www.omkonst.com:
Den väsentliga ensamheten
Evert Lundquist, Moderna Museet, Stockholm, 16/1 – 11/4 2010
Text: Susanna Slöör

”Hur kan den vara ensam, som anförtror oss att han är det? Han kallar på oss för att driva bort oss.” (Maurice Blanchot)

Yxan, 1974 © Evert Lundquist/
Statens Museum for kunst, Köpenhamn

Evert Lundquist, Torso, 1961
© Evert Lundquist

Omvittnad är Evert Lundquists (1904-1994) dubbelkaraktär, verserad och förintande svartsynt. Kanske var han mest skoningslös mot sig själv. Han tillhör generationerna under 1900-talet som tvingades till ett bryskt uppvaknande om de skapande språkens räckvidd. Orden trillade färglöst ur munnen utan täckning i det tomrum man tidigare kallat för verkligheten. Sökandet efter det imaginära köttet som flätar samman och förenar skillnaderna mellan inre och yttre uppehöll kanske bildmakarna hellre än filosoferna. Morandi, Giacometti, Bonnard med flera gav sina alternativa lösningar.
      Evert Lundquists verksamhet var enslingens men den var ändå märkvärdigt synkron med sin tid. Drabbades även han av det bottenlösa äventyr som författaren och kritikern Maurice Blanchot skisserar kring ensamheten? Likt Wittgenstein drar han undan sina tidigare påståenden som mattan under fötterna på oss. Kvar blir smaken av insikt, omöjlig att fullt ut dela.

Evert Lundquist, Liggande modell, 1948 © Evert Lundquist/Moderna Museet

Moderna Museet bjuder respektfullt och generöst in att ta del av en av svenskt måleris största ”fenomenologer”. Cézanne skulle kunna pekas ut som en pionjär, men hela 1900-talet bjuder på måleri som syftar till att skapa en oskiljaktig relation mellan seendet samt upplevelsen och förståelsen av detsamma. Evert Lundquist höll sig nogsamt på sin kant för att mödosamt utforska denna relation och för att långsamt nästan fysiskt inympa det erfarna livet i färgen.
     Mot slutet när ögonen svek fick minnets piano hjälpa till att locka fram de snabba precisa ackorden på duken i några riktade svep med penseln. Urvalet av verk till utställningen är följsamt mot den långa karriären, men är även tillräckligt stramt för att poängtera det väsentliga för nytillkomna generationer av konstintresserade.  

Evert Lundquist, Potatisplockarna, 1944
© Evert Lundquist

Evert Lundquist, The Pink Rock, 1959-60
© Evert Lundquist

I katalogen ges konstnärer från olika generationer utrymme att fundera över Lundquists arv. Denne målare valde att lösa livets gordiska knut med ett yxhugg, separerade benet från sin kropp och handen från sin upphovsman. Måleriet är varken bild, ord, stoff eller genomlevd erfarenhet utan glimtvis allt, glimtvis intet. Uttrycket kan påminna om den ljudligt snattrande ensamheten som trånar efter tystnaden, likt textraderna som Beckett övergivit.
     Lundquists ljus uppstår ur de lager på lager av motsägelsefull jordig färg, granne med kaos snarare än kosmos ordning. Kroppar häver sig upp ur ytan och andas det omöjliga. En målare som Evert Lundquist bjuder in till ensamheten, den som måste bevittnas för att egentligen existera, genom att ställa oss på kö sympatiskt delande de stofflösa nackryggarnas utsikter och öden.

Stockholm 2010-01-20 © Susanna Slöör

Moderna Museet, Stockholm | Omkonsts startsida


 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text