www.omkonst.com:
Fantasin stretar envist emot
Lisa Jeannin och Rolf Schuurmans, "Beyond the Sea", Malmö Konstmuseum 5/9– 5/12 2010
Text: Martin Hägg

skriv ut denna text
"Ubåt", 1995
© Lisa Jeannin
Detaljbild från videoverket "Visitors", 2010
© Lisa Jeannin och Rolf Schuurmans

Alla skräckfilmsentusiaster vet hur knivskarp gränsen är mellan blodigt allvar och parodi. Båda genrerna, både komedin och skräckfilmen, bygger på det osannolika, på överdrifter, förvrängningar, förvridningar, märkliga sammanställningar.

Lisa Jeannin och Rolf Schuurmans placerar sig mitt i detta smala gränsland. Attiraljerna utgörs av en krälande spindel, en piprökande man på ett träd, sjungande dödskallar, en sexarmad kvinna som viftar med knivar, en kader tassande småtroll. Skalförskjutningarna spär på absurditeten. Likt en slags Alice i underlandet kliver den lille mannen runt bland jättelika taperullar, knivar och pennor, pyttesmå hus har hamnat framför en skog med jättelika trädstammar.
     Scenerierna ackompanjeras av en ljudbild som icke är av denna värld. Mer naturfolkets trumljud än det moderna popbandets, en kör av läten snarare än ur tonala kompositioner. Atmosfären erinrar om barndomens fabulerande kring tomtar och troll, om gamla tiders mytomspunna berättelser om väsen och mystiska figurer i de djupa skogarna (eller var de nu befinner sig), om resor till främmande världar. Om sådant som brukar dras när det skymmer kring lägerelden.


 


 

 

 

Lisa Jeannins ”U-båt” framstår som ett bevis på att denna resa till främmande världar inte nödvändigtvis varit på låtsas. Farkosten liknar mest av allt någon av förra sekelskiftets racerbilar, full av bucklor från en farofylld resa. Någon har satt sig i bilen, tryckt på gaspedalen och svängt in i det okända. Det en gång så lockande äventyret krävde skräckfyllda vedermödor för att kunna undfly. Ett föremål värt att spara som månresornas Apollokapsel eller Jules Vernes Nautilus efter utforskandet av världen under vattenytan. Här har vi beviset, en artefakt i all sin buckliga stolthet.

En svartvit, påtagligt Bergmanartad film, tornar fram med djupa skogar, vinterlandskap, ensligt hus. Rätt vad det är öppnas en dörr mitt i alltihop. Inte projicerad som resten av sceneriet utan en helt verklig sådan. Jag skulle ha kunnat rest mig upp, och, i alla fall känslomässigt, klivit rätt in i videoprojektionen för att bli en del av det absurt skräckfyllda sceneriet. Verkligheten är försatt i en kittlande förskjutning, fantasin stretar envist mot det rationella.

Malmö 2010-09-15 © Martin Hägg


Malmö Konstmuseum | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com