www.omkonst.com:
Tankens diamanter i skyn
Tom Friedman, Magasin 3 Stockholm Konsthall, 5/2 – 6/6 2010
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
Installationsvy av "Up In The Air" © Tom Freidman

Det är inte vad Tom Friedman är som gör honom intressant, utan vad han inte är. Han är inte någon djupsinnig forskare, även om han gärna (tidstypiskt) beskriver sina verk som "undersökningar". Han är inte någon konstdechiffrerare, även om referenserna till historien är mångtaliga. Och han är inte någon rabelaisisk historieberättare, även om burleskerierna är flitigt förekommande. Nej Friedman är något så profant som en konstens lekfarbror - och detta menar jag som ett MVG på den imaginära konstvärdeskalan. Wow-faktorn är hög och barnet i besökaren jublar, även om kritikern i densamme kan ha vissa invändningar.

Friedman beskriver sina verk som disparata. Själv skulle jag nog säga eklektiska. På utställningens övre plan blir detta lätt problematiskt. Presentationen får där karaktären av samlingsutställning, när lånen och parafraserna blir själva huvudlinjen. Vid mötena med verken snurrar hjärnans sökmotor igång, men ingen av träffarna bär namnet "Tom Friedman", vilket möjligen är priset han får betala för att vara "disparat".

Om Paul McCarthy redan hemfört bucklan för maximalistiska performences, så gör Tom Friedman en inteckning i trofén för den maximalistiska installationen. Pipilotti Rist har redan tidigare skrivit in sig där, och nu aspirerar alltså Friedman på en gravyr. Rist och Friedman har också det gemensamt att de tycks vilja smeka betraktarens ögon; den visuellt stimulerade njutningen är påfallande när man vandrar


 


 

 

 

runt i installationen "Up In The Air", som är utförd specifikt för detta stora rum.
     Kanske finner man nyckeln till verket i Friedmans intension "slow the viewer's experience", som han uttrycker det i intervjun med Richard Julin. Här finns nämligen - till skillnad mot i flera av de övriga verken - ett kontemplativt anslag. Kanske är det mängden information i de hundratals mobila objekten, samt insikten om att man som betraktare knappast kan omfatta helheten, som skapar denna uppgivenhetens behagliga slow flow. Att sedan referenserna till Matisse och Duchamp samt mängder av andra konstnärer har karaktären av pseudoinformation är av mindre betydelse. Verket lever genom sin variationsrikedom och spänst samt genom interagerandet med besökarna när de vandrar runt i installationen likt mobila tankebubblor.

Stockholm 2010-02-10 © Leif Mattsson


"”Green Demon”, 2008 © Tom Friedman


Magasin 3 Stockholm Konsthall | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com