www.omkonst.com:
Färgpoetiska alternativ
Ivan Ivarson, Göteborgs konstmuseum, 25/9 2010 - 16/1 2011
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text

"Badande flicka, röd klippa",
olja, 1932-33

"Kvinna med uppsträckta armar"
röd- och svartkrita

"Stora hamnkanalen,
olja, 1933

Med ett åttiotal verk, varav ett femtiotal målningar, presenterar Göteborgs konstmuseum en av stadens mer namnkunniga och mytomspunna konstnärer: Ivan Ivarson. Det var länge sedan sist, men nu ges chansen att återse många av de klassiska ivarsonska verken.

Ivan Ivarson (1900-1939) kan sägas vara den mest typiska av Göteborgskoloristerna. Målaren som ville "äta färg" framstår som sinnebilden för västkustkonstnärerna under nittonhundratalets första decennier.
     Men någon konstnärsgrupp i bokstavlig mening var Göteborgskoloristerna egentligen aldrig. Influenser hämtade de från den kraftfulla och melodramatiska expressionismen (Nolde, Munch m.fl) i kombination med den betydligt mer färglyriska och lågmälda Nabisgruppen (Bonnard, Vuillard m.fl). Särskilt Bonnard blev för Ivarson en färg- och formmässig förlösare, en som kunde visa på alternativa lösningar i opposition mot både den rådande expressionismen och de nyklassicistiska strömningarna som vid tiden fått fäste i huvudstaden.

Men det typiskt ivarsonska uttrycket, det vi idag förknippar med Göteborgskoloristen Ivarson - de höga färgackorden och de rena fyrklangerna - blev egentligen inte fullt utvecklat förrän under tidigt trettiotal, och vidareutvecklades sedan under de återstående knappa tio åren av hans liv. På tjugotalet var koloriten fortfarande förhållandevis dämpad, påminnande om exempelvis Daumiers färgskala. Liksom i figurbeskrivningen anknöt Ivarson där främst till en klassisk fransk artonhundratalstradition. Men så kom då den orgiastiska förlösningen till sist, under den ekonomiska depressionens trettiotal.
     Naturligtvis verkade inte Ivarson i någon isolerad värld, flera av hans generationskamrater följde liknande vägar. Men det kan så här i efterhand tyckas som om han var särskilt disponerad för en högstämd och sensibel färgsymbolik. Det vet ju alla som fattat en pensel att de fyra grundfärgerna knappast gifter sig utan protester, de måste varsamt blidkas till samspel. Men för Ivarson föll det sig så naturligt, så självklart.

Vad betyder då Ivan Ivarson för dagens konstnärer, för dem som (möjligen i förvirrade tillstånd) lämnar konsthögskolorna. Inte särskilt mycket, kan man förmoda. Hans formspråk och idealiserande bildtematik kan numera tyckas daterade, möjligen med undantag för de naiviserande dragen som fått en renässans under 2000-talet. Men jag ser egentligen inget problem med Ivarsons "feltida" uttryck. Moden kommer och går på ett nästan tragikomiskt förutsägbart sätt. Och den poetiskt syftande bilden är knappast död, den har numera bara andra förtecken, ser lite annorlunda ut. Så det förmodade ointresset bland yngre konstnärer inför koloristiska problem leder knappast till färgpoesins död - åtminstone inte på kort sikt.

Ivarsons starka ställning bland landets äldre och mer luttrade bildpoeter (både utövare och betraktare) är fortfarande ohotad. Och så kommer det nog att förbli under överskådlig tid. För dem är han en av "de eviga konstnärsgudarna", en som tillskrev färgen inte bara lyriska utan även metafysiska egenskaper.

Göteborg 2010-10-05 © Leif Mattsson


 


 

 

 


"Blommor och flicka", olja, 1935


"Våren", blyerts/krita, ca 1925


"Den röda vägen", olja, 1933


"Bergspredikan", olja, 1928-29


Göteborgs konstmuseum | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com