www.omkonst.com:
Främlingen mitt ibland oss
Rita Lundqvist, Liljevalchs konsthall, Stockholm, 17/4 - 23/5 2010
Text: Leif Mattsson

"Jesus", 1998, olja på trä, 29 x 20 cm
© Rita Lundqvist. Foto: Jan Almerén

"Blå himmel", 2007, olja på masonit, 26 x 26 cm
© Rita Lundqvist. Foto: Mathias Johansson


Det är intressant att se den stora kontrasten mellan Liljevalchs förra utställning, Vårsalongen, och den nuvarande med Rita Lundqvist. Mellan ett veritabelt myller av uttryck med högst varierande konstnärlig kvalité, och den nuvarande "klosterrena" presentationen, är det en avgrund. För dem som kanske inte tidigare haft möjligheten att möta Rita Lundqvist besynnerliga bildvärld finns nu chansen fram till och med slutet av maj. Tidsresan kan göras i omvänd ordning (eftersom hängningen löper i inverterad kronologi), vilket ställer begreppet "utveckling" i delvis nytt ljus.

"Båge", 2007, olja på masonit, 32 x 32 cm
© Rita Lundqvist. Foto: Mathias Johansson

"Docka" 2005, olja på masonit, 34 x 30 cm
© Rita Lundqvist. Foto: Mathias Johansson

Det är för sina flickgestalter, ofta med Buster Keaton-neutrala ansiktsuttryck, Rita Lundqvist gjort sig mest känd. Här framgår det emellertid att persongalleriet är betydligt mer varierat än så. Men oavsett figurernas kön är känslan av förfrämligande påtaglig. Personerna är i nästan samtliga fall försatta i en absurd situation, i ett utanförskap. Eller så är positionen/miljön overklig - paradoxalt nog eftersom händelserna och platserna i sig tycks så alldagliga. En flicka som håller i en docka är ju att anse som fullkomligt normalt, men knappast såsom det sker i verket "Docka". Inte heller såsom flickorna i "Jesus" nästan lekfullt drar i armarna på den stackars kristusfiguren.

"Svepning", 1989, olja på masonit, 25x21 cm
© Rita Lundqvist

"Hårband" 1989, olja på masonit, 18 x 14 cm
© Rita Lundqvist. Foto: Jan Almerén

Den omvända tidsresan (förutsatt att man går vänstervarv) är emellertid inte helt okomplicerad. Man möter de senare verken först, de där tekniken förfinats intill perfektion och där bakgrunderna fått monokroma, nästan sammetsliknande, strukturer. Dessa målningar framstår som betydligt mer cerebrala än de från det sena 1980-talet. Berättelsen har här fått se sig förflyttad utanför bilden - som en tankemodell, ett koncept. Processen tycks redan avslutad när man som betraktare möter målningarna. Man ställs således inför ett fullbordat faktum, ett "statement". Kanske är det därför associationerna i vissa fall går till en normerad kristen bildsemantik.
      Förhållandet är det omvända i flera av verken från 1980- och 1990-talen. Där befinner sig berättelsen i vardande, den pågår mitt framför våra ögon. Genom en viss inexakthet, en orenhet i måleriet om man så vill, samt en mer öppen symbolik rymmer dessa bilder betydligt fler tolkningsmöjligheter. De är till viss del både mer roande och oroande då de utmanar betraktaren i högre grad än de senare målningarna.
     Att välja högervarv, och på så sätt se de äldre verken först, kan alltså vara värt att prova vid mötet med denna en av våra mer särpräglade samtida konstnärer.

Stockholm 2010-04-20 © Leif Mattsson

Liljevalchs konsthall, Stockholm | Omkonsts startsida


 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text