj Friberg, "Retrospektiv", Edsvik konsthall, Sollentuna, 4/9 - 24/10 2010
Boknytt: "Roj Friberg", red Lars Nygren, Atlantis Bokförlag (även SAK:s årsbok 2010)
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text

Installation efter Kaftkas "Processen" (detalj) © Roj Friberg

Redan i teckningarna från 1960-talet markerade Roj Friberg (f. 1934) sin etiskt-estetiska position – en fristad där människans existentiella utsatthet, hennes ångest och mentala våndor, skildrades genom ett förvridet och upplöst kroppsspråk. Med 1970-talet äntrade den stora världen scenen: neutronbomben, terrorbalansen, Vietnamkriget. Husfasader rämnade, marken vibrerade och helvetet var bara ett ögonblick bort. Ett svart apokalyptiskt ljus fyllde de stora Friberg-polerade blyertsytorna.

På Edsvik Konsthall kan man nu ta del av flertalet av dessa odiskutabelt innovativa teckningar, tillsammans med de mer färgklingande vaxmålningarna från de senaste årtiondena. Personligen har jag aldrig anammat teorin om en linjär konstnärlig utveckling, ett uppradande av alltmer förfinade, autonoma mästerverk. Nej, när man studerar exempelvis Roj Fribergs konstnärskap framstår utvecklingen snarare som cirkulär. Plötsligt efter trettio, fyrtio år är han tillbaka där han startade, åtminstone om man ser till beskrivningen av människan och hennes utsatthet.
     Dystopin är den ständiga följeslagaren, främst ur tekniskt, estetiskt hänseende. Men efter 1960-talet har undergångsstämningen fått ett alltmer förklarande ljus. Den är i mindre grad abstrakt. Våldet har en orsak. Utövaren bär ett namn; den onde har visat sitt ansikte. Här finns en klar parallellitet till Roy Anderssons sena filmer, både etiskt och scenografiskt. Likt denne vänder sig Friberg ofta till litteraturen för inspiration. Installationen efter Kafkas "Processen", som fyller ett helt rum i utställningen, är fortfarande efter alla dessa år lika stark. Att i det mörka rummet ställa sig vid skranket inför de femtiotal "domarna" är en nervpåfrestande upplevelse.

Roj Fribergs beskrivning av människan, av hennes skröpliga lekamen och generande tillkortakommande, är närmast rituell. Nakna män (mer sällan kvinnor) blottar sina förtvinade och stigmatiserade kroppar som om de bad om nåd. Andra har svårt att dölja sin maktfullkomlighet, sin perverterade njutningslystnad; den pergamentstunna huden spricker upp i blottade varggrin. Här är avståndet till föregångaren Francisco de Goya sällan särskilt stort, eller till dansken Palle Nielsen heller för den delen. (Nielsen och Friberg ställde ut tillsammans i Berlin 1972.)

Atlantis omfångsrika bok "Roj Friberg", som också är Sveriges Allmänna Konstförenings årsbok 2010, är en välkommen publikation. Med över 150 bilder från tidigt 1960-tal till sent 2000-tal saknar jag egentligen bara en sak: ett bildregister. Lars Nygrens text är innehållsrik och informativ på vackert flödande prosa. Han lyckas med konststycket att göra det oklara begripligt på ett mycket okonstlat sätt. Något svårare har jag för Poul Anker Bechs bidrag, vilket enligt min mening snarare mystifierar än klargör.
     Egentligen är det märkligt att vi inte sett fler texter om Fribergs konstnärskap, då det äger ett sådant bråddjup. I svensk samtidskonst framstår han som en särling, en excentriker. Men när man tänker så, har man då inte förväxlat konstnären med hans verk?

Stockholm 2010-09-09 © Leif Mattsson


 


 

 

 


"Ensam i det öde landet" 1978 © Roj Friberg


"Ryggtavlor" 2008 © Roj Friberg


"Mörkerbomb" 1978 © Roj Friberg


"Krypande" 2008 © Roj Friberg

 


Edsvik Konsthall, Sollentuna | Atlantis Bokförlag | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com