www.omkonst.com:
Grafiktriennalen
Grafiktriennalen, Konstakademien, Fredsgatan 12, Stockholm, 26/10 - 12/12 2010
Text: Niels Hebert

skriv ut denna text
Nina Bondeson, "Jag är Poly Commota" Minako Masui, "Det trolska ljuset" Hans Wigert, "Pensionären"

Grafiktriennalen på Konstakademien i Stockholm är en väl sammanhållen utställning. Men juryns urval väger över åt det försiktiga hållet. Sett till samtidsgrafiken kunde triennalen varit vildare och mer experimentell.
     Försiktigheten har krävt sina offer. När juryn bedömt 1 598 verk av 443 sökande konstnärer återstod 181 verk av 87 konstnärer. Bara drygt vart tionde verk blev alltså antaget. Så hårt har ingen tidigare grafikjury gallrat.

Träd är det vanligaste motivet. Det beror knappast på grenverkens grafiska potential, utan på att träd och skog lätt bär identitet, minnen, livsvärden, förlust och överlevnad. Skogen är ursprunget och skogen kan förloras. Djuren har också en plats i grafiken, en mer idyllisk. Men i år gör vargen tänkvärd entré.
     Staden är givetvis också hembygd, dess ljus och mörker synas och stadens strukturer används som utgångspunkt både för det föreställande och för mönsterbyggandet.
     Huvudstipendiat denna den 14:e Grafiktriennalen är Sven Ljungberg från Ljungby. Han avled i somras 96 år gammal. I utställningen finns ett urval av människor, djur och miljöer i Ljungby, som han gjorde till en av Sveriges konstnärliga medelpunkter.
     Minako Masui från Malmö och Jim Berggren, Mölndal, är de två andra stipendiaterna. Minako Masui framstår som en subtil skildrare av stadens strukturer och minnen och Jim Berggrens fotobaserade grafik med motiv från köket känns som Edward Hopper plus reklamestetik från 60-talet. Hur många drömmer inte om kök…

Jag skulle önskat mer av konflikter och av inre världar i utställningen. Därför gläds jag åt att Lena Cronqvists flickor fortsätter att ordna livets erfarenheter genom hanteringen av katter, fåglar och föräldradockor. Även Hans Wigert bidrar till fördjupningen, som minnen från Grodgölen och en pensionärs psykologiska öde.
     Och Nina Bondeson! Hennes ”Jag är Poly Commota” är en kraftfull målarmästarinna, en renässansgestalt vid sitt skissblock, beredd att göra vad som faller henne in. I hennes famn ryms världen – och tiden. Henne måste alla älska och frukta!
     Förföriskt vacker men också som ett skydd för en inre myr står Lubos Janotas ”Skog”, ett linoleumsnitt tryckt på tyg. Över huvud taget tycks de rustika snitten vara på uppgång. Lars Nybergs skog i traditionell torrnål är helt annorlunda – en tunn, enslig skog där de minutiöst skildrade träden i is och snö och intill svart vatten kämpar för överlevnad.
     Där finns Nina Kerolas omöjliga, spegelvända skog som berättar om tidigare generationers liv. Cathrine Johansson kallar sin mörka skog ”Skog utan skog”.

Andra landskap är Mälaren, som P-O Larsson tolkar i motljus i originella träsnitt och Brita Weglins ”Mystic River”, kanske minnenas flod genom livet och långt ifrån Ina Almegårds skildring av älgens vandring i humoristiskt skidåkarlandskap.
     Staden kan som i Stefano Beccaris stora träsnitt, vara ett färgdränkt mönster som sammanfattar ögonens erfarenheter av Tokyo by night, men också vara Ubavka Marinkovics stora screentryck på aluminiumplåt, ett mönsterbygge i tre dimensioner. Ellen Cronholm har fångat stadens betongstrukturer, medan Michael Wahrby i sina vedutor skådar över en öppen stad till synes utan skuggor därute.
     Den svenska grafikens mest envetna stadsskildrare är nog Michael Kihlman. Man kan undra över varför hans vemodiga berättelser om den centraleuropeiska staden, förstenad och kärv och med kulturarv i mörka minneslager har sådan dragningskraft på många. Men det har de.

Vardagen får också sitt. Britt Hillbom har påpassligt fångat unga människor fokuserade på sin mobil. Enkla vardagsföreteelser kan vara laddade – som Aino Näslunds flicka i ”Leaving home”, på väg från lekplatsen. Ulla Helenius-Reits omöjliga tång (screentryck på emalj) heter ”Time Out” och Hjördis Johansson Beckers stolar bär på minnen av dem som suttit på dem i en påtaglig men försvunnen vardaglighet. Hillevi Berglund är en av dem som ägnar sig åt Artist books, och hon förvandlar böcker blir himlakroppar.
     Bland de friare fabulerande är Fredrik Lindqvist och Stefan Uhlinder, som båda på textil grund berättar om främmande världar och de historier som kan dölja sig där. Mattias Fagerholm skildrar strandade segelfartyg på Cornwalls kust, medan Hans Eliasson mer handfast berättar om en katastrof i ”Det brinner”. Helena Bergenrunds ”Kör” skildrar människor som talar med en enda, starkt klingande röst. Andra klanger slås an av John Rasimus i flinande, närmast självgoda självporträtt. Det är fräckt.

Men hur var det med vargarna? De skymtar i Lars Palms sagostund och Helmtrud Nyströms vinterbild, men framför allt förekommer vargen i Kajsa Åhlander Perssons ”Wolves”. I tjugo vargporträtt visar hon att vargar inte bara är bestar, utan också kan vara eftertänksamma, njuta av solen, yla sin längtan eller vara på gott humör. Individer ska inte buntas ihop, kan inte dras över en kam. Frågan känns aktuell…
Jury har varit tidigare Liljevalchschefen Niclas Östlind och grafikerna Outi Heiskanen och Ingrid Ledent, från Finland respektive Belgien. Utställningen ska sedan vandra vidare till Sundsvall, Luleå, Falkenberg och Landskrona.

Stockholm 2010-11-10 © Niels Hebert


 


 

 

 


Sven Ljungberg, "Erik"


Lena Cronqvist, "Flickor, katter och balja, mamma och pappa"


Lubos Janota, "Skog"


Ubavka Marinkovic, "Stad"


Hillevi Berglund, " Måne"


Fredrik Lindqvist, "Erzäl mir enine Gesichte"


Kajsa Åhhlander Persson, blad ur "Wolves"

 

Konstakademien, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com