Det verkar som om Marianne Lindberg De Geer har en räv bakom örat. Det har i alla fall hettat till kring en hel del av hennes arbeten genom åren. En gång blev konstnärskollegan Lena Cronqvist kränkt över att Lindberg De Geer ställt ut en av hennes grafiska blad med ”ändringar”, en annan gång gjorde hon en skandalös affisch till Göteborgs Filmfestival; såsom en reklamaffisch för tidningen Amelia. Allra störst uppmärksamhet har konstnären kanske fått för sina två kvinnoskulpturer. En tjock och en smal, nej snarare en fet och en utmärglad kvinna som står mitt emot varandra. Det var för mycket för en lika pryd som kroppsfixerad allmänhet.
I allt detta plockar hon in sitt eget ansikte. I Cronqvists grafiska blad, i affischen till filmfestivalen och i de båda kvinnoskulpturerna. ”Jag tänker på mig själv” är Marianne Lindberg De Geers mantra.
Orientering nr 40 ur Vilse i kulturen © Marianne Lindberg De Geer
|
På Dunkers kulturhus stora retrospektiv går det inte att tänka på så mycket annat än detta, alltså på Marianne Lindberg De Geer själv. I bilder och ljud (det finns hörlurar att låna) tar jag del av hur avgörande mötet med maken Carl Johan var (för hennes karriär som konstnär), hur viktigt det var att bli mamma, hur hon upptäckte cancern i halsen och hur hon upplevde mötet med vårdtagarna på det mentalsjukhus där hon en gång jobbade.
Lindberg De Geers makabert utformade robotar är isande samhällskritik. På mentalsjukhuset mötte konstnären ofta ”folk som sitter och gungar, okontaktbara”, som robotar med ryckiga rörelser och slitet skinn.
Mest intressant på Lilla Galleriets utställning är konstnärens fotografier av skådespelare sminkade till clowner. Knappt igenkännliga Sven Wollter, Erland Josephson, Lena Endre och Gunnel Lindblom anas bakom alla glada färger. Det rollspel konstnären så ofta själv deltar i är överflyttat till svensk skådespelarelit, teater som teater.
Men mest av allt syns hennes eget ansikte. Hur mycket kan en människa tänka på sig själv utan att allt formligen rinner över av självexcellering? Till denna punkt går det i alla fall bra. Utan att för ett ögonblick tappa koncentrationen lyssnar och ser jag mig igenom detta till synes ogenerade självbetittande. Marianne Lindberg De Geer rör mig och berör mig, hon "händer" i verkligheten mitt framför mina ögon.
Helsingborg 2010-04-07 © Martin Hägg
|
